Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bästa traditioner förenade han en stark
öfvertygelse, att kunga- och kejsardömet "af
Guds nåde" vore en helig institution, hvars förfall
måste medföra olycka. Sina icke obetydliga andliga
gåfvor, sitt klara omdöme, sina skiftande intressen
och sin energi ansåg han sig bäst använda genom att
placera sig själf i riksstyrelsens centrum och låta
den egna personlighetens kraft göra sig gällande
inom hela området för kejsarens och konungens
konstitutionella befogenheter. Mer än sin farfar,
som hufvudsakligen känt sig som preussisk konung,
betonade V. II sin ställning som tysk kejsare. Han
såg främst som sin uppgift att vara hela Tyska rikets
ledare och att i folket stärka rikstanken. Härigenom
kom han också redan tidigt att egna sin uppmärksamhet
åt Tyska rikets internationella ställning, som han
af alla krafter sökte stärka. Tysklands hastiga
industriella och kommersiella utveckling ledde den
tyska politiken in på nya banor, och det ingick
redan tidigt i kejsarens ärelystna planer att göra
Tyskland till en världsmakt. Medlet härför såg han
i en stark krigsflotta, och i djup öfvertygelse att
"Tysklands framtid ligger på hafvet" satte han in
hela sin person i arbetet på att skapa ett dugligt
sjövapen. Främst genom marinministern storamiral von
Tirpitz’ hjälp lyckades han också förverkliga denna
sin älsklingstanke. I rask följd beviljades från 1897
det ena anslaget efter det andra till nybyggnader,
och hastigt växte en örlogsflotta fram, som i fråga om
organisation och teknisk förträfflighet motsvarade den
moderna tidens högsta kraf. Under Världskriget bestod
den ett ytterst hårdt prof. och åt dess duglighet
t. ex. i det stora Skagerakslaget (se d. o.) 1916,
då den hade sin enda stora kraftmätning med engelska
flottan, har från sakkunnigt fiendehåll getts det
största erkännande. Var flottan, i särskildt hög
grad kejsarens personliga skapelse, föremål för hans
speciella omsorger, egnade han därjämte det lifligaste
intresse åt armén, som utbyggdes på den under
företrädarna lagda grunden. Stödd på denna marina och
militära makt, gjorde kejsar V. sitt bästa att häfda
Tysklands "plats i solen". En väldig industriell
kraftutveckling, ett vidsträckt kolonialvälde, en
omfattande transocean sjöfart voro de yttre tecknen
på en synnerligen hastigt uppdrifven materiell
blomstring, hvars grundvalar icke minst kejsaren
var angelägen att stärka genom att främja en sund
andlig odling och ett socialt lagstiftningsarbete,
som ställde Tyskland i främsta ledet bland Europas
makter. Det är utan tvifvel ingen tom fras, när han
oupphörligt talar om vid olika tillfällen å bane
varande företag eller politiska kombinationer såsom
egnade att bevara freden. Men det kan å andra sidan
icke förbises, att Tysklands maktstegring blef
en källa till oro hos de äldre stormakterna och
att dessa eggades till militära eller diplomatiska
skyddsåtgärder, som småningom medförde den spänning,
hvarur Världskriget sprang fram. Hvilken del kejsar
V. personligen hade i ansvaret för, att förhållandet
till Ryssland efter Bismarcks afgång blef mindre
hjärtligt och att det s. k. återförsäkringsfördraget
icke blef förnyadt, är hittills icke bekant. Att
han senare fullt insåg betydelsen af ett samgående
med Ryssland är emellertid konstateradt, och hans
långvariga vänskap med kejsar Nikolaus II –
hvaröfver ett om ock ensidigt ljus fallit genom en
i Ryssland funnen och 1919–20 publicerad samling
bref från "Willy" till "Nicky" – ger tydligt vid
handen, att det icke var blott personliga skäl eller
gemensamma monarkiska intressen, som förenade de
båda kejsarna, utan att det var en fast grundad
öfvertygelse hos V., att tysk-rysk enighet vore
det säkraste hindret för krig. Trots alla försök
till närmanden och trots ett mellan kejsarna 1905
aftaladt formligt förbund, det s. k. Björköfördraget
(jfr Tyskland, sp. 686), kom man dock ej till något
resultat. Tyskland spelade alltför länge på den
skenbart oförenliga motsättningen mellan Ryssland och
England. Att dessa två länder skulle kunna bilägga
sina många asiatiska tvistigheter, förbisåg man i
Tyskland, där man ansåg sig ha god tid att vänta med
ett afgörande för den ena eller andra parten. Engelska
trefvare redan i slutet af 1890-talet behandlades
också af tyskarna med likgiltighet. Kejsar V. odlade
gärna sina engelska släktskapsförbindelser och besökte
flera gånger London. Men det var uppenbarligen till
förfång för ett tysk-engelskt närmande, att han var
alltför olik "onkel Bertie", konung Edvard VII, för
att komma i ett gynnsamt personligt förhållande till
honom. Innan den tungrodda tyska diplomatien hunnit
komma underfund med den smidige och handlingskraftige
engelske konungens planer, hade denne slagit en bro
öfver gamla motsättningar till Frankrike. Det gör ett
egendomligt intryck att se kejsar V:s förhoppningar om
ett mot England riktadt förbund af kontinentala makter
ännu året efter sedan det första steget tagits till
en engelsk kontinentalpolitik genom ententeaftalet
med Frankrike 1904. Förgäfves sökte han hindra
Ryssland från att utsträcka sin franska vänskap
till England. När han i jan. 1909 nödgas erkänna,
att "under de två senaste åren den ryska politiken
gradvis dragit sig mer och mer ifrån oss, utvecklande
sig alltjämt närmare i riktning mot en mot oss ovänlig
kombination af makter", uppbjöd han alla sina krafter
för att uppvisa, att denna utveckling icke behöfde
vara oförenlig med en fortsatt tysk-rysk vänskap. För
honom stod alltjämt en "union" mellan Tyskland och
Ryssland som "ett mäktigt bålverk för upprätthållandet
af freden och af de monarkiska institutionerna". Det
kraftiga partitagandet för Rysslands gamla Balkanrival
Österrike-Ungern under bosniska krisen 1908–09 skärpte
emellertid i väsentlig mån förhållandet till Ryssland,
och motsättningen mellan de båda stormaktsblocken fick
en allt skarpare utformning under de följande årens
storpolitiska kriser. Att kejsar V. under dessa befann
sig bland dem, som arbetade för fredens bevarande,
har vederbörligen erkänts, och han såg tillika med
varm sympati på olika sträfvanden att utjämna den
för hvarje år växande rivaliteten mellan Tyskland
och England, exempelvis genom en öfverenskommelse
om flottrustningarnas begränsning. Uppriktigt
synes han likaså ha arbetat för att förhindra den
stora katastrofen 1914, hvilket icke hindrar, att
befogade anmärkningar kunnat riktas mot den tyska
riksledningens åtgärder de kritiska veckorna före
krigsutbrottet. Det var också ett i sällsynt hög
grad enigt folk, som slöt sig omkring kejsaren under
Världskrigets första dagar. Förutsättningen för denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
