Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikingatåg, Nordmannatåg, Vikingafärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frankernas eröfringar och omvändelsenit. Att religiös
fanatism besjälat vikingarna, framgår tydligt af
den hänsynslösa grymhet, som de ännu länge efter
vikingatågens början visade särskildt mot präster
och munkar både i öster och väster. 3) Söndring
och svaghet i de länder, som af vikingatågen berördes.
Denna orsak har icke framkallat rörelsen, men
väsentligen bidragit till den ofantliga omfattning,
som den fick efter midten af 800-talet. Vikingarnas
anfall skedde endast sporadiskt och efter långa
mellantider i de länder, där de rönte kraftigt motstånd,
men i de af inre strider söndrade slaviska och finska
länderna samt Friesland, Frankrike, England,
Irland och Skottland togo de snart stamhåll och
spelade mästare. 4) Tågen till de längst aflägsna
länderna synas, åtminstone stundom, ha förorsakats
däraf att, sedan nordiska välden upprättats i olika
delar af Europa, deras konungar eller höfdingar
inkallat hjälp från hemmet mot sina närmaste fiender
och därpå hetsat sina besvärliga stamfränder
mot aflägsna länder för att bli dem kvitt. Så gaf
Rikard I af Normandie anledning till tåget mot
Spanien 964–966 och kanske äfven till det
följande 968–969, och de ryske härskarna ha troligen
på samma sätt gett anledning till alla härnadstågen
till Kaspiska hafvet. 5) Tidigt angafs af
främmande författare öfverbefolkning, framkallad af
månggifte och lösa förbindelser, såsom en orsak till
vikingatågen, och detta har upprepats af forskare
in i senaste tid.
Karaktär och förlopp. Normanderna kommo i
skaror af några få till många hundra skepp, hvart
och ett med en besättning af 40 till 80 man,
under de senare tågen ännu mycket större, men de
voro i allmänhet icke sjökrigare, i synnerhet icke
under tågens första skede, och deras farkoster
egnade sig icke då för sjöstrider. Råkade de ut för
ett kraftigare motstånd på själfva hafvet, såsom
fallet var vid Konstantinopel, vid Spaniens kuster
och under Alfred den store vid Englands, så ledo
de ofta förkrossande nederlag. Däremot voro deras
lätta farkoster egnade att dragas öfver land förbi
vattenfall eller förskansningar eller t. o. m. från en
flod till en annan. Vikingarnas hufvuduppgift var
att komma oförvarandes öfver en trakt och utplundra
densamma. Därför vände de sig mot flodmynningarna
och rodde hastigt uppför floderna, med
förkärlek uppsökande kloster, kyrkor och
handelsstäder, där rikedomar funnos hopade. I hastiga
marscher genomtågade de ock landet till fots eller
med hästar, som de röfvat af inbyggarna eller
fört med sig, såsom hände vid färder öfver Kanalen.
Då de blefvo anfallna af öfvermakt, visade de
vanligen det mest öfverdådiga mod och en betydande
insikt i krigskonsten, men de uppsökte helst sådana
trakter, där intet kraftigare motstånd kunde väntas
på grund af regenternas minderårighet, arméernas
frånvaro eller inbördes krig, som kunde skaffa dem
bundsförvanter. Den skräck, som de genom sin vilda
framfart spridde framför sig, var emellertid städse
deras förnämsta bundsförvant. Städerna intogos
oftast genom öfverrumpling, dock äfven genom
ordentlig belägring. Under de omkr. 100 år, då
normanderna rasade som värst, intogo de, plundrade
eller brände de flesta af nordliga Europas städer
och många andra, bland dem Hamburg, Liège,
Aachen, Köln, York, London, Canterbury, Rouen,
Paris, Nantes, Orléans, Bordeaux, Toulouse, Sevilla,
Pisa, Novgorod, Polotsk, Kiev, Konstantinopels
förstäder, Itil, Derbend och Berdaa s. om Kaukasus.
Flera af dessa städer plundrades förnyade gånger.
I hvilken grad rof var målet upplyses bl. a. af
normandernas sed att för lösepenningens skull taga
fångar, hvilka sedan nedhöggos, om ingen uppgörelse
kom till stånd, eller såldes på slafmarknader.
Det framgår vidare däraf, att de öfverallt voro
benägna att bevilja fred mot dryg lösen. Sådan
betalades i Frankrike under senare delen af
800-talet vid olika tillfällen till ett sammanlagdt
belopp af många mill. frcs, i England 100 år
senare i ännu större omfattning och vid Konstantinopel
till ryssarna 907 och 944 med visst belopp
för hvarje årtull, således efter samma beräkningsgrund
som på danegäldens tid användes i England
och troligen förut i Frankrike. Ytterligare visar det
sig däraf, att normanderna kunde köpas att anfalla
hvarandra eller själfmant bekrigade hvarandra för
att få del af rofvet. Sålunda köptes Velands här
från Somme 861 att anfalla normanderna i Seine,
men dessa köpte sig i sin ordning fred af sina fränder.
Och 855 kom Sidroc från Seine mot normanderna
i Loire, men förmåddes att draga bort mot
hälften af rofvet. Liknande inbördes fejder
utkämpades äfven på Irland och i Ryssland om byte
och om land. Och nästan öfverallt anträffas normander
som legoknektar eller vasaller i de furstars härar,
hvilkas länder förhärjades.
Man vet ej, när vikingatågen österut begynte.
Det är sannolikt, att de tagit sin början tidigare
än tågen åt väster, men de stora eröfringarna
infalla samtidigt på bägge hållen. I v. inträffade
det första anfallet 793 vid Lindisfarne i norra
England (jutarnas tidigare invandring till Britanniens
öar hör icke till vikingatågen). 795 visade
normanderna sig första gången på Irlands och
Wales’ kuster; 802 plundrades Iona utanför Skottlands
västkust. Dessa färder ha sannolikt utgått
från Norge. 832 anfölls England af en större flotta,
denna gång söder ifrån, och vid denna tid började
också Irland hemsökas af större härar. 810 sände
Danmarks konung den första flottan mot frankerna,
om man bortser från det alldeles enstaka anfall,
som redan 515 gjordes på Gallien af en dansk
eller götisk konung Hugleik. 844 nådde vikingarna
första gången Spanien och hemsökte en gång, på
det andra tåget mot Spanien, Italien, där Pisa
sköflades 860. 865 anfölls första gången
Konstantinopel norr ifrån, och kort därefter visade sig
den första vikingaflottan på Kaspiska hafvet. Med
undantag af det danska tåget mot Friesland 810,
i hvilket 200 skepp deltogo, och det likaledes af
Danmarks konung anförda tåget på Elbe 845, i
hvilket 600 skepp deltogo, utfördes i allmänhet
de första tågen af ett mindre antal skepp. Men
flottornas storlek växte alltmera under århundradets
lopp, från 100 skepp på det spanska tåget
år 844 till 120 vid Paris 845 och 700 därsammastädes
885. Med ännu större flottor uppträdde
normanderna i öster: 907 med 2,000 skepp, 941
med mer än 1,000, bägge gångerna mot Konstantinopel.
I dessa tåg deltogo dock äfven slaver
och finnar.
Då vikingarna blefvo mera förtrogna med de
främmande farvattnen, började de öfvervintra, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
