Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viken, insjö i Vadsbo härad, Västergötland - Viken, fordom namn på landskapet kring Kristianiafjorden - Vikens järnmalmsgrufva i Ånimskogs socken, Dalsland - Viker, socken i Örebro län - Vikern-Möckelns järnväg. Se Nora bergslags järnvägar, sp. 1153 - Vikers järnmalmsfält - Vikesaksla - Vikhus, fideikommissegendom i Rytterne socken, Västmanlands län - Vikhvalen, zool. Se Fenhvalar, sp. 30 - Viking (da. och no. viking, isl. vikingr) - Vikingaorden. Se Vikings - Wikingar, finskt partinamn. Se Wikingen (tidning) - Vikingaskepp. Se Drake 3, med fig. 1-3 - Vikingatåg, Nordmannatåg, Vikingafärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingår i Göta kanalled, som där når sin största
höjd öfver hafvet (91 m.). Sjön är 25 km. lång och
omkr. 4 km. bred och bildar en vinkelböjd figur
med spetsen åt n. Den har en areal af 47 kvkm. och
ett största djup af 30 m. samt mottar tillopp från
de stora sjöarna Unden i n. och Örlen i s. Dess
naturliga aflopp går genom Bottensjön till Vättern.
J. V. E.
Viken, fordom namn på landskapet kring
Kristianiafjorden, en del af Telemark fylke
(före 1919 Bratsberg amt), jämte kustbältet
(Folden) och det fordom norska Bohus län. Under
medeltiden benämndes de landsträckor, som hörde
till det gamla Vikens område, Vikens lagmansdöme
(nuv. Bohus län), Vingulmark (Östfold fylke och
kustdistrikten af Akershus fylke), Vestfold och
Grenafylke (Telemark fylke och Numedals fogderi
af Buskerud fylke). Under 1500-talet brukades
benämningen V. l. Viksidan blott om sydligaste delen
af Östfold fylke och norra delen af Bohus län (se d. o.),
särskildt det sistnämnda. "V:s lagdömme" omfattade
emellertid hela Bohus län ända till 1658.
K. G. G.
Vikens järnmalmsgrufva i Ånimskogs socken,
Dalsland, är en obetydlig, nu ej bearbetad
järnglansfyndighet. Grufvan har dock flera
gånger upptagits; så t. ex. arbetades den
1819–25 och 1849. Äfven i början af 1870-talet
gjordes där försök, som dock snart öfvergåfvos.
Th. N–m.
Viker, socken i Örebro län, Nora och Hjulsjö
härad. 14,857 har. 1,713 inv. (1919). Annex till Nora
stad, Västerås stift, Nora kontrakt.
Vikern–Möckelns järnväg. Se Nora bergslags järnvägar, sp. 1153.
Vikers järnmalmsfält, som eges af ett grufbolag,
är beläget strax v. om Vikersviks station å
Nora–Bergslags järnväg i Nora socken, Örebro
län. Fältet upptäcktes 1851. Malmen är svartmalm,
innehållande mangan. Järnhalten är ej hög
(den håller sig omkr. 45 proc.), men halten af
mangan uppgår till 3–4 proc., hvaraf malmens
värde. Lagerarten består af talkjordssilikat samt
något mangan-, talk- och kalkkarbonat. Fältet, som
har en utsträckning af nära 3 km., är bearbetadt
genom flera sammanbrutna grufvor. Uppfordringen
skedde hufvudsakligen i två schakt, "Erdmanns"
och "Ekestubbes". Igensättningsbrytning var genomförd.
Malmbrytningen upphörde 1902, då grufvans största djup
var omkr. 120 m. Malmen användes vid bessemerverk.
Th. N–m.*
Vikesaksla, en 1,820 m. hög fjälltopp i
Eikisdalen, Möre fylke, Norge.
Vikhus, fideikommissegendom i Rytterne socken,
Västmanlands län, vid en vik af Mälaren, omfattar
6 1/4 mtl med 350,000 kr. tax.-värde (1918). Det
utbröts 1527 från Vikhus by, som 1521 förpantades till
dominikanklostret i Västerås, och kom som frälsehemman
med namnet Näs till biskop Henrik (d. 1556)
där. V. egdes 1566 af riksrådet Ture Pederssen Bielke
(d. 1577) och senare af ätten Horn till Åminne till
1708. V. gjordes 1719 till fideikommiss af dåv. egaren
Elisabet De la Gardie och kom på 1800-talet genom process
till släkten von Dohna. Nuv. innehafvare är H. von Post.
E. A–t.
Vikhvalen, zool. Se Fenhvalar, sp. 30.
Viking (da. och no. viking, isl. víkingr), af oviss
härledning. 1. Röfvare, fribytare, särskildt
deltagare i ett "vikingatåg" (se d. o.). – 2. (Isl.
víking) Röfvartåg till sjöss, företrädesvis mot
främmande kuster (t. ex. fara i viking). – Vikingens
yrke ansågs af våra förfäder under hednatiden och
ännu en tid efter kristendomens införande som
mycket hedrande, hvilket framgår bl. a. af det
stora antalet runstenar, som i Sverige äro resta
efter män, hvilka farit i viking, men redan i
Sveriges äldsta lag (1200-talet) är det nidingsverk
och urbotamål att "löpa å härskepp". Yrket hade
i forntiden sina regler, och rånande ansågs icke i
och för sig berömligt, utan det måste vara förenadt
med stora mandomsprof; ett sådant var hvarje färd
till långt aflägsna länder. Vikingarna borde stå
under ledning af någon högättad man, och det
ansågs vara en stolt bragd att besegra andra
berömda vikingar och att rensa hafvet från simpla
röfvare. Den bofasta befolkningen for ofta i viking
på våren och kom åter till hemmet på hösten; men
de egentlige vikingarna lågo under vikingatidens
blomstring ute året om och "sofvo ej under sotad
ås". Att plundra i eget land ansågs nesligt, om
man ej var dömd till landsflykt och således kunde
anses vara i fejd med sina landsmän.
N. H.
Vikingaorden. Se Vikings.
Wikingar, finskt partinamn. Se Wikingen
(tidning).
Vikingaskepp. Se Drake 3, med fig. 1-3.
Vikingatåg, Nordmannatåg, Vikingafärder
(se Viking), kallas de krigarfärder
öfver hafvet, som den skandinaviska Nordens folk,
normanderna l. normannerna (nordmännen), såsom
de söderut boende folken kallade dem, företogo
företrädesvis under 800- och 900-talen och förra
delen af 1000-talet till Europas öfriga länder och
vissa delar af Afrika och Asien i syfte att skaffa
sig ära och anseende samt att röfva gods och guld
eller intaga främmande land.
Orsakerna till dessa färder voro: 1) Förvecklingar
hemma i Norden, framkallade af de skandinaviska
rikenas enande till större monarkier och af olika
pretendenters eller ätters fejder om Nordens
kronor, hvarvid de öfvervunna eller på grund af sin
börd förföljda och hemlösa vände sig till främmande
länder för att söka ersättning eller uppehälle.
Stundom utrustades också yngre bröder eller fränder
efter godvillig öfverenskommelse till vikingatåg. De
fleste af de stora härarnas anförare voro därför
konungasöner eller fränder till konungar. 2)
Utsträckningen af frankernas rike intill Danmarks
gränser genom sachsarnas underkufvande, hvilkas
bundsförvanter mot Karl den store danskarna varit,
och de upprepade försök, som under följande århundrade
gjordes att med svärdet införa kristendomen
i Norden, närmast i Danmark. Den första större
vikingaflottan utsändes 810 af Danmarks regerande
konung, Gotfred, mot Karl den store, och en hans
efterträdare sände 35 år senare uppför Elbe mot
Ludvig den tyske en af de största flottor, som
utgått från Norden. Harald Blåtands tvångsanslutning
till kristendomen (och Danmarks genom honom)
förenade under 900-talets sista årtionden alla
Nordens hedningar, som det vill synas under Sveriges
ledning till en kraftig motstöt, som först gick
fruktansvärdt ut öfver Tyskland och sedan af Sven
Tveskägg och hans son afleddes mot England.
Vikingatågen blefvo sålunda en reaktion mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
