Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikingatåg, Nordmannatåg, Vikingafärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en början alltid på öar, sedan äfven på
fastlandet. De äldsta säkert kända vikingabolen äro
norrmännens på skotska öarna, men det är sannolikt,
att det fanns sådana ännu tidigare vid Östersjöns
kuster, såsom på Wollin vid Oders mynning och
på de livländska öarna. Från och med 830-talet
togo vikingarna vintersäte på Irland, något senare
(åtminstone från 843) på ön Noirmoutiers s. om Loire,
851 i Seine, där ön Oissel från 855 var ett fast
läger, och samtidigt (851) på Shepey i Thames och på
Thanet. Efter 865 slogo de sig ned på öarna i Svarta
hafvet. Enstaka öfvervintringar gjordes på Camargues
i Rhônes delta 859–860 och på öar i Kaspiska hafvet
944–945.
Nästa steg var eröfring. Omkr. 840 eröfrade norrmännen
större delen af Irland och intogo eller grundlade
de städer, Dublin, Cork, Waterford, Limerick, som de
sedermera under skiftande vapenlycka behöllo med få
afbrott i öfver 300 år. 866–875 eröfrade danskarna
Northumberland och delade kort därefter sig emellan en
del af Mercia och Östangeln. 878 afträddes genom ett
fördrag denna s. k. Danelag till danskarna. Såväl
dessa eröfringar som de samtidiga tågen till
Frankrike underlättades väsentligen därigenom,
att danska tronpretendenter blifvit insatta till
landtvärnsmän i Friesland och att en af dem, Rorik,
som blifvit af kejsaren fördrifven, tilltvang sig
landet genom eröfring 850. Från den tiden blef
Friesland en utgångspunkt för danska vikingatåg,
ända tills normanderna mot århundradets slut tvungos
att lämna landet. Redan 862 upprättade svenskarna
sitt stora välde i Novgorod, sannolikt efter
långvariga fejder med finnar och slaver, motsvarande
striderna i väster. Under senare delen af 800-talet
öfversvämmades norra Frankrike af normander, och i
början af 900-talet kunde de taga landet i besittning
och dela detsamma. Konung Karl bekräftade 911 Rollos
(Rolfs) besittningsrätt till Normandie, och något
senare föranledde Loire-normandernas härjningar,
att äfven Bretagne blef öfverlåtet till hertigen
af Normandie. Denna öfverhöghet blef dock föga mera
än ett namn.
Sedan en eröfring blifvit afslutad, inträder i denna
trakt ett afbrott i vikingatågen, åtminstone för en
tid, ehuru dessa kolonier stundom föranledde nya tåg
till andra länder. Frieslands besittningstagande af
danskarna gaf en tid skydd icke blott åt kusten, utan
äfven åt inlandet. Danelagens afträdande gaf England
en kort tids lugn. Snart hemsöktes dock åter de södra
kusterna af vikingar, och i n. utbröto tronstrider,
af hvilka Wessex’ angelsaxiska konungar visste begagna
sig, så att de först skaffade sig öfverhöghet öfver
Danelagen och sedan införlifvade landet i Wessex
954. Men under Ethelreds usla regering förnyades
härnadstågen (från 980) med utgångspunkt från ön
Wight och med stöd i Normandie. Och då Ethelred 1002
sökte hämnd på danskarna i England genom att låta
svekfullt öfverfalla och dräpa dem i södra delen af
landet (det s. k. danamordet; se England, sp. 605),
ledde detta till nya härnadståg under Danmarks konung
Sven Tveskägg, hvilka slutade med hela Englands
eröfring under hans son Knut den store, 1016–17. –
Den omständigheten, att Irland aldrig fullständigt
kufvades, utan att därvarande härskare, som tid
efter annan
ock skaffade sig herradöme öfver normanderna i norra
England, lågo i ständiga fejder med irer och skottar
och med hvarandra, bidrog att göra dessa norska
riken till verkliga vikinganästen, i synnerhet under
900-talet före kristendomens allmänna insteg bland
dem och deras fränder i Norge, på Island och de
skotska öarna. – Ryska riket organiserades af Oleg
(Helge) från 879 till 912. Det blef honom angeläget
att för handelns skull bevara freden med grekerna,
och i hans fördrag med de grekiske kejsarna 907
och 911 stadgas stränga straff för dråp och rån,
likasom i Igors fördrag 944. Men då tvist uppstod
mellan greker och "ryssar", inkallades nya härar
från Sverige, och det grekiska riket hemsöktes af
vikingaflottor, som härjade kusterna och hotade
själfva Konstantinopel. Så skedde före fördragets
afslutande 907 och vidare 941, 970 och 1043. Hvarje
krig mot grekerna och likaledes hvarje krigsrustning,
äfven om kriget afböjdes genom fördrag, åtföljdes af
ett vikingatåg på Kaspiska hafvet: 909 efter Olegs
första tåg, 913 efter hans andra fördrag med kejsarna,
944 med anledning af Igors rustningar mot grekerna,
som afbrötos af 944 års fördrag, 969 efter Svjatoslavs
tåg till Bulgarien och 1043 Ingvar Vidtfarnes tåg till
"Särkland" efter den ryske prins Vladimirs olyckliga
tåg mot Konstantinopel s. å. Alla dessa färder
slutade olyckligt, utom expeditionen 969, som möjligen
anfördes af Svjatoslav själf och medförde kazarrikets
undergång. Troligen äro dock arabernas uppgifter
om vikingarnas fullständiga tillintetgörelse på de
tidigare tågen mycket öfverdrifna, ty i annat fall
hade de väl icke gång på gång kommit tillbaka. – Äfven
till Normandie inkallades förnyade gånger skandinaver
till stöd för normandernas välde. Så inkallades till
hjälp mot fransmännens konung efter mordet på hertig
Vilhelm 942 en skara vikingar, som sedan inföll i
Bretagne, och 962 mot grefven af Chartres en annan
här, som därefter drog till Spanien 964–966. Är den
uppgiften riktig, att fransmän voro med på tåget till
Spanien 968–969, så har sannolikt äfven detta tåg gått
öfver Normandie. Dessa i Frankrike bosatta, dåmera
franska normander behöllo länge sitt vikingalynne. De
eröfrade under förra hälften af 1000-talet hela södra
Italien och kort därpå Sicilien, och 1066 eröfrade de
hela England, där Knut den stores ätt utslocknat 1042.
Vikingatågens afslutning berodde utom på dessa
eröfringar äfven på kristendomens insteg i
den skandinaviska Norden och bland normanderna
i kolonierna samt därpå, att de angripna folken
lärde sig att möta vikingarna på hafvet och att
förskansa sina kuster och befästa städerna. Men då
man sätter tågens afslutning till tiden omkr. 1050,
får man komma ihåg, att de nordiska korstågen, som
i synnerhet utgingo från Norge, föga annat voro än
vikingatåg under kristen förklädnad.
Följder. Med ofvanstående äro ock vikingatågens
följder delvis angifna. I hvad mån de utöfvat
inflytande på främmande länders samhällsskick
är en mycket omtvistad fråga. I Ryssland och väl
äfven i Polen har detta inflytande varit störst,
eftersom bägge rikena torde ha blifvit upprättade af
normandiska köpmän-krigare, men det ser ut, som om
denna härskande klass mycket snart lämpat sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
