Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wenzel IV (bömisk konung) - Wenzel (tysk konung) - Wenzel, Karl Friedrich - Wenzelkronan - Venäjä - Venös - Veorr - Veprik - Vepser, Vepsiska - Vera, Augusto - Veracini, Francesco Maria - Veracruz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han förmådde förvärfva den; därtill gjorde han
emellertid intet försök. — Då den tyska majoriteten
vid universitetet i Prag ej fogade sig i W:s
konsilievänliga ståndpunkt, utfärdade denne,
eggad af Hus, påbud, som åt den bömiska nationen
gaf ett dominerande inflytande vid universitetet
(1409). Detta blef genom tyskarnas däraf föranledda
bortdragande en rent tjechisk högskola. Hus
blef dess rektor och åtnjöt konungens synnerliga
gunst. Att W. sålunda gynnade kätteri och tjechisk
nationalitet, bidrog ej i Tyskland att förbättra
hans eftermäle. Då den husitiska rörelsen kom i
radikalare banor, blef han vacklande och uppträdde
slutligen bestämdt emot den; ett däraf föranledt
upplopp i Prag vållade ett slaganfall, som ändade
hans lif. Litt.: Lindner, "Geschichte des deutschen
reichs unter könig W." (2 bd, 1875—80), Loserth,
"Geschichte des späteren mittelalters von 1197
bis 1492" (1903). — För 1—4 se äfven under
Böhmen (Historia) anförd litt. samt bland nyare
arbeten Bachmann, "Geschichte Böhmens", I (1899).
1—4. N. H—tz.
Wenzel [ve’ntsel], tysk konung. Se Wenzel, bömiska
konungar 4.
Wenzel [ve’ntsel], Karl Friedrich, tysk kemist,
f. 1740 i Dresden, d. 1793 i Freiberg, sattes af
fadern i bokbindarlära, hvarifrån han rymde till
Amsterdam, där han studerade kemi och kirurgi. Han
gjorde som skeppsläkare en resa till Grönland och
tjänade flera år i holländska marinen. 1766 återkom
han till Sachsen samt studerade i Leipzig kemi
och metallurgi. Han utnämndes 1780 till kemist vid
porslinsfabriken i Meissen och blef senare direktör
för Freibergs bergverk. W. är bekant i kemiens
historia genom sina undersökningar öfver syrors och
basers neutralisering. Han uppdagade därvid den
viktiga lagen, att de relativa mängder af olika
baser, som neutralisera en och samma kvantitet
af en syra, äro desamma för alla syror. Hans
försök finnas i hans arbete Vorlesungen über die
chemische verwandtschaft (1777), hvars värde icke
uppskattades af samtiden, oaktadt W:s analyser voro
särdeles noggranna. Man ansåg hans undersökningar
mindre tillförlitliga än Bergmans och Kirwans, som
åtnjöto samtidens obegränsade förtroende, ehuru de i
själfva verket voro mindre riktiga än W:s. W. var
en af alkemiens sista försvarare. En af honom
författad och af Köpenhamns vet. akad. prisbelönt
afhandling om metallers sönderdelning i sina
beståndsdelar genom oxiderande glödgning utkom 1781.
P. T. C.*
Wenzelkronan [ve’ntsel-], tyska namnet på
bömiska konungasymbolen, förfärdigad 1347, på
föranstaltande af Blanche af Valois, Karl IV:s
gemål. Den har sitt namn efter den helige Wenzel,
Böhmens skyddspatron. Den förvaras i Prag; å dess
kors finnes en tagg ur Frälsarens törnekrona.
Venäjä, finska namnet på Ryssland.
Venös (af lat. vena, blodåder, ven), anat., som står
i samband med vener (se d. o.). Jfr Arteriell.
Veorr, nord. myt., ett af Tors namn, hvilket
synes beteckna honom som den med hammaren Mjolner
"signande" eller "vigande". Ett dylikt signande
omtalas flerstädes. När Tor med hammaren signade
hudarna och benen efter sina
slaktade bockar, uppstodo dessa lifs lefvande igen.
Th. W.*
Veprik, ort i Ukraina, guv. Poltava, nära floden
Psiols vänstra strand. V. var 1709 befäst, hade en
garnison af antagligen 1,100—1,600 man reguljära
trupper, förutom beväpnade bönder under befäl af
en öfverste Ferber. Då Karl XII gjorde sitt försök
att forcera Psiols linje och öppna vägen öfver
Kursk mot Moskva, låg V. som ett af hindren i hans
väg. Han lät 7 Jan. 1709 företaga en stormning af
fästet, men denna misslyckades med svåra förluster;
enligt en samtida dagbok stupade 200 man och sårades
1,000. Bland de döde voro många framstående högre
officerare. V. gaf sig påföljande dag, men den
stora manspillan vållade en dyster stämning i den
svenska armén och gick Karl XII djupt till sinnes.
A. S.
Vepser, Vepsiska. Se Finsk-ugriska språk, sp. 378.
Vera, Augusto, italiensk filosof, f. 1813
i Umbrien, d. 1885, fullbordade sin akademiska
utbildning i Paris och London, hvarefter han i tjugu
år var lärare i filosofi vid olika franska collèges
och i England. Han kallades 1861 till professor
i filosofi vid Neapels universitet. Hängifven
anhängare af Hegel, utöfvado V. stort inflytande
som spridare och tolk af dennes filosofiska läror
såväl i Frankrike och England som uti Italien. Sina
flesta arbeten skref han på franska, åtskilliga
på engelska eller italienska. Här må nämnas
Introduction à la philosophie d’Hegel (1853;
2:a uppl. 1864), L’hégélianisme et la philosophie
(1861). Essais de philosophe hégélienne (1864),
utmärkta öfv. till fr. af Hegels logik, naturens
filosofi, andens filosofi och religionsfilosofi,
Il problema dell’assoluto (4 bd, 1874—82) och
Saggi filosofici (1885). Jfr J. K. F. Rosenkranz,
"Hegels naturphilosophie und ihre erläuterung durch
A. V." (1868), och Mariano, "A. V." (1885—86).
S—e.
Veracíni [-tjīni], Francesco Maria, italiensk
violinist, f. 1685 i Florens, d. 1750 nära Pisa,
uppträdde 1714 i Venezia med sådan framgång,
att Tartini därigenom föranleddes till förnyade
studier. V. företog därpå större konsertresor
samt var 1717—22 kammarvirtuos i Dresden och sedan
anställd hos grefve Kinsky i Prag, tills hans rykte
fördunklades af Geminianis. V. var bosatt i London
1736—45 och skref där 3 operor. Han komponerade vidare
för stråkorkester symfonier samt för violin både
konserter och sonater, af hvilka senare två äro i
nyare tid utg. af Ferd. David och Wasielewski. Hans
stil är mera modern och pikant än Corellis och
Tartinis.
A. L.*
Veracruz [-kro’th]. 1. Stat i östra Mexico, omfattande
ett långsmalt kustbälte vid Mexikanska viken, bredden
omkr. 80 km., längden 516 km. 75,863 kvkm. 1,165,934
inv. (1912). Största delen af statens område tillhör
den heta zonen med sandig stäppmark närmast den med
saltlaguner rikt utrustade kusten. Därbakom höjer sig
emellertid landet till den mexikanska högplatån med
bergstoppar öfver snögränsen (Pico de Orizaba 5,550
m. ö. h.), medan ett fruktbart, af bergströmmar
rikt bevattnadt land utbreder sig utmed platåns
sluttningar. Flera af kustfloderna äro segelbara
kortare sträckor, men inloppet är i de flesta fall
försvåradt eller omöjliggjordt genom sandbankar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
