Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wenzel, Venceslav (Václav), den helige - Wenzel (Venceslaus) I (bömisk konung) - Wenzel II (bömisk konung) - Wenzel III (bömisk konung) - Wenzel IV (bömisk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tysklands skydd, befäste han i Böhmen den romerska
katolicismens öfvervikt öfver den grekiska. På
anstiftan af sin grymma, hedendomen tillgifna moder,
Drahomira, och sin med henne likasinnade broder
Boleslav mördades W. af den senare och hans män
28 sept. 929 i själfva kyrkan i Altbunzlau. Bland
menigheten växte W:s anseende år efter år. Han blef
förklarad för helgon och Böhmens skyddspatron, och
än i dag gäller han hos folket för mer än någon
annan gestalt i dess historia. Jfr J. Pekar,
"Die Wenzels- und Ludmilalegenden" (1906).
(A—d J.)
Wenzel [ve’ntsel], tjech. Václav, latinis.
Venceslaus, bömiska konungar. 1. W. I, f. 1205,
d. 1253, efterträdde sin fader Ottokar I 1230. I det
inre fortsatte W. sina företrädares arbete för den
tyska kulturens utbredning i Böhmen. Utåt var hans
regering fylld af förvecklingar med babenbergare och
hohenstaufer, särskildt föranledda af W:s aspirationer
på hertigdömet Österrike. Vid tatarernas infall i
Mellan-Europa härjades Mähren, men deras väg till
Böhmen stängdes af W., som också kraftigt bidrog att
organisera Tyska rikets krafter till motvärn. 1248—49
hade W. att bekämpa ett uppror af sin son Ottokar
(se d. o.), som vid hans död efterträdde honom.
2. W. II, den föregåendes sonson, son
till Ottokar II och Kunigunda af Halicz, f. 1271,
d. 1305, ärfde Böhmens tron 1278. Då han
1283 efter sin förmyndare, Otto af Brandenburg,
öfvertog regeringen, befann sig landet
till följd af adelspartiernas ohämmade
fejder i full anarki. W:s styffar Zavis
af Falkenstein, som blef landets egentlige herre,
arbetade på att återvinna de 1276 till huset Habsburg
förlorade österrikiska länderna. W:s förmälning med
Guta, Rudolfs af Habsburg dotter, ledde till, att
Falkenstein störtades (1290) och kronans forna makt
återställdes. I utrikespolitiskt hänseende blef
W:s regering en ny tid af expansion, som dock
nu företrädesvis riktades åt andra håll än åt s.
Sin valrätt vid de tyska konungavalen (1292—98)
begagnade han för att vinna fast fot i nuv. Sachsen.
Under den upplösning, som rådde i Polen, hade W.
redan 1289 erkänts som länsherre till Schlesien.
Hyllad som konung i Lill-Polen 1292, vann han
erkännande äfven af Stor-Polens adel och blef
1300 krönt till Polens konung. Följande år vann
han åt sin son (se W. 3) Ungerns krona
efter arpadska ättens utgång. Det bömiska
konungahusets snabba makttillväxt aktualiserade
den latenta spänningen mellan habsburgska
och przemyslidiska husen. Konung Albrekt I
(af Habsburg) riktade 1304 ett angrepp mot W.,
som då sökte stöd i ett förbund med Frankrike.
Angreppet strandade på staden Kuttenbergs
framgångsrika försvar. Året därpå afled W.
hastigt. Se Pfeffer, "Die böhmische politik
unter könig W. II" (1901).
3. W. III, den föregåendes son, f. 1289, blef 1301
Ungerns och 1305 Böhmens konung. Efter faderns
död slöt han fred med konung Albrekt (se ofvan),
hvarvid han afstod från Ungerns krona. Däremot
motsatte sig Albrekt ej, att han fullföljde faderns
polska politik. W. stod i begrepp att
genom ett fälttåg till Polen trygga den bömiska
konungaättens nyvunna herravälde där, då han,
den siste przemysliden, 4 aug. 1306 föll för mördarhand.
Förbindelsen mellan Polen och Böhmen var
därmed upplöst.
4. W., konung af Böhmen (W. IV) och Tyskland, äldste
son till kejsar Karl IV af huset Luxemburg och
dennes tredje gemål, Anna von Schweidnitz, f. 1361,
d. 16 aug. 1419, efterträdde, i kraft af ett redan
under faderns lifstid (1376) försiggånget val, vid
faderns död (1378) denne som tysk konung. Af de
vidsträckta familjebesittningarna kommo på hans
lott Böhmen (till hvars konung han krönts 1363),
Luxemburg (från 1383), Schlesien m. m. W. hade
fått god uppfostran och egde begåfning, men saknade
faderns energi och statsmannaegenskaper. Ödesdiger
blef hans lust för jaktens och bordets nöjen liksom
hans hetsiga lynne. För den vanskliga uppgiften
att häfda och utveckla landsfreden i Tyskland —
som f. ö. invecklades genom de partikularistiska
elementens allt starkare organisation (utom hansan
och schwabiska stadsförbundet: en rad adelsförbund
1379 och renska stadsförbundet 1381) — saknade han
nödig kraft och målmedvetenhet. Först sökte han
(i samförstånd med furstarna, liksom fadern) hejda
konfederationsrörelsen och ersätta ständerförbunden
genom uppgörelser om allmän landsfred. Då detta
misslyckades, öfvergick han till en annan politik, i
det att han erkände stadsförbunden. Men då furstarna
sedan grepo till vapen och i "det stora stadskriget"
(1388) bröto städernas maktställning, var han en
overksam åskådare. Genom sin vacklande politik
förspillde han all sin auktoritet och förlorade
faktiskt ledningen af rikets angelägenheter. Med
åren alltmer indolent, förlorade han efter hand också
allt intresse för dessa. I Böhmen omgaf han sig med
rådgifvare ur den lägre adeln och borgarståndet,
men råkade i häftiga konflikter med prästerskapet (om
mordet på Johan af Nepomuk 1393, ej 1383, se Johan,
sp. 14—15) och högadeln. Det stigande missnöjet
med konungens våldsamma och godtyckliga regemente
utmynnade 1394 i ett af W:s broder Sigmund och hans
kusin Jost af Mähren understödt uppror i Böhmen;
W. togs till fånga. Inom kort blef han frigifven,
men hans anseende hade fått en obotlig stöt, och Jost
fortsatte fejden. Äfven i Tyskland växte missnöjet;
man förebrådde konungen hans likgiltighet för
rikets angelägenheter och hans overksamhet i de stora
kyrkopolitiska frågorna. Förgäfves sökte W. dämpa oron
genom att utnämna Sigmund till riksvikarie (1396) och
genom att återuppta sina bemödanden om landsfreden
(från 1397). Under ledning af Johan af Mainz och
Ruprecht af Pfalz beslöto do tyske furstarna 1399 att
skrida till nytt konungaval. Inom städerna saknades
ej benägenhet att stödja W:s sak, som emellertid
genom hans egen dådlöshet blef hopplös. På ett möte
i aug. 1400 förklarades han af kurfurstarna afsatt,
hvarefter Ruprecht valdes till konung. W. uppgaf ej
sina anspråk, men fullföljde dem ej med nödig styrka;
härtill bidrogo äfven förvecklingar med brodern
Sigmund och andra medlemmar af luxemburgska huset
samt den bömiska högadeln (1401—05). Konsiliet i Pisa
erkände W. som konung, men vid det efter Ruprechts död
(1410) företagna valet trädde han frivilligt tillbaka
för Sigmund. Den tyska konungatiteln fick han dock
behålla, och äfven kejsarvärdigheten förbehölls
honom, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
