Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 1151-1152 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vengerov, Semen Afanasievitj - Wengerska Górka - Wenglein, Joseph - Venguria - Veni - Venia - Venilia - Veni, Sancte spiritus - Venius - Veni, vidi, vici - Venizelos, Eleutherios

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Han redigerade den nya uppl. af Bjelinskijs
skrifter och den litteraturhistoriska afdelningen i
Brockhaus-Jefrons ryska encyklopedi. Om den ryska
bibliografien inlade V. stor förtjänst och författade
många uppslagsverk af värde, däribland Istotjniki
slovarja russkich pisatelej (1—3, 1900—14).
A—d J.

Wengerska Górka, riktigare Węgierska
Górka. Se Cieçina.

Wenglein [-lajn], Joseph, tysk målare, f. 1845
i München, studerade juridik, men var samtidigt elev
i konstakademien samt blef sedan lärjunge af Steffan
och A. Lier. Han har hämtat motiv från Ober-Bayerns
högslätter och de lummiga trakterna kring Isar samt
har ofta målat skogspartier med staffage af jakt
eller boskap. Han är representerad i Nya pinakoteket
i München, Nationalgalleriet i Berlin m. fl. st.
(G—g N.)

Vengurla [vengō’ələ], stad och hamn på Västra indiska
halföns västra kust i Ratnagiris distrikt, Bombay,
omedelbart n. om Goa. 19,018 inv. (1901). Holländarna
hade där 1638 en upplagsplats, från hvilken de kunde
förse sin flotta med lifsmedel under blockaden
af Goa. 1812 afträddes staden till England.
A. N—d.

Veni, departement. Se Beni.

Venia, lat., tillstånd, tillåtelse, numera särskildt
tillåtelse att predika (v. concionandi) och
tillstånd att hålla föreläsningar vid ett universitet
(v. docendi, v. legendi), att utöfva läkarpraktik
(v. practicandi). Se äfven Sit venia verbo. —
V. ætatis. Se Myndighetsålder, sp. 42. — Hanc veniam
petimus dabimusque vicissim, "denna frihet jag
tager mig själf och ger den åt andra" (d. v. s. vi
må visa ömsesidig fördragsamhet; citat från Horatius,
"De arte poetica").

Venilia, fornitalisk gudinna, som troligen hörde till
hafsgudomligheterna. Hon anses stundom likbetydande
med Venus och stundom som Janus’ maka.

Veni, Sancte spiritus, lat., "kom, Helige ande",
begynnelseorden i en antifoni och en sekvens
från medeltiden, af hvilka den förra, diktad för
pingsthelgen, återfinnes i svenska psalmboken
af 1819, n:r 132 och n:r 134. Psalmen 132, hvars
latinska original finnes oafkortadt i våra gamla
breviarier och missaler, användes fordom ofta
vid trivialskolornas och gymnasiernas morgonböner
samt vid prästvigningar, biskopsinvigningar och
prästmöten. Beträffande författarskapet ha flera olika
hypoteser framställts, utan att dock trovärdigheten
hos någon kunnat styrkas.
(E. N. S—g.)

Venius, målare. Se Veen.

Veni, vidi, vici, lat., "jag kom, jag såg, jag
segrade". Se Cæsar, sp. 951.


Venizelos, Eleutherios, grekisk statsman, f. 1865
(enligt andra uppgifter 1859 eller 1860) invid Chania
på Kreta, är son till en kretensisk köpman, Kyriakos
V., som tillhörde en bland öns äldsta och mest ansedda
familjer, förvisades från fäderneön och sedan erhöll
grekisk medborgarrätt. V. studerade juridik vid
Atens universitet, blef därefter advokat i Chania
och omtalas som kretensisk anti-turkisk politiker
redan 1887. Sedan prins Georg af Grekland öfvertagit
posten som öfverkommissarie på Kreta (dec. 1898)
och en författning antagits (april 1899), blef V.,
som spelat en framträdande roll i de närmast föregående årens
revolutionära rörelser på ön, Kretas justitieminister
(maj 1899), men han råkade snart i häftig politisk och
personlig konflikt med prinsen, nödgades aug. 1901
afgå och var sedan ledare för ett oppositionellt
nationalparti, som kritiserade regeringens
godtyckliga styrelsemetoder. V. var en bland ledarna
för den upprorsskara, hvilken i mars 1905 besatte
bergfästet Theriso och där bildade en provisorisk
nationalförsamling, som hos skyddsmakternas
konsuler protesterade mot öfverkommissariens
styrelse och proklamerade omedelbar förening med
Grekland. På senhösten (nov.) nedlade V. och öfriga
Theriso-insurgenter vapen mot löfte om amnesti, men
deras resning medverkade indirekt till, att prins
Georg som öfverkommissarie (sept. 1906) ersattes med
förre grekiske konseljpresidenten Zaimis. V. valdes 17
maj 1910 till president i den exekutivkommitté på tre
personer, som då utgjorde Kretas regering, och angaf
som dess program anslutning till Grekland, ordningens
upprätthållande och skydd åt den muhammedanska
befolkningsminoriteten. Redan året förut hade
V. trädt i förbindelse med det officersförbund,
som då tillskansat sig den politiska makten i
Grekland. Af de politiserande officerarna inbjöds
han hösten 1910 till Grekland att söka bringa reda i
de förvirrade konflikterna mellan officersförbundet,
de gamla partikotterierna och dynastien. Han valdes
aug. 1910 till medlem af grekiska parlamentet och
kunde på grund af sitt grekiska medborgarskap där
ohindradt taga säte, medan tre andra samtidigt valda
kretenser på grund af krigshot från Turkiet måste
nedlägga sina mandat. V. afgick nu (sept.) från
regeringskommittépresidiet på Kreta och förhandlade
med de grekiske partiledarna om en afveckling af
den pågående krisen därhän, att officersförbundet
skulle upplösas mot, att en författningsrevision
företogs. Med denna revision som program utsågs
V. 19 okt. 1910 till konseljpresident, upplöste
(25 okt.) parlamentet och vann vid nyvalen i
dec. en glänsande valseger. Därpå genomfördes
1911 författningsrevisionen (se art. Grekland,
Suppl.), de militära myndigheterna ålades att afhålla
officerarna från inblandning i politiken, och mellan
dem och de kunglige prinsarna ingicks förlikning,
hvarefter kronprins Konstantin kunde återvända från
sin nödtvungna vistelse i utlandet och utsågs till
generalinspektör för armén. V. hade sålunda med
beundransvärd smidighet fått slut på den förlamande
inre krisen och kunde rikta landets samlade kraft
utåt mot förverkligandet af det panhelleniska
idealet. V. tog i detta syfte våren 1912 liflig
andel i bildandet af de kristna Balkanstaternas
anfallsförbund mot Turkiet och samverkade under
Första Balkankriget utan nämnvärda slitningar med
den militäre ledaren kronprins Konstantin, som efter
mordet på konung Georg 18 mars 1913 besteg Greklands
tron. Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>