Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venizelos, Eleutherios - Venjan - Venjansjön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deltog personligen i Londonförhandlingarna (från
dec. 1912), lät Grekland bistå Serbien i den konflikt
med Bulgarien, som ledde till Andra Balkankriget och
freden i Bukarest (6 aug. 1913; jfr Balkankrigen,
Suppl.). Grekland hade nu förstorats bl. a. med en
betydande del af Macedonien (med Saloniki), smärre
öar i Egeiska hafvet och Kreta, hvars införlifning
med Grekland högtidligen försiggick i konungens
och V:s närvaro 14 dec. s. å. Vid Världskrigets
utbrott (aug. 1914) dref V. först med konung
Konstantins begifvande en mot ententen välvillig
neutralitetspolitik, dock redan i aug. förklarande,
att Greklands sympatier voro på ententens sida och
att dess trupper, mot garanti af skydd mot Bulgarien,
stodo till förfogande, om Turkiet började krig mot
de allierade. Då dessa, sedan Turkiet invecklats i
kriget, planerade sitt anfall mot Dardanellerna,
ville V. (febr. 1915) erbjuda dem stödet af en
grekisk armékår (eller åtminstone en division)
mot löfte om kompensationer i Mindre Asien, och han
var t. o. m. benägen att genom afträdande af Kavala
och Drama till Bulgarien underlätta ententens försök
att vinna äfven bulgarisk medverkan vid anfallet mot
Konstantinopel. Planen strandade på konung Konstantins
och generalstabsledningens motstånd, och V. afgick
(5 mars), men vann vid de af efterträdaren Gunaris
utlysta nyvalen (juni) en lysande valseger och blef
23 aug. ånyo konseljpresident. V. hotade nu med
grekisk intervention, om Bulgarien angrepe Serbien,
lät Bulgariens mobilisering omedelbart följas af en
grekisk (sept.) och förfrågade sig hos de allierade,
om de ville ersätta den kontingent på 150,000
man, som Serbien enligt 1913 års allians skulle
uppställa vid gemensamt serbisk-grekiskt krig mot
Bulgarien. De allierade jakade och beordrade genast
landstigningstrupper till Saloniki. V. svarade,
att han, enär Grekland, så länge Bulgarien ej
angripit Serbien, ännu vore neutralt, för formens
skull ämnade protestera mot landstigningen. V:s
politik hade nu småningom kommit i allt skarpare
konflikt med konungens, som ville undvika krig med
Tyskland, och V. nödgades till följd däraf afgå
(5 okt.). Efterträdarna (Zaimis, Skuludis, Zaimis,
Kalogeropulos, Lambros och för tredje gången Zaimis)
fortsatte under växande svårigheter konungens
neutralitetspolitik, medan V. först höll sig
afvaktande och lät sitt parti hålla sig borta från de
nya parlamentsvalen (dec.) under förklaring, att
parlamentsupplösningen kränkte författningen. Då
bulgarerna maj 1916 besatt det grekiska bergfästet
Rupel och i aug. äfven Kavala, utan att röna motstånd,
skärptes V:s opposition mot regeringen, och då äfven
Rumänien (aug.) börjat krig mot centralmakterna,
beslöt V. att organisera en revolutionär rörelse med
Greklands anslutning till de allierade som mål. Han
proklamerade sept. 1916 revolution på Kreta och begaf
sig därifrån till Saloniki, där han under skydd af
de allierades trupper organiserade en motregering,
som utom de af bulgarerna obesatta grekiska områdena
i Macedonien äfven behärskade Kreta och Egeiska
öarna. Inom detta område organiserade han en armé
på 60,000 man och anhöll hos de allierade att
med denna få tåga mot Aten och störta den lagliga
regeringen eller åtminstone besätta Tessalien med
dess spannmålsförråd. De allierade medgåfvo intetdera, men
sände i stället till Aten fransmannen Jonnart,
som med stöd af franska och engelska trupper tvang
konung Konstantin att med kronprinsen Georg gå i
landsflykt och låta prins Alexander bestiga tronen
(14 juni 1917). På Jonnarts råd tillkallade den
nye konungen V. från Saloniki, och denne blef
27 juni åter konseljpresident öfver hela Grekland
(Saloniki-regeringen upplöstes). V. lät, för att undgå
nya parlamentsval, inkalla det i juni 1915 valda och
i nov. s. å. upplösta parlamentet och anslöt helt
Greklands politik till de allierades. Grekiska
trupper hade betydande andel i våroffensiven
1918 mot bulgarer och tyskar i Macedonien, och
under fredskonferensen 1919 bevakade V. i Paris
med öfverlägsen skicklighet Greklands intressen,
hvarjämte han lät grekiska trupper besätta Smyrna
(15 maj s. å.). Han tog äfven framträdande del
i utarbetandet af förbundsakten för Nationernas
förbund, särskildt i förhandlingarna med neutrala
makters ombud om deras önskemål rörande ändringar i
det ursprungliga förslaget. Åt Grekland förvärfvade
han, stödd i all synnerhet på Englands beskydd,
stora landområden (Tracien med Adrianopel, Smyrna
med vidsträckt uppland m. m.) i de allierades fred
i Sèvres med Turkiet (1920), och genom en expedition
mot de turkiske nationalisterna i Mindre Asien vann
han nya anspråk på de allierades frikostighet mot
Grekland. Mot sina inhemska partimotståndare förde
han ett strängt tvångsregemente, rikt på personliga
förföljelser, och bland allmogebefolkningen växte
missnöjet öfver den tryckande mobiliseringsbörda,
som annexionspolitiken nödvändiggjorde. V., som
i aug. 1920 i Paris utsatts för ett attentat af en
exalterad grekisk oppositionsman, underskattade likväl
missnöjets utbredning och räknade på, att de bländande
nya landförvärfven och ententepressens lofsånger
öfver honom såsom "den store hellenen" skulle vid de
parlamentsval, som ej längre kunde uppskjutas, påverka
valmännen mera än konung Konstantins bland folkets
breda lager fast rotade popularitet, de gammalgrekiske
partiledarnas ingrodda hat mot "uppkomlingen från
Kreta" och massornas missnöje öfver polisförtrycket
och mobiliseringsbördan. Hans partis valutsikter
minskades emellertid genom den unge konung Alexanders
död (till följd af en olyckshändelse) 20 okt. 1920
kort efter valkampanjens början, i det att tronfrågan
därigenom plötsligt blef akut och ropen på Konstantins
återkallande tilltogo i styrka. Så kom det sig,
att valen (15 nov.) resulterade i ett förkrossande
nederlag för V., som genast afgick (16 nov.) och
undan sina många fienders befarade hämndeplaner
flydde ur landet. Med stöd af en i hast anordnad
folkomröstning återkallades Konstantin, och V.
afvaktar f. n. (jan. 1921) i Nizza händelsernas vidare
utveckling. Jfr V. om Greklands politik 1912—1917
(svensk öfv. af hans utrikespolitiska exposé i
aug. 1917 inför grekiska parlamentet; 1918).
V. S—g.
Venjan, socken i Kopparbergs län, Mora
tingslag. 68,921 har. 1,954 inv. (1919). V. utgör
ett pastorat i Västerås stift, Mora kontrakt.
Venjansjön, sjö inom Venjans och Mora socknar,
Dalarna, omkr. 30 km. v. om Siljan, 273 m. ö. h.,
har en längdutsträckning i n. v.—s. ö. af 17 km. och
en största bredd af 3,5 km. Dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
