Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venezuela, Venezuelas förenta stater (Estados unidos de V.) - Historia - Venezuelanska Guyana - Venezuela-viken - Wengel, Kristian Molt - Vengelälfven - Wenger, Leopold - Wengern Scheideck - Vengerov, Semen Afanasievitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
V:s förenta stater, i sammanhang hvarmed statsområdet
1864 delades i 8 stater, 8 territorier och 2
kolonier. Det besegrade partiet beredde emellertid
styrelsen svårigheter och lyckades genom en af förre
presidenten Monagas ledd resning 1868 fördrifva
Falcón. Men 1870 tillegnade sig Antonio Guzman Blanco,
federalisternas förnämste statsman, makten,
och denna innehade han med några få afbrott (1877—79
och 1884—86) till 1888 i nästan oinskränkt mått,
ehuru under titel af president. Han upphäfde klostren
(1874) och upprätthöll med stränghet ordningen i
landet, men gjorde sig till sist allmänt hatad genom
sin maktlystnad och gränslösa fåfänga. De statyer,
som rests öfver honom i Carácas, kullvräktes (1889),
presidenten J. P. Rojas Paul, som var Guzman
Blancos redskap, förjagades, och till president
valdes (1890) general Raimundo Andueza Palacio. Då
denne 1892 vägrade att författningsenligt nedlägga
presidentskapet samt upplöste kongressen och fängslade
flera dess medlemmar, angrep general Joaquin Crespo,
som 1884—86 varit V:s president, med vapenmakt Palacio
och dennes anhängare. Efter några månaders strider
lyckades han komma i besittning af makten, och sedan
han genomdrifvit en författningsändring om fyraåriga
presidentmandat, valdes han 1894 till president. Under
hans ämbetstid inträffade den ryktbara gränskonflikten
mellan V. och Brittiska Guyana, i hvilken Crespo
lyckades förmå nordamerikanske presidenten Cleveland
att inblanda sig genom ett budskap (18 dec. s. å.),
hvari nära nog som krigsanledning betecknades
hvarje brittiskt försök att utan skiljedom påtvinga
V. sina kraf i gränsfrågan. I V. uppstod nu en
våldsam anti-brittisk rörelse, och de diplomatiska
förbindelserna afbrötos, men de återupptogos
redan 1897, och 1899 af gjordes gränsfrågan genom
skiljedom. Crespos efterträdare, Ignacio Andrade (från
1898) förjagades okt. 1899 af general Cipriano Castro
(se d. o.), hvilken än som provisorisk president,
än som president, än som diktator styrde V. till
1908 under ständiga konflikter med utländska makter
och missnöjda inhemska partiledare. Systematiskt
bröt Castro statens förpliktelser till dess
utländska kreditorer, och afvisandet af de kraf,
som medborgare i ett stort antal europeiska stater
med anledning däraf framställt, ledde till en blockad
af venezuelanska hamnar genom engelska, tyska och
italienska krigsskepp (dec. 1902—febr. 1903). Tvisten
hänsköts, hufvudsakligen genom amerikansk bemedling,
till Haagtribunalet, som 1907 började afkunna sina
utslag. Castro fortfor att behandla utländska makter
med stötande bryskhet, 1906 afbröt Frankrike de
diplomatiska förbindelserna på grund af en skymf
mot dess minister, och 1908 utvisades holländske
ministern i samband med en tvist om venezuelanska
politiska flyktingars vistelse i Curaçao. Till sist
blef Castros ställning i V. ohållbar; han afreste
(dec. 1908) till Europa, enligt egen uppgift för att
undergå en operation, men efter hans afresa utbröt
en resning i V., och efter en förvirrad öfvergångstid
utsågs vicepresidenten Juan Vicente Gómez 1910 till
president. Lugnare förhållanden började nu inträda
i V., och Castros återkomst 1913 ledde ej till några
svårare oroligheter. Genom en 1914 företagen
författningsändring ökades presidentens ämbetstid
från fyra till sju år. Gómez valdes till president
för perioden 1915—22, men har föredragit att bibehålla
sin post som arméns högste befälhafvare och låta den
1914 valde provisoriske presidenten d:r V. Marquez
Bustillos upprätthålla statschefsposten. V. höll
sig neutralt under Världskriget och inträdde 1920 i
Nationernas förbund. Litt.: J. M. Spence, "The land of
Bolivar" (2 bd, 1878), J. Strickland, "Documents and
maps of the boundary question between V. and British
Guiana" (1896), "V., geographical sketch, natural
resources, laws etc., issued by the Bureau of American
republics" (1904), T. C. Dawson, "The south-american
republics", II (1905), M. Landaeta Rosales, "Los
gobiernos de V., desde 1810 hasta 1905" (Carácas,
1905), J. G. Fortoul, "Historia constitucional de
V.", I (Berlin, 1907), och L. V. Dalton, "V." (1912).
V. S—g.
Venezuelanska Guyana. Se Guyana 1.
Venezuela-viken [-tho͡ela-]. Se Maracaibo-viken.
Wengel, Kristian Molt, dansk lustspelsförfattare,
f. 24 april 1821, d. 24 sept. 1859, blef juris
kandidat 1848 och var därefter anställd i
justitieministeriets revisionskontor. Jämte
lustiga visor skref W. muntra vådeviller och
satiriska komedier, hvilka urspr. voro afsedda för
studentkretsarna, där han gärna trifdes, men sedan
uppfördes med stort bifall på sekundteatrarna,
t. ex. Cousine Lotte (1854; 4:e uppl. 1880;
"Dagbladsannonsen", 1855), Plader (1858),
Kjærlighed paa taget och En tale (utg. 1858—60).
E. Ebg.
Vengelälfven. Se Faxeälfven.
Wenger, Leopold, tysk rättslärd, f. 4 sept. 1874
i Ober-Vellach (Kärnten), blef 1897 juris doktor,
1901 privatdocent och 1902 e. o. professor i
romersk rätt, allt i Graz, hvarifrån han flyttade
som ord. professor i samma ämne 1904 till Wien,
1905 åter till Graz, 1908 till Heidelberg och 1909
till München. Som författare är han mest känd genom
arbeten på den rättshistoriska papyrusforskningens (se
Papyrus, sp. 11—12) område, bl. a. skrifterna
Rechtshistorische papyrusstudien (1902) och Die
stellvertretung im rechte der papyri (1906). Han
har ock lämnat värdefulla bidrag till samlingsverket
"Die kultur der gegenwart", hvari framställningarna af
flera delar af den antika rätten flutit ur W:s penna.
C. G. Bj.
Wengern Scheideck, bergpass. Se Scheideck 2.
Vengerov [-åff], Semen Afanasievitj, rysk
litteraturforskare, f. 1855, d. 1920, son till den
judiska memoarförfattarinnan Pauline W., blef 1897
privatdocent i rysk litteraturhistoria vid Petersburgs
universitet, och då han afstängdes från denna
befattning af undervisningsministern Bogoljepov,
flyttade han sin vetenskapliga verksamhet till
Charkovs universitet och blef 1910 professor vid
Petersburgs högre lärarinneseminarium. Sin mångsidiga
litteraturhistoriska forskningsbana började han
1875 med en studie om Ivan Turgenev och blef 1882
redaktör af månadsrevyn "Ustoi". 1889 begynte han
sitt litteraturhistoriska uppslagsverk Kritiko-biografitjeskij
slovar russkich pisatelej i utjennych,
hvaraf hittills 6 dlr utkommit. Hans 1885 författade
ryska litteraturhistoria förbjöds af censuren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
