Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vaneförbrytare - Vanellus - Vaner - Vanerörelser - Vanessa - Vanetankar - Vane-Tempest - Waney boards - Vanfrejd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvervägande i själsegenskaper af degenerativ natur
(slapphet och oförmåga att inordna sig under ett
regelbundet lefnadssätt, särskildt stark utbildning af
vissa slags begär, t. ex. alkoholbegär eller sexuella
begär), den degenererade förbrytaren, dels en mera
aktiv typ, hos hvilken kriminaliteten har sin grund
i en mera målmedveten, planmässig sträfvan att på
brottets väg tillskansa sig större ekonomiskt förvärf
resp. behofstillfredsställelse, den professionelle
förbrytaren.
Icke ens i modern strafflagstiftning har emellertid
en dylik olikhet i kriminalitet lagts till grund för
brottslighetens behandling. Till den höggradigt
degenererade förbrytaren kunna visserligen
lagarna sägas ha tagit särskild hänsyn, för så
vidt som de uppställt särskilda regler för fall
af s. k. förminskad tillräknelighet. Till den
professionella typen åter, i den mån i moderna
strafflagar uppställts särskilda regler, af
sedda att bekämpa vinningslystnaden som motiv för
brottslig verksamhet (t. ex. genom konfiskation
af det antagliga utbytet af brottslig verksamhet
enligt norska strafflagen § 36, genom ådömande af
ett bötesstraff jämte ett frihetsstraff i sådana
fall, då brottet kan antas ha haft sin grund i
vinningslystnad enligt vissa främmande lagar). Men i
öfrigt nöja sig strafflagarna alltjämt med att beakta
den kroniska kriminaliteten genom enhetliga regler,
nämligen dels genom särskilda straffskärpningar för
återfall i brott (se Iteration), dels genom särskilda
åtgärder mot mera höggradigt farliga vaneförbrytare
(se Obestämd straffdom). Åtskilliga strafflagar beakta
dessutom ifrågavarande typ genom att vid vissa brott
uppställa "vanemässighet" eller "yrkesmässighet" i
gärningens föröfvande som förutsättning för straffs
inträde eller för skärpning i detsamma. Af nu nämnda
anordningar återfinnas i svensk lag egentligen endast
straffskärpningar vid återfall, och äfven dessa i
relativt ringa omfattning. Någon gång har ock vid
vissa brott "vanemässighet" eller "yrkesmässighet"
uppställts som förutsättning för straffbarhet eller
för skärpning af straffet. Se t. ex. Straffl. 18:
11 samt lag om behörighet att utöfva läkarkonsten 21
sept. 1915 § 6. I några andra fall, så vid snatteri
och tjufgömmeri, uppnås åtminstone till en viss grad
sistnämnda resultat på annan väg; se Straffl. 20:
9 och 12.
N. S—g.
Vanellus, zool. Se Vipsläktet.
Vaner (isl. vanir), nord. myt., voro skandinaviska
gudomligheter af annat ursprung än asarna. Enligt
myten uppstod i tidens början krig mellan asar
och vaner, som bodde i Vanahem, men fred slöts,
och de gåfvo hvarandra gisslan därpå. Asarna
sände Höner, och vanerna sände Njord, som blef
upptagen i asarnas krets. Till vanagudarna hörde
äfven Njords barn, Frej och Freja. V. äro
jordens, fruktbarhetens och fruktsamhetens
gudomligheter. Af namnet ha flera härledningar
framställts; troligen sammanhänger det med eng. wan,
"mörk", jordens färg. Se Brate, "Vanerna" (1914).
B—e.
Vanerörelser. Se Vana.
Vanessa, Nymphalidæ, zool., släkte omfattande
stora eller medelstora, vackert färgade fjärilar,
som igenkännas från andra till samma familj hörande
släkten på sina mer eller mindre tandade
vingar. Larverna ha på ryggen 7 rader af greniga
tornar; pupporna bära framtill på hufvudet två
taggar, äro på öfversidan beväpnade med spetsiga
knölar och ofta på ryggsidan prydda med guld-
eller silfverglänsande fläckar. De äro upphängda
vid bakändan, med hufvudet nedåt. I Sverige finnas
7 arter: vinbärsfuxen (V. C-album), nässelfjärilen
(V. urticæ), körsbärsfuxen (V. polychloros),
påfågelögat l. jungfrun (V. io; se bild af denna
å 1:a illustrationssidan till art. Fjärilar),
sorgmanteln (V. antiopa), amiralen (V. atalanta)
och tistelfjärilen (V. cardui).
I. T—dh.
Vanetankar. Se Vana.
Vane-Tempest [ve͡in te’mpist]. Se Stewart 2 och
3, sp. 1319—20.
Waney boards [ωe͡i’ni bå’əds], eng., träv. Se Bräder,
sp. 407.
Vanfrejd, jur., den minskning i ära med däraf följande
minskning i medborgerliga rättigheter och förmåner,
hvilken är förbunden med begåendet af nesliga
förbrytelser (jfr Infami). Före tillkomsten af 1864
års strafflag var det ofta svårt att säga, om ett
brott medförde denna påföljd eller ej. Prästerskapet,
hvilket det ålåg att i prästbetygen meddela uppgifter
om personers frejd, följde därvid utan vidare de
förteckningar, som lämnades detsamma af domstolarna
på personer, hvilka begått sådant brott, att de ej
fingo utan enskild skrift begå Herrens nattvard. På
detta sätt fick emellertid vanfrejdsbegreppet
en mycket stor utsträckning. Snatteri, dråp af
vållande, lägersmål o. s. v. medförde nämligen
vanfrejdsanteckning i prästbetyget; och sedan en sådan
anteckning en gång kommit dit, kvarstod den allt
framgent, så att den ifrågavarande personen aldrig
mer kunde få rent prästbetyg. Sedan emellertid 1864
års Strafflag för alla de brott, som ansetts vara af
neslig beskaffenhet, stadgat ådömandet af en särskild
påföljd, benämnd "förlust af medborgerligt förtroende"
(se Medborgerligt förtroende), om hvilken det i lagen
hette, att den därtill dömde skulle, under den tid
påföljden omfattade, vara "såsom vanfrejdad ansedd",
föreskrefs genom k. förordn. 20 jan. 1865, att i de
fall, då det ålåg prästerskapet att meddela betyg om
personers frejd, därmed allena skulle förstås intyg,
huruvida den ifrågavarande personen vid den tid, då
frejdbetyget meddelades, vore förlustig medborgerligt
förtroende. I lagen 20 juni 1890 ang. ändringar i
Strafflagen uteslöt man ur stadgandet om förlust af
medborgerligt förtroende de ord, genom hvilka den,
som dömdes till denna påföljd, förklarades skola
vara "såsom vanfrejdad ansedd". Detta för att
undanröja hvarje tillstymmelse till stöd för den
uppfattningen, att påföljden förlust af medborgerligt
förtroende, liksom det gamla ärelöshetsstraffet,
afsåg att stämpla den dömde som i allo ovärdig sina
medmänniskors aktning. Någon ändring i sak kunde
emellertid så mycket mindre anses ha egt rum genom
denna uteslutning, som lagen fortfarande stadgade,
att den, som var dömd till ifrågavarande påföljd,
skulle, så länge han var underkastad påföljden, vara
"utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner,
för hvilkas tillgodonjutande god frejd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
