Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Vane, 1. Sir Henry
- Vane, 2. Sir Henry, d. y.
- Vaneförbrytare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utsågs 1630 till rådsledamot och blef sept. 1640
statssekreterare efter Coke. Han vittnade i
rättegången mot Strafford emot denne. V. åtföljde
aug. 1641 konungen på hans skotska resa, afskedades
4 nov. s. å. från sina ämbeten och slöt sig därpå
i parlamentet öppet till oppositionen. Parlamentet
utsåg honom febr. 1642 till lordlöjtnant af Durham,
och febr. 1644 insattes han i "committee of both
kingdoms". Under Cromwell valdes V. 1654 ånyo
till underhusledamot, men spelade ingen politisk
roll. I Clarendons historia anklagas han, dock utan
tillräckliga bevis, för att af personlig hämndlystnad
mot Strafford ha förrådt denne och konungens sak.
2. Sir Henry V. d. y., den föregåendes son,
statsman, f. 1613, afrättad 14 juni 1662 i London,
användes som ung man i diplomatiska uppdrag i
Wien och Genève, gjorde sig tidigt känd som ifrig
puritan och emigrerade 1635 till Massachusetts för
att där vinna fri religionsutöfning. V. utsågs mars
1636 till denna kolonis guvernör, men invecklades
i kyrkliga strider, besegrades vid guvernörsvalet
1637 af J. Winthrop och återvände aug. 1637 till
hemlandet, där han 1639 fick ett inbringande ämbete
(som "joint treasurer of the navy"), 1640 valdes till
parlamentsledamot och s. å. erhöll knightvärdighet. I
politikens förgrund framträdde han, då han delgaf
oppositionsledaren Pym faderns anteckningar från
ett rådsmöte i maj 1640 om Straffords uttalanden
där. De ansågos bevisa, att Strafford tillrådt
irländska truppers användning mot England, och
blefvo afgörande för dennes öde (se Wentworth, Th.).
V. var äfven ifrigt verksam i rättegången mot
ärkebiskop Laud, framträdde i parlamentet som ledare
för independenterna, afskedades dec. 1641 från sitt
skattmästarämbete vid flottan, men återfick det af
parlamentet aug. 1642. Han tog 1643 ledande andel i
förhandlingarna med skottarna och lyckades i förbundet
(Solemn league and covenant) få in en formulering, som
motverkade det skotska sträfvandet att i England göra
den presbyterianska kyrkoformen allrådande. Efter Pyms
död (dec. 1643) var V. några år framåt underhusets
ledande man och samverkade som sådan förtroligt med
Cromwell, t. ex. vid den stora arméomorganisationen
("the new model"). Från 1646 aftog V:s inflytande
i parlamentet, där han misstroddes ej blott af
presbyterianerna, utan äfven af de exalterade
religiösa ytterlighetsmännen (Lilburne och hans
levellers). V. önskade monarkiens bibehållande och
sökte vid förhandlingarna med konungen i Newport 1648
verka för uppgörelse på grundvalen af biskopsämbetets
bibehållande och vidgående kyrklig tolerans. Därigenom
bröt han med Cromwell; han höll sig efter underhusets
"rensning" i dec. 1648 ett par månader borta från
dess sammanträden, deltog ej i rättegången mot Karl
I och gillade ej konungens afrättning. Dock insattes han 14 febr. 1649 i
det nya statsrådet och var där synnerligen verksam,
särskildt i koloniala och utrikesärenden, samt för
flottans utrustning mot holländarna. Med Cromwell kom
det 1653 till en ny brytning, då denne ogillade V:s
bill om en moderat parlamentsreform och under dennas
behandling upplöste "långa parlamentet" med våld
(20 april 1653). V., som alltid hållit på nationens
suveränitet och parlamentets makt öfver armén, drog
sig nu tillbaka till privatlifvet på sitt gods Raby
och sysslade där med politiskt författarskap. Han
utgaf 1655 A retired man’s meditations och 1656 en
mot arméväldet riktad skrift, A healing question,
hvari han föreslog en ny regeringsform med ett
armén öfverordnadt puritanskt parlament. Cromwell
höll honom därpå sept.—dec. s. å. fängslad på
ön Wight. I Richard Cromwells parlament invaldes
V. (febr. 1659) och arbetade där för inskränkning
af protektorns maktbefogenhet, men underskattade
faran för en rojalistisk restauration. Efter Richard
Cromwells abdikation blef V. den republikanska
regeringens ledande man och (sept.) äfven formellt
statsrådets ordförande. Förgäfves sökte han
medla mellan parlamentet och armén; efter "långa
parlamentets" återinsättande uteslöts han från detta
(jan. 1660) och nödgades af general Monk lämna
London. Efter restaurationen (febr.) undantogs
V. från amnesti (juni) och insattes i Tower. Han
satt okt. 1661—april 1662 fången på Scilly-öarna och
författade där sin manligt frimodiga försvarsskrift
för den puritanska politiken: The people’s case
stated. Återförd till London, ställdes V. 2 juni
för rätta som högförrädare och dömdes till döden
efter ett skickligt försvarstal, i hvilket han
åberopade parlamentets suveräna makt. Karl II
ansåg honom, enligt ett yttrande till Clarendon,
"för farlig att få lefva" och lät afrättningen
gå i fullbordan. — V. var en plikttroget flitig
och skarpsynt statsman, förenande nästan mystisk
entusiasm med praktisk klokhet. Religiös tolerans och
parlamentets suveränitet voro hans ledande ideal. —
Jfr biografier öfver V. af J. Forster (i Lardners
"Cabinet encyclopaedia", IV, 1838), C. W. Upham
(i "Library of american biography", IV, 1851),
J. K. Hosmer (1888) och W. W. Ireland (1907).
1—2. V. S—g.
Vaneförbrytare, jur. Bland dem, som förbrutit sig
mot samhällets lagar, förefinnes en påtaglig skillnad
mellan dem, hos hvilka förbrytelsen framstår som en
af alldeles särskilda omständigheter (t. ex. nödläge,
svår förolämpning, exceptionellt stark frestelse)
betingad, enastående kriminell tilldragelse i
deras lefnad utan sammanhang med deras allmänna
karaktärsläggning i öfrigt, samt dem, hos hvilka
kriminaliteten är ett mer eller mindre påtagligt
utslag af vissa karaktärsegenskaper och böjelser,
af hvilka, med eller utan påverkan af den yttre
sociala omgifningen, kriminaliteten framstår som
ett naturligt, i regel återkommande utslag. På
denna olikhet bygger den moderna kriminologien
(se d. o.), då den uppställer en skillnad
mellan s. k. akut och kronisk kriminalitet
resp. mellan s. k. tillfällighetsförbrytare och
vaneförbrytare. Vaneförbrytarnas grupp är emellertid
icke enhetlig. Inom densamma kan särskiljas dels en
typ, hos hvilken kriminaliteten har sin grund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Dec 15 14:46:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfck/0317.html
