Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utskott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(enligt 1809 års R. F. och 1810 års R. O.) ett
konstitutions- (24 led.), ett stats- (36 led.),
ett bevillnings- (48 led.), ett banko- (36 led.),
ett lag- (16 led.), ett allmänt besvärs-
och ekonomi- (48 led.) samt (enligt R. O.) ett
expeditionsutskott (12 ledamöter). Se artiklar om
dessa olika utskott. Emellertid kunde också på grund
af tre stånds beslut eller, vid paria ståndsbeslut,
på grund af konstitutionsutskottets skiljedom
extra gemensamma utskott tillsättas för att bereda
antingen frågor, som normalt bort handläggas af
gemensamt ord. utskott, eller frågor, som ej hörde
under något sådant; de sistnämnda kunde dock också
remitteras till ord. utskott. För samarbete mellan
gemensamma utskott bildades sammansatta utskott
genom sammanträde antingen mellan utskotten själfva
eller mellan deras utsedda deputerade, hvilket senare
förfaringssätt efter 1853 blef obligatoriskt. Alla
under samtliga ståndens pröfning fallande ärenden,
såväl kungliga propositioner som motioner, måste
före afgörandet i stånden granskas samt till- eller
afstyrkas af gemensamt utskott. Alla ord. sådana
utom expeditions- och bevillningsutskottet hade
också en viss kontrollrätt öfver förvaltningen,
och en del hade initiativ och, i några få bestämdt
angifna fall, beslutanderätt. Annars var regeln,
att för riksdagsbeslut fordrades samtycke af stånden
själfva – af tre eller alla, beroende på frågans
natur (se Riksdag, sp. 337–338). Regelns fullständiga
upprätthållande skulle emellertid ha kunnat förlama
riksdagens verksamhetsförmåga, och därför skapades
1809–10 som korrektiv häremot institutionen förstärkta
utskott. Om nämligen vid meningsskiljaktighet
mellan stånden vederbörande utskott ej genom
sammanjämkningsförslag lyckades åvägabringa
erforderlig enighet, ökades dess medlemsantal så,
att detta blef i konstitutionsutskottet 20 och i
andra utskott 30 från hvart stånd, hvarefter det
sålunda "förstärkta" utskottet fick med riksdagens
rätt genom omröstning per capita (äfven före 1823)
afgöra saken. Denna utväg var närmast afsedd för
frågor om statsregleringen, bevillningen och
Riksgäldskontoret (se Statsutskott,
sp. 1117–18) samt (efter 1815) för det fall,
att meningsskiljaktighet uppstod om, huruvida
konstitutionsutskottets grundlagsändringsförslag
skulle bli hvilande (se Riksdag, sp. 337–338),
men kom också i allmänhet till användning, när
nödig samstämmighet ernåddes i hufvudsak, men ej i
detalj. För stånden voro de beslutande "förstärkta
utskotten" ej så farliga som frihetstidens sekreta
och gustavianska tidens hemliga, ty de kunde ej
som dessa under hemlighetens skydd godtyckligt
tillvälla sig rätt att afgöra ärenden, utan stånden
hade makt att hindra otillbörlig hänvisning af
frågor till "förstärkta utskott". Emellertid var
grundlagens bestämmelser om dessa så otydliga, att
deras tillämpning ofta vållade strid. Ett hemligt
gemensamt utskott (på 12 medlemmar) skulle visserligen
också enligt 1809–10 års grundlagar kunna af stånden
tillsättas, men endast på anmodan af konungen och
för att, utan beslutande rätt, med honom öfverlägga
om sådana till andra utskott ej hörande ärenden, som
han ansåg böra hållas hemliga och som han förelade
utskottet, hvarmed närmast afsågs utrikes ärenden
(se Hemligt utskott). Andra utskott fingo ej
öfverlägga inför konungen, och äfven statsrådets medlemmar
utestängdes från dem. Ej heller med ämbetsverken
fingo utskott i regel träda i omedelbar förbindelse,
utan från dessa erforderliga upplysningar kunde de
erhålla endast genom förmedling af en därtill af
konungen särskildt förordnad statsrådsledamot.
1866 års representationsförändring afsåg blott
sådana förändringar i utskottsväsendet, som
nödvändiggjordes af, att de fyra stånden utbyttes
mot två kamrar. R. O. af 1866 blef därför lika
detaljerad med afseende på utskotten som den af 1810
och anslöt sig i det stora hela till dennas princip
om utskottsbehandlings oeftergiflighet och till
dess därmed sammanhängande bestämmelser om remiss
(se d. o.) och bordläggning (se d. o.; jfr ock
Riksdag, sp. 324–325). Några af hufvudreformen ej
betingade ändringar vidtogos dock, och sedermera
ha ytterligare några sådana tillkommit. De
ord. gemensamma utskotten bibehöllos i allmänhet
utan rubbning af deras befogenhet, under (det äfven
förut brukade) namnet ständiga – dock med nedsatt
ledamotsantal (se härom deras specialartiklar)
– undantagandes expeditionsutskottet (huru det
ersattes, se d. o., sp. 1167, och Kanslideputerade)
och allmänna besvärs- och ekonomiutskottet. 1900
tillkom ett jordbruksutskott (se d. o.) och 1918
ett andra lagutskott, hvarjämte de ständiga
utskottens kompetens något ändrats. Se härom
Statsutskottet och Konstitutionsutskottet, till
hvars åligganden 1918 äfven kommit att ge utlåtande
om departementsindelningslagen (se Statsråd,
sp. 1100). Efter 1909 ha alla dessa utskott en viss
initiativrätt. Samtliga ständiga utskott behöfva
enligt 1866 års R. O. tillsättas blott vid lagtima
riksdagar; vid urtima (se Riksdag, sp. 320) tillsättas
nu endast de utskott, som kräfvas af urtimans
uppgifter, jämte konstitutionsutskottet för eventuellt
behof af dess skiljedom. Äfven de extra gemensamma
utskotten bibehöllos under en förut bruklig, men då
ej officiell benämning: särskilda utskott, men deras
kompetens inskränktes till ställföreträdarskap för
ständigt utskott, och de kunna blott genom samfällda
beslut af kamrarna (sålunda ej mer genom ett utslag
af konstitutionsutskottet) komma till stånd. Vid
urtima riksdagar ha de i synnerhet användts. Öfver
ärenden, som ej tillhöra något ständigt utskott, borde
sålunda ej mera särskildt utskott få tillsättas,
men så har dock stundom skett. Tillika borttogs
1866 rätten att remittera ärenden af detta slag
till ständigt utskott. För deras behandling skapade
i stället 1866 års R. O. en ny utskottsform: de
tillfälliga utskotten. Då för behandling af ärenden,
som normalt tillhört besvärs- och ekonomiutskottet,
efter dettas afskaffande, ej finnes något ständigt
utskott, gå sålunda dylika ärenden numera till
tillfälliga utskott. De äro framför allt motioner
rörande den ekonomiska lagstiftningen (se d. o.). Med
afseende på denna har riksdagen blott petitionsrätt,
och i analogi härmed ansågs i början särskildt inom
Första kammaren, att äfven motion rörande ärende inom
ständigt utskotts kompetensområde borde remitteras
ej till detta, utan till tillfälligt utskott, ifall
fråga var om blott en opinionsyttring af riksdagen,
men en motsatt uppfattning framträdde ock. Tvisten
gällde i synnerhet motioner om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
