Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utskott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
parlamentariska regeringsmaktens svaghet (se
Parlamentarism, sp. 129).
I Sverige har utskottsinstitutionen spelat och spelar
fortfarande stor roll. En egendomlighet därför här är,
att utskotten vanligen äro gemensamma, d. v. s. bestå
af ombud från riksdagens alla hufvudafdelningar, under
det att i andra länder hvart utskott i regel består af
ombud från blott en af dessa. Den historiska grunden
till svenska systemet var riksdagens fördelning
före 1866 på fyra likaberättigade och samtidigt
beslutande stånd, hvilket kräfde en öfverbyggnad. I
det forna Tyska riket (före 1806), där äfven
ståndsförfattning rådde, voro också gemensamma
utskott (ausschüsse l. deputationer, se Deputation,
sp. 171) brukliga och utträngde där, förvandlade
till ständigt fungerande myndigheter, stundom
t. o. m. ständerförsamlingarna. Därhän gick det väl
ej i Sverige, men starka ansatser till öfverflyttning
af svenska ståndsriksdagens beslutanderätt på dess
utskott förekommo. Begynnelsen till det gemensamma
utskottsväsendet i Sverige var, att stånden
– vid sidan af beredande utskott inom sig – på
1500- och 1600-talen tillsatte "deputerade", som
tillsammans kunde förhandla med regeringen eller
med hvarandra. Af dessa deputationer,
som de gemenligen kallades, kommo två att vid
hvarje riksdag tillsättas för bestämda ärenden,
och vid dessa fäste sig benämningen utskott, som
annars begagnades omväxlande med deputation – nämligen
sekreta utskottet från 1627 och bankoutskottet från
1664 (se Sekreta utskottet, sp. 1497, och Riksdag,
sp. 332). De voro båda hemliga och kunde
få besluta å riksdagens vägnar. Det ledarskap,
som regeringen denna tid utöfvade öfver riksdagen
(se d. o., sp. 332), försvagades till en början
ej, utan stärktes genom utskottsinstitutionens
utveckling, enär regeringen, vid muntlig förhandling
med de fåtaliga utskotten, hade lättare att göra sin
vilja gällande än i plena, och under det karolinska
enväldet koncentrerade sig riksdagsarbetet mer och
mer på utskotten, särskildt det sekreta, hvars
medlemmar regeringen själf då utsåg. Men härigenom
förbereddes den maktställning, som utskotten
erhöllo under frihetstiden. Sedan det kungliga
enväldet 1719 afskaffats och all makt samlats hos
riksdagen, utan att en stark parlamentarisk
regering kom till stånd (se Riksdag, sp. 334),
stodo de nu af regeringen oberoende utskotten kvar
som ensamma ledare af riksdagsarbetet, och därvid
usurperade sekreta utskottet befogenheter, som
rätteligen bort tillhöra regeringen eller stånden
själfva (se Sverige, sp. 1215–17). Utskottens
tillvaro blef nu också grundlagsfäst (ehuru ännu
icke i detalj) genom 1723 års riksdagsordning.
I denna kallades alla utskotten för deputationer
utom sekreta utskottet, i hvilket bankoutskottet
nu uppgick, men termen deputation begagnades också
om sekreta utskottets underafdelningar och termen
utskott om sådana i de fristående deputationerna
(se Deputation och Sekreta utskottet, sp.
1498–1500). – Då 1723 års R. O. upphäfdes genom 1772
års revolution, föll frihetstidens starka
utskottsväsen tillsammans (se Riksdag, sp.
336). Därvid undanträngdes termen deputation
fullständigt af termen utskott. Den nya
R. F. stadgade blott (§ 47),
att ständerna själfva skulle tillsätta
de utskott, hvilka hade att i af konungen som
hemliga angifna ärenden med honom öfverlägga
och å ständernas vägnar besluta, samt (§ 50) att
"statsverkets tillstånd uppvises åt riksens ständers
utskott". Detta tillämpades under gustavianska
perioden så, att frihetstidens stora sekreta utskott
försvann, att 1778 och 1786 af de tre högre stånden
tillsattes ett hemligt statsutskott, som tillika
fick tjänstgöra som allmänt bevillningsutskott,
och att vid de följande riksdagarna samtliga
stånden utsågo ett hemligt utskott, hvilket
fungerade också som statsutskott och 1792 äfven
som bevillningsutskott. Af endera af dessa två
utskott sköttes det viktigaste riksdagsarbetet
liksom förut af sekreta utskottet, men nu under
konungens ledning. Bortfallandet af frihetstidens
sekreta utskott medförde, att åter ett fristående
bankoutskott tillsattes, då ett sådant måste
finnas till följd af, att riksdagen fått behålla
sin makt öfver banken. Äfven det var ett hemligt
utskott och egde ett sådants beslutande makt. Som
bondeståndet först 1800 fick andel i Riksbankens vård,
voro under periodens riksdagar blott de tre högre
stånden representerade i bankoutskottet, Gustaf III:s
mening synes ursprungligen ha varit, att inga andra
gemensamma utskott än de nu nämnda skulle förekomma,
men ett särskildt gemensamt bevillningsutskott
tillsattes dock under alla periodens riksdagar utom
1792, ehuru det 1778 och 1786 hade blott partiell
befogenhet och då ej kallades bevillningsutskott (se
d. o., sp. 196), och när den vid 1778 års riksdag
tillgripna nödfallsutvägen att bereda lagfrågor
genom enskilda ståndsutskott visat sig otjänlig,
fick ett gemensamt lagutskott tillsättas vid
riksdagarna 1786 och 1800. Vid den senare förekommo
också gemensamma expeditions- och ekonomiutskott. –
Ehuru 1809–10 års grundlagstiftare ej åsyftade en
återgång till frihetstidens riksdagsenvälde, hämtade
de dock därifrån förebilder för riksdagsarbetets
former. Däraf följde ej blott, att utskottens
själfständighet emot regeringen återställdes,
utan ock, att deras organisation ånyo fastslogs
genom en grundlag – 1810 års R. O. Det senare
skedde t. o. m. ännu mera ingående än 1723, och
därigenom uppkom en ännu bestående egendomlighet
för det svenska utskottsväsendet emot det i
utlandet brukliga, hvars detaljer kunna fritt
ordnas af representationen utom i Finland, i hvars
landtdagsordning både den af 1869 och den af 1906,
enligt svenskt mönster tillsättandet af vissa utskott
grundlagsfästs. Hufvuddragen i det 1809–10 stadgade
utskottsväsendet voro följande. Hvarje stånd kunde,
liksom alltid varit fallet, tillsätta enskilda
utskott. Viktigast af dessa var riddarhusutskottet
(se d. o.), öfriga utskott skulle vara gemensamma,
och i dessa skulle nu samtliga stånden vara
representerade och till lika antal, under det att
bondeståndet förut ej alltid varit det förra och adeln
haft dubbelt så stor utskottsrepresentation som hvart
ofrälse stånd. Omröstning i dessa utskott skedde
dock ståndsvis till 1823, då per-capitaomröstning
infördes. Själfskrifven ordf. var främsta adliga
utskottsledamot. Huru många och hvilka gemensamma
utskott skulle tillsättas vid hvarje riksdag,
hade förut aldrig varit fullt grundlagsbestämdt,
men blef det nu utan åtskillnad mellan lagtima och
urtima riksdag. Dessa ordinarie utskott voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
