Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telefon (af grek. tele, fjärran, och fone, röst)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
centralen behöfva tilltagas endast för det verkliga
samtalsbehofvet och sålunda kunna vara långt färre
än abonnentledningarna.
Då det gällde att anordna ledningar för
telefonförbindelserna, försöktes först den
anordning, som vid den elektriska telegrafen visat
sig tillfredsställande, nämligen enkelledning
och återledning genom jorden. (Jfr Elektriska
ledningar och Stolplinje. Telegraf- och
telefonledningar benämnas ofta med gemensamt namn
svagströmsledningar.) Telefonen är emellertid mycket
känslig, och det visade sig, att inducerade strömmar
och strömmar i jorden voro af tillräcklig styrka att
afsevärdt försvåra telefoneringen, och därjämte kunde
samtidigt pågående samtal i närliggande ledningar
uppfattas. För längre ledningar måste man därför
tillgripa den dyrbarare dubbelledningen, och då man
numera vill sätta alla abonnenter i tillfälle att
fullt nyttja befintliga telefonförbindelsemöjligheter,
ha enkelledningar för telefon nästan
h. o. h. försvunnit. Abonnentledningarna till
växelstationen byggas vanligen af 2 eller 3
mm. järntråd eller 1 mm. bronstråd. Ledningarna från
växelstationen till annan växel- eller centralstation
utföras med 3 mm. järntråd och ledningar mellan
centralstationer af 3 mm. järntråd, för längre
ledningar 3 mm. koppartråd och för de längsta
förbindelserna 4,5 mm. koppartråd. I de större
näten kunna de blanka ledningarna af utrymmesskäl ej
föras anda fram till stationen. De intagas därför
i kablar, som inom ett cylinderformigt blyhölje af
högst 60 à 70 mm. diameter innesluta upp till 1,200
från hvarandra med papper isolerade trådar af 0,5 à
0,7 mm. diameter. För att upphäfva induktionen emellan
ledningarna äro de till samma dubbelledning hörande
trådarna snodda kring hvarandra samt dessutom ordnade
i koncentriska lager, som fortlöpa med växelvis höger-
och vänstergängad stigning. Kablarna kunna antingen
läggas i jorden, vanligen i s. k. kabelblock af
betong, eller såsom s. k. luftkabel upphängas å
en bärlina, uppburen af stolpar eller på hustak
anbragta stöd. Där ledningarna skola uttagas ur
kabeln, inkopplas denna i en utgreningsbox, hvarifrån
vulkaniserade ledare föras till utgreningsfästet
och påskarfvas de blanka ledningarna fram till
abonnentapparaterna. På grund af svårigheten att
hålla dessa sista delar af ledningarna felfria har
man på sista tiden, i synnerhet i ledningsnät för
centralbatteristationen, öfvergått till fullständigt
kabelsystem. En större från centralen utgående kabel
uppdelas i nedstigningstrummorna å kabelblocksträckan
eller i särskilda omkopplingsskåp i allt mindre
kablar, hvilka slutligen som 20- eller 10-trådiga
äro inkopplade i små kopplingsdosor å husväggarna,
hvarifrån ledningarna i 4- och 2-trådiga kablar,
s. k. blytrådar, ledas till abonnentapparaterna. Där
interurbanledningar behöfva framföras i kablar,
användas sådana med pappersisolerade ledare af 1,5
och 2 mm. diameter. I undervattenskablar för större
djup används guttaperka som isoleringsmedel.
Telefonströmmarna äro växelströmmar med en
medelfrekvens af omkr. 800 perioder i sekunden. Då
fortplantningstiden för sådana strömmar öfver
i praktiken förekommande ledningslängder ej kan
försummas i förhållande till tiden för en period,
måste vid bestämningen af spänning och ström å
ledningen räknas med motstånd, själfinduktion,
kapacitet och läckning fördelade på ledningen. För en
mycket lång ledning uttryckes strömmen Ix i en punkt
på afståndet x från ledningens början, där strömmen
är Io, af formeln
Ix = Io · e—γx
γ är ett komplext tal, hvars reella del, β,
dämpningsexponenten, anger den proportion, i hvilken den
utgående strömmen försvagas under fortplantningen
utefter ledningen. Den imaginära delen α,
våglängdskonstanten, bestämmer fasförskjutningens
förändring under strömmens fortgång. Endast
β har betydelse för styrkan af den till
mottagningsapparaten framkommande strömmen och därmed
för telefoneringsmöjligheten. På internationella
telegrafkonferensen i Paris 1910 beslöts, att gränsen
för god telefonering skall anses vara nådd, när βx
har värdet 3,5. Detta inträffar vid en ledningslängd
af: för kopparledningar af 4,5 mm. 2,000 km.;
3 mm. 900 km.; för 3 mm. järnledningar 200 km.; för
0,7 mm. kabel 35 km. Dämpningsexponenten är större,
ju större ledningens motstånd eller kapacitet är;
däremot inverkar ledningens själfinduktion i motsatt
riktning. Kablar, som ha stor kapacitet och mycket
liten själfinduktion, försvaga därför telefonströmmen
mycket mer än luftledningar med samma motstånd. Med
distorsion menas en konstant för ledningen,
angifvande dämpningens beroende af växelströmmens
periodtal. Äfven distorsionen är störst hos kablar,
minst hos kopparledningar. Ju mindre distorsionen
är, desto bättre artikuleradt blir det framkommande
talet. Metoder ha uppfunnits att genom ökning af
själfinduktionen göra ledningen bättre. Dansken
Krarup ökade själfinduktionen i kablar genom
att kring hvarje ledare spiralformigt upplinda en
fin järntråd. Den af Pupin (se d. o.) uppfunna
och efter honom uppkallade metoden att på vissa
bestämda afstånd inkoppla själfinduktionsspolar på
ledningen (pupinisering) har funnit användning för
såväl kablar som blanka ledningar. Han visade att,
om afståndet mellan spolarna ej öfverstiger ett
visst värde, ledningen förhåller sig, som om den
tillförda själfinduktionen vore jämnt fördelad
på ledningen. I Sverige utfördes 1909 den första
pupinkabeln, Malmö—Lund, och 1911 pupiniserades
den första luftledningen, Stockholm—Sundsvall. Vid
1917 års början egde telegrafverket inalles
327,6 km. pupiniserade kablar, innehållande 13,779
km. ledningar (däraf en kabel, Stockholm—Uppsala, 68
km. lång med 25 ledningar) och 14,820 km. pupiniserade
luftledningar. Dessutom funnos 10,396 km. ledningar
i pupinkablar, tillhörande A.-b. Stockholmstelefon.
Den utsträckning af telefoneringsmöjligheten,
som ernås genom pupinisering, är
emellertid ej obegränsad. Äfven med
starkströmsmikrofoner (se Mikrofon) har man sökt öka
telefoneringsdistansen. Svårigheterna därvid inses
däraf, att för telefonering öfver en dubbelt så lång
ledning som den för vanlig apparat som längsta möjliga
ansedda (βl = 3,5) fordras en utgående strömstyrka,
som är ej dubbelt, utan 33 ggr så stor. För en
ytterligare fördubbling af afståndet skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
