Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telefon (af grek. tele, fjärran, och fone, röst)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erfordras ytterligare 1,100 ggr så stark
ström. Framtiden får utvisa, om problemet att
telefonera öfver praktiskt taget obegränsade afstånd
kommer att lösas med telefonreläer. Principen för
dessa, som sedan länge sysselsatt uppfinnare, är,
att åt den efter passerandet af viss ledningslängd
försvagade telefonströmmen ges möjlighet att manövrera
strömstyrkan från en ny strömkälla. Denna strömkälla
får på så sätt ersätta den energi, som gått förlorad
på den tillryggalagda delen af ledningen. Närmast
till hands liggande principen för ett relä är en
telefon, hvars membran är mekaniskt hopkopplad
med membranen till en mikrofon. Artikulationen
har emellertid benägenhet att försämras vid
dessa anordningar. Browns telefonrelä är af
vanlig telegrafrelätyp. Då talströmmen går genom
relälindningen, uppstå mikroskopiskt små vibrationer i
ankaret. Ankarets kontakt är "lös", så att en ljusbåge
af ytterst liten längd bildar en del af strömkretsen
för förstärkningsbatteriet. Motståndsförändringen
vid variationerna i ljusbågens längd förorsakar
den förstärkta telefonströmmen. Reläet blir
naturligtvis ytterst känsligt för yttre inflytelser,
damm o. d. Gynnsammare verka de reläer, i hvilka
den försvagade strömmen bringas att inverka på
strålningen från en s. k. wehneltkatod (se Katodstrålar).
Två utföringsformer af dessa
reläer finnas: en amerikansk af Lee De Forest,
benämnd audion, och en tysk efter uppfinnaren
kallad liebenrör. Telefonreläer användas i drift på
ledningen New York—San Francisco, öppnad för trafik
25 jan. 1915 och då världens längsta telefonledning,
5,390 km., utförd af 4,2 mm. koppartråd och upplagd
på inalles 130,000 stolpar. Längsta då använda
telefonledningen i Europa var Berlin—Rom, 2,082 km.
Då ledningsanläggningarna representera stora
värden, sträfvar man att nyttja dem så effektivt
som möjligt. En anordning med detta syfte utgör
duplicering, som schematiskt visas i fig. 13. Två
dubbelledningar, I och II, förses med transformatorer
vid ändpunkterna, och midtuttagen på de lindningar,
som äro kopplade till ledningen, kunna användas som
en tredje ledning, III, utan att de tre samtidigt
framförda samtalen störa hvarandra eller höras öfver
sinsemellan. Villkoret för ett godt resultat af denna
anordning är emellertid, att de fyra trådarna läggas i
fyrskruf (se Linjestörningar), så att de
få erforderlig balans sinsemellan och till främmande
ledningar. Antalet km. på detta sätt utvunna ledningar
utgjorde vid början af 1917 vid telegrafverket 14,489
km., vid Stockholmstelefon 1,025 km. i bruk och 702
km. i reserv.
Telefonens utbredning. Redan 1877 nådde telefonen
en del länder i Europa, däribland Sverige
(se Cedergren, H. T.), och i Amerika funnos vid årets slut
14,000 apparater i bruk. Telefonväxlar inrättades i
Amerika s. å., och under närmaste åren uppstodo sådana
i flera större städer i Europa: i London 1878, i Paris
1879, i Stockholm 1880 och i Berlin 1881. Sistnämnda
år hade telefonen nått äfven Australien, Nya Zeeland
och Syd-Amerika. De första telefonnäten i Sverige
tillkommo genom enskildt initiativ. 1880 bildades
Stockholms Bell-telefon-a.-b. med stationer vid
Västerlånggatan och på Södermalm, hvilka nästa år
följdes af stationer på Norrmalm och
Kungsholmen. Vid 1883 års slut hade bolaget 1,205
abonnenter i Stockholm och en del vid växelstationer,
som uppstått i omgifvande samhällen. 1881 inrättades
af telegrafverket ett telefonnät, som emellertid
tills vidare inskränkte sig till statsdepartementen
och de centrala ämbetsverken. Däremot inrättades
1882 rikstelefonstationer i Härnösand och Uddevalla
och 1883 ett nät i Skåne, sedan Malmö enskilda nät
öfvertagits. I Stockholm bildades 1883 Stockholms
allmänna telefon-a.-b., som öppnade konkurrens
med Bellbolaget med stationer på Norr och Söder
samt 1884 i Staden. Då det nya bolaget kräfde
afsevärdt lägre afgifter än Bellbolaget, fick det
snart öfverhand och hade vid 1884 års slut i Stockholm
2,248 apparater mot Bellbolagets 1,476. Erforderliga
apparater och stationsanordningarna levererades
till Allmänna bolaget af L. M. Ericsson (se denne),
som småningom skaffade sig världsmarknad för sina
tillverkningar. Efter fortsatta framsteg för båda
bolagen under 1885 stod Stockholm vid detta års
slut, hvad antalet telefoner beträffar, främst bland
världens alla städer, ej blott i förhållande till
folkmängden, utan absolut. Antalet telefoner var
nämligen då: i Stockholm 4,978, i Berlin 4,248,
i London 4,193, i Paris 4,054, i Hälsingfors 575,
i New York 3,700, i Köpenhamn 1,336 eller resp. 232,
33, 9, 14, 125, 25, 49 per 1,000 inv. De närmaste
åren utmärktes af någon tillbakagång för Bellbolaget,
men fortsatt framgång för Allmänna telefonbolaget, som
1887 sammanförde alla ledningar från Norr
och Staden till en nyuppförd hufvudstation vid
Malmskillnadsgatan. Förbindelseledningar byggdes
till Södertälje, Uppsala, Nyköping, Mariefred,
Västerås m. fl. städer, hvarjämte ett fristående
nät byggdes i Söderhamn 1886, och enskilda
nätet i Jönköping inköptes 1888. Den af
telegrafverket anlagda Rikstelefonen hade under
åren fått ej ringa spridning utom Stockholm.
Sedan det enskilda nätet i Göteborg inlösts
1888, byggdes s. å. en dubbeltrådig ledning
Stockholm—Göteborg och 1889 ledningar från Stockholm
till Malmö och Härnösand, hvarjämte Malmö och Göteborg
förbundos med en ledning. Härmed var början gjord
till det svenska rikstelefonnätet, som sedermera
kraftigt utvecklats. 1888 började telegrafverket mottaga
abonnenter äfven i Stockholm. 1891 erhöllo
Allmänna bolagets abonnenter samtrafik med denna
station och därigenom med hela rikstelefonnätet.
(Denna samtrafik upphörde 1903.) Bolaget hade genom
nya ledningar skaffat sig förbindelse äfven med andra
telefonnät, bl. a. Norrköping 1889. Det sålde
1891 sina anläggningar, som voro belägna på större
afstånd än 70 km. från Stockholms Stortorg, till
telegrafverket. Som vederlag tillförsäkrades
bolaget rätt att inom 70-kilometersområdet
behålla sina anläggningar och anordna nya sådana
utan hinder af kungl. kung. 20 april 1883 ang. förbud
för enskilda att inom vissa områden anordna telegraf-
och telefonförbindelser. Inom de närmast följande
åren inlöste telegrafverket de flesta enskilda
telefonnäten, hvilka sattes i förbindelse med
interurbannätet och successivt ombyggdes till
dubbelledningar. 1893 erhöll rikstelefonnätet
förbindelse med Kristiania och Köpenhamn. Allmänna
telefonbolagets nät, till hvilket Bellbolaget
anslöts, gick till mötes liflig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
