Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 355-356 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallspinnaren - Tallspinnarstekeln - Tallsteklar - Tallstrunt - Tallsvärmaren - Talltitan - Talltrasten (Taltrasten) - Tallträskliden - Tallus (Thallus) - Tallviflar - Tally-ho - Tallzonen - Tallört - Tallma', Francois Joseph

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

enstaka fynd äro gjorda äfven i Ångermanland och
Norrbotten. I Norge anställde tallspinnaren svåra
härjningar i skogstrakterna på gränsen mot Värmland
1812—16 och 1902—03; den senare härjningen sträckte
sig äfven in i Värmland, ehuru skadegörelsen
på svenska sidan var af mindre omfattande
betydelse. Flygtiden infaller i Skandinavien i
slutet af juni och början af juli. Under dagen sitta
fjärilarna stilla på trädstammarna, hvarvid deras
färg och teckning väl sammansmälta med barkens färg,
eller också uppe i kronorna. I skymningen ser man
dem i härjningsområdena talrikt kringsvärma träden
med hastig, surrande flykt. Parningen försiggår
vanligen på trädstammarna. Strax efter parningen
börjar honan lägga ägg. Dessa placeras antingen på
kvistarnas barr eller på stammens bark i hopar om
30—50 ägg. Sammanlagdt läggas 150—200 ägg. Efter
tre veckor kläckas larverna och bege sig, om äggen
lagts på stammen, genast på vandring upp mot kronan
för att börja sitt ätande. På hösten, ungefär vid
tiden för de första nattfrosterna, går larven i
vinterkvarter under mossa och skogsaffall; den har
då nått en längd af ungefär 20 mm. På våren vandrar
larven uppför stammen och fortsätter sitt ätande,
men går på hösten ner till marken för att öfvervintra
ännu en gång i jorden; den har då en längd af 50—60
mm. Följande vår går den åter upp i kronan, äter
glupskt af barren, genomgår sin sista (sjätte)
hudömsning och förpuppar sig i början af juni,
hvarvid den fäster kokongen i någon barkspringa eller
mellan ett par kvistar. Efter tre veckor utkläckes
fjäriln. Lyckligtvis hör tallspinnaren till de
skadeinsekter, som i följd af sitt lefnadssätt äro
möjliga att bekämpa. Genom att anbringa limringar
på stammarna kan man nämligen hindra de från
vinterkvarteret återvändande larverna att uppkomma
i kronorna.
G. G.

Tallspinnarstekeln, zool. Se Sågsteklar.

Tallsteklar, zool. Se Barrsteklar.

Tallstrunt, Gemmæ (l. Turiones) pini, farm., kallas
de torkade, outvecklade topp- och grenknopparna af den
vanliga tallen, Pinus sylvestris L. De böra insamlas
tidigt på våren, medan ännu det hartsöfverdrag, som
omger knoppfjällen, sitter kvar. I detta skick ha
dessa knoppar en längd af omkr. 2 cm. och en kägellik
form, visande i det gulaktiga hartsöfverdraget
endast spetsarna af de ljusbruna knoppfjällen. Färska
knoppar äro inuti mjuka och gröna. Lukt och smak äro
aromatiska, den senare tillika något bitter, beroende
på en bitter glykosid, pinipikrin, hvarjämte drogen
innehåller en terpentinolja närstående flyktig olja,
harts och garfämne, vax m. m. Dekokt på tallstrunt
nyttjades förr som urindrifvande medel vid gikt
och reumatism samt äfven i bad mot de nämnda
sjukdomarna. Drogen är numera obruklig och har
uteslutits ur farmakopén.
O. T. S. (C. G. S.)

Tallsvärmaren, zool. Se Sphinx.

Talltitan (Gråmesen), zool. Se Mesarna, sp. 204.


Talltrasten (Taltrasten), äfven kallad Sångtrasten,
Nattvakan, Vakan, Kleran, Klådran, Klädran, Turdus
musicus, zool., en art, tillhörande trastsläktet,
fam. trastartade fåglar och ordn. tättingar
(Passeriformes) inom fåglarnas klass. Den liknar mest dubbeltrasten
(se d. o.), från hvilken den skiljer sig genom
mindre storlek samt därigenom, att stjärtpennorna äro
enfärgade och att fläckarna på bröst och buk ej äro
tvärställda, utan ovala, med den största dimensionen
i kroppens längdriktning. Längd 22 cm. Talltrasten
förekommer som häckfågel i hela Europa och i västra
Sibirien. Till Sverige kommer den i mars eller
april och flyttar åter i sept. eller okt.; en eller
annan stannar dock kvar i de södra landskapen. Den
vistas mest i barrskogar och är allmänt omtyckt
för sin välljudande, klara sång. Om sommaren är
den en glupsk insektätare; under hösten lifnär
den sig förnämligast af bär. Boet finnes i träd
och buskar samt är märkvärdigt därigenom, att det
invändigt är öfversmetadt med lera och träsmulor,
som fågeln knådat tillsammans med saliv. Äggen (4—6)
äro blågröna, med svarta fläckar. — Om fågelns namn
"vakan" se R. Bergströms studie "Ornitologi och
vitterhet" i hans bok "Litteratur och natur" (1889).
L—e.

Tallträskliden, kronopark i Vinlidens revir, Umeå
öfverjägmästardistrikt, Västerbottens län, har enligt
K. M:ts befallningshafvandes i Västerbottens län
afvittringsutslag 16 maj 1882 och 24 febr. 1885
bildats af gammal kronomark. 9,496 har (1915).
S—r.

Tallus (Thallus), bot., bål hos alger, lafvar och
svampar. Se Tallofyter.

Tallviflar, zool., annan benämning på de i art.
Pissodes omtalade kottviflarna.

Tally-ho [tä’li hå͡u’], eng., sportv. Se Tajo.

Tallzonen, geol., den horisont eller zon inom
Sveriges postglaciala torfmossar, inom hvilken
lämningar af tall äro förhärskande, under det att
ek och gran saknas. Tallen invandrade mycket tidigt,
omedelbart efter Dryasfloran och björken. Tallzonen
ligger därför i mossarna ofvanpå björkzonen eller,
där en särskild björkzon, som ofta är fallet,
ej finns utbildad, på Dryaszonen (se d. o.). Inom
mellersta och norra Sverige, med undantag af fjällen
och området närmast därintill, saknas såväl Dryaszonen
som björkzonen, och tallzonen hvilar där direkt på
istidsbildningar. Ofvanpå tallzonen följer inom
södra delarna af landet ekzonen (se d. o.). Norr
om den postglaciala ekgränsen öfverlagras däremot
tallzonen naturligtvis direkt af granzonen (se d. o.).
T. G. H—e.

Tallört, bot. Se Monotropa.

Talma, François Joseph, fransk tragisk
skådespelare, f. 15 jan. 1763 i Paris, d. där 19
okt. 1826, fick en vårdad uppfostran i London och
praktiserade någon tid som tandläkare (faderns
yrke) i Paris, men följde snart sin åtrå efter
skådebanan, genomgick konservatoriet och debuterade
1787 på Théâtre français, hvarest han genast fick
anställning. Ytterst samvetsgrann i utarbetandet af
sina uppgifter, genomförde han snart den af Lekain
och m:lle Clairon endast påbörjade reformen att i
dramer med antika ämnen uppträda i tidstrogen dräkt
(dittills hade man låtit t. ex.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>