Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 357-358 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallma', Francois Joseph - Talmage, Thomas de Witt - Talman

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fornromerska rådsherrar framställas kostymerade som
1600- och 1700-talets parissprättar). I sammanhang
därmed införde T. sanning och naturlighet i
deklamation och åtbördsspel. Sin första större
framgång firade han i J. de Chéniers’ frihetsdrama
"Charles IX" (i nov. 1789). Följ. år gifte T. sig med
den rika och begåfvade m:lle Carreau, som höll stor
salong, hvarest T. knöt vänskap med girondisterna;
1797 skilde sig makarna. Intriger från högre ort
jämte olika politiska åsikter ledde till slitningar
mellan T. och hans scenkamrater, hvarför han med en
utbruten trupp 1791 öppnade en ny skådebana i Palais
royal (Théâtre de la nation, efter 1792 kallad Théâtre
de la république). Under hela skräckväldet spelade
han där Chéniers’, Arnaults, Ducis’ och Lemerciers
tragedier, medan hans personliga säkerhet ofta var
hotad af ytterlighetsmännen. (Under Direktoriets
tid förenades åter de två grupperna af Théâtre
français.) T. kom i umgänge med Bonaparte, då denne
var en ung officer, och under Napoleons hela kejsartid
varade detta vänskapliga förhållande (att T. skulle
gett honom lektioner i kejserligt uppträdande,
är dock en ogrundad sägen). Under restaurationens
tid höll T:s talang sig uppe, ja vann i mognad och
vidd. — T. är den franska scenens största namn. Hans
tragiska konst, en frukt af oaflåtligt arbete, var
af äkta slag. Äfven matt tecknade karaktärer visste
han ställa i förklaradt ljus genom makten af sitt
studium och sin hänförelse. Till sin konstriktning
befryndad med tidehvarfvets ledande målare, David,
eftersträfvade han en sträng och enkel skönhet i
hållning, tal, gester och gruppering. Hans minsta
rörelser voro en frukt af djup beräkning; i blicken
och stämman kunde han inlägga en gripande makt, och
i synnerhet åt starka, koncentrerade lidelser gaf
han städse ett sant uttryck. Han inblåste nytt lif
i den klassiska franska tragedien. Bland hans roller
framstå Néron, Sylla, Abner, Égisthe, Oreste, Oedipe,
Achille, Hamlet, Othello, Marigny (i Raynouards "Les
templiers"), Leicester och Charles VI (1826). T:s
insiktsfulla bok Réflexions sur Lekain et sur l’art
théâtral (1825) utgafs i 3:e uppl. 1875. T:s Mémoires
historiques et littéraires utgåfvos 1826 och 1849—-50.
— 1801 ingick T. ett andra giftermål med den
mycket framstående skådespelerskan Charlotte Vanhove,
f. 1771, d. 1860, som skref minnen af sin man och
Études sur l’art théâtral (1835). Om T:s förhållande
till Pauline Bonaparte se H. Fleischmann & P. Bart,
"Lettres d’amour inédites de T. à la princesse
Pauline Bonaparte" (1911). Se vidare arbeten om
T. af Lemercier (1827), Copin (1886) och Warin
(1904).



Talmage [tä’lme͡idʃ], Thomas de Witt,
amerikansk predikant, f. 1832 i Bound Brook i New
Jersey, d. 12 april 1902 i Washington,
egnade sig först åt juridiken, men slog om och blef
teolog. Efter prästerlig verksamhet på andra orter
blef han 1869 anställd vid Central presbyterian
church i New York-Brooklyn. Där predikade han
för ständigt växande skaror, och hans kyrka,
som flera gånger var utsatt för vådeld, måste
för hvar gång byggas större. När hans ryktbarhet
stod som högst, aftrycktes hans predikningar i,
sades det, 3,000 tidningar och tidskrifter och
nådde 25 mill. läsare. Hans årsinkomster sprungo
upp till 200—300 tusen kr. Från sina vidsträckta
predikoresor, under hvilka han också besökte Sverige,
utgaf han omtyckta resebeskrifningar När det berömda
Brooklyntabernaklet 1894 brann ned, flyttade han
till Washington, men lyckades där icke slå igenom. De
sista åren sysslade han med skriftställarskap. Ett
drag af amerikansk sensationalism utmärker hans
religiösa förkunnelse. Den djärfva och ofta
påträngande realismen motsvaras icke af tankarnas
djup. T. redigerade 1879—89 "Frank Leslie’s sunday
magazine" och 1890—1902 "Christian Herald". Till
hans mest berömda böcker, som öfversattes
till många språk, räknas The almond tree in
blossom (1870), Everyday religion (1875), The
pathway of life (1895), From manger to throne
(s. å.; "Från krubban till tronen", 1891—92;
ny uppl. 1905). Bland hans många till svenska
öfversatta arbeten må f. ö. nämnas "Vigselringen"
(1887; 4:e uppl. 1889), "100 predikningar" (1889),
"Kristendomen i lifvet" (1890), "Bakom kulisserna"
(1893) och "Kampen för bröd" (1898; 3:e uppl. 1904).
E. M. R.

Talman, statsr., benämnes ledaren af
öfverläggningarna, ordföranden i hvardera af
den svenska riksdagens båda kamrar och i den
finska landtdagen (se Finland, sp. 307). Så
benämndes i Sverige och Finland äfven under
ståndsrepresentationens tid ordf. i hvart och
ett af de tre ofrälse stånden (hos ridderskapet
och adeln bar ordföranden titeln landtmarskalk; se
d. o.). I Sveriges första riksdagsordning (af 1617)
omtalas ej någon bestämd ordf. för hvarje särskildt
stånd. Där säges endast, att ärkebiskopen skall,
när stånden äro samlade på rikssalen, vara ordf. å
prästerskapets, borgerskapets och allmogens vägnar. I
1626 års riddarhusordning tillerkändes konungen
rätt att till hvarje särskildt riksmöte utnämna
landtmarskalk. För prästeståndet var ärkebiskopen
själfskrifven ordf.; för borgarståndet vanligen
en af Stockholms borgmästare, och i bondeståndet
leddes öfverläggningarna af de redan i 1617 års
R. O. omtalade "allmogen tillordnade edsvurne
skrifvare" För tillfället, då däraf gjordes behof,
valdes särskilda förespråkare. Vid 1689 års riksdag
skref sig en västgötabonde Gudmund Jonsson från Bjärke
härad under riksdagsbeslutet som "talman". Först
i 1723 års R. O. framstår talmansinstitutionen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>