Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallrik - Tallrikar - Tallriksharf - Tallriksis - Tallrikskapitäl - Tallriksrödt (Carthamin) - Tallris - Tallskog - Tallskottvecklaren - Tallsläktet - Tallspinnaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fat eller rätt). Trädisken var så stor, att
minst två personer kunde skära sin mat på den
(långtallrik, sofvelbräde; fig. 1). Därpå hänsyftar
det danska uttrycket om skilsmässa mellan äkta
makar: "at skilles fra dug og disk". Småningom
fann man det bekvämare att äta på hvar sin disk,
och så sågade man sönder de långa familjediskarna
till flera smärre. Genom att hörnen på bitarna
afsneddades, uppkom den mångkantiga tallriksformen;
denna gjordes slutligen rund (jfr fig. 2). Med
efterlikning af fajans- och porslinstallrikarna
sirade allmogen rikligt med oljemålningar särskilda
"brudtallrikar" (fig. 3) och gästabudstallrikar af
trä. Praktprof af porslinstallrikar finnas afbildade
i art. Flora-danica-servisen och i art. Porslin, fig. 2.
J. C.
Tallrikar, mus. Se Bäcken 2.
Tallriksharf, landtbr. Se Harf, sp. 1465.
Tallriksis, meteor. Se Bottenis.
Tallrikskapitäl, en den tidigare gotiken tillhörande
kapitälform, som är sammansatt af flera öfver
hvarandra lagda rundstafvar af tilltagande storlek
och sålund företer en viss likhet med en hög öfver
hvarandra lagda tallrikar, af hvilka den understa
är minst och den öfversta vidast. Tallrikskapitälet
förekommer egentligen i England.
Upk.*
Tallriksrödt (Carthamin), det vackert röda färgämne,
som erhålles ur safflor (se Carthamus).
Fmn.
Tallris, landtbr., används likasom granris
mångenstädes som foder åt getter och kommer i
tider af svår foderbrist äfven i fråga som nödfoder
åt andra djur. Det innehåller liksom andra gröna
växtdelar afsevärda mängder af näringsämnen, men
dess höga halt af hartsartade ämnen minskar jämte
barrens stickande beskaffenhet dess begärlighet
för djuren och gör dess användning som foder
kanske äfven menlig för dessas hälsa. Denna
olägenhet kan aflägsnas genom risets urkokning
och söndermalning, hvarigenom det enligt anställda
försök kan bli ett användbart foder, hvars beredning
dock medför kostnad, som under vanliga förhållanden
öfverstiger dess fodervärde. Se Fodermedel, sp. 675.
H. J. Dft.
Tallskog. Se Skogstyper och Tall.
Tallskottvecklaren, Tortrix (Evetria) buoliana,
zool., en till vecklarnas underordn. hörande fjäril,
hvars larv uppträder som skadedjur på ungtallar. Den
fullbildade fjäriln (se afbildning i Skogens
skadeinsekter, pl. I, fig. 7) har gulröda framvingar,
med ett flertal oregelbundna, hvita (silfverglänsande)
tvärlinjer, och gråaktiga bakvingar. Vingbredden
omkr. 20 mm. Larven är som yngre mörkare, som äldre
ljusare brun. Flygtiden infaller i juli eller början
af aug., och honan lägger sina ägg mellan knopparna
på tall, hvarvid hon i allmänhet utväljer 6—12-åriga
ungträd. Larven äter sig in i en knopp, i hvilken
den öfvervintrar. Följande vår lämnar larven denna
knopp och uppsöker ett utväxande skott, i hvilken den
borrar sig in och lifnär sig af märgen, i det den
utgräfver en gång uppåt i skottet. Denna gång är bakom
larven fylld med "maskmjöl", larvens exkrementer,
hvarigenom af denna insekt urätna tallskott kunna
skiljas från sådana, som äro angripna af märgborren,
hvilken håller sitt rör tomt. Tallskottvecklaren ger
ofta genom angrepp på toppskotten upphof till missbildade och krokiga
stammar. Som medel mot den har rekommenderats
att afskära och uppbränna de angripna skotten.
G. G.
Tallsläktet, Pinus L., bot., trädsläkte af
fam. Pinaceæ med 80 arter på norra halfklotet, de
flesta i länder med tempereradt klimat. Skotten äro af
2 slag, långskott med fjäll-lika blad och kortskott,
bärande 2—5 öfvervintrande barr. Kottefjällen
äro hos de flesta arterna i spetsen sköldlikt
förtjockade, vedartade, endast de öfre fröbärande
och vid frömognaden utspärrade; kottarna affalla
hela. Hanblommorna sitta nedtill å årsskotten,
på kortskottens plats, honblommorna i toppen å
årsskotten, på långskottens plats. Pollenkornen äro
försedda med luftsäckar, fröna ha oftast vinge. Flera
arter bilda stora skogar, såsom P. silvestris (se
Tall), P. Taeda i södra atlantiska Nord-Amerika,
P. ponderosa (New Mexico—Rocky mountains),
P. canariensis på Kanarieöarnas högland, P. longifolia
på Himalaya, P. Montezuma på bergen i Mexico, P. nigra
(P. Laricio) i Syd-Europa, m. fl. Många tallar nå
betydlig höjd (se Jättetall), några bli buskartade,
t. ex. P. montana, dvärgtallen l. bergtallen, som i
Sverige odlas på sandfälten i Skåne och som vindskydd
(se Läplantering). Ett värdefullt virke
erhålles af P. silvestris, P. palustris
(pitchpine) i sydöstra Nord-Amerika, P. nigra,
svarttall, P. Strobus, weymouthtall, i Nord-Amerika,
P. Cembra, cembratall, i Alperna, Karpaterna och
Sibirien, m. fl. De båda sistnämnda odlas hos oss
ofta som prydnadsträd. Terpentin och harts erhålles
af P. silvestris, P. Strobus, P. Lambertiana (se
Jättetall), P. Taeda, P. palustris och P. Pinaster,
strandtall, i Medelhafsområdet. Bärnstenen härstammar
sannolikt från den under tertiärtiden lefvande
P. succinifera. Fröna af många arter äro ätliga
och rika på olja, såsom P. Cembra, P. edulis i
New Mexico, P. Sabiniana, nöttall, i pacifiska
Nord-Amerika, P. Pinea, pinje (pinie; se pl. II
till art. Coniferæ), i Medelhafsområdet, och kallas
pinjenötter, pinjoler (pineoler), dvärgnötter o. s. v.
G. L—m.
Tallspinnaren, Lasiocampa (Eutrichia, Dendrolimus)
pini, zool., en till underordn. spinnare, Bombyces,
hörande fjäril, hvilken gjort sig känd som en svår
skadeinsekt på tallskogen. Den fullbildade fjäriln
(se afbildning i Skogens skadeinsekter, pl. I, fig. 6)
är till färgen gråbrun, de främre vingarna försedda
med ett vågigt tvärband och en hvit, halfmånformig
fläck i midten. Vingbredden 60—80 mm. (honan större
än hannen). Larven är gleshårig, till färgen rätt
växlande, vanligen grå- eller rödbrunspräcklig;
lättast igenkännes den på två starkt håriga, stålblå
tvärband på andra och tredje kroppssegmentet. Som
fullvuxen når den en längd af omkr. 80 mm. Puppan
är brun och ligger inom en spolformig, gulbrun
kokong, bestående af en tunn och böjlig, men dock seg
väfnad. Tallspinnaren är utbredd öfver största delen
af Europa och har ofta anställt svåra härjningar
i Tyskland och Ryssland. I Sverige tyckes den vara
tämligen spridd i de södra och mellersta landskapen
upp till Hälsingland, ehuru den vanligen anträffas
i endast några få exemplar;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
