Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 347-348 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tallflyet - Tallhed - Tallholmsbatteriet - Tallien, Jean Lambert - Tallien, Therese - Tallin (Thallin)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kalätning af träden. I Tyskland, där härjningar af
denna insekt rätt ofta förekomma, räknas den till
tallskogens farligaste fiender, ty då angreppet sker
tidigt på sommaren, innan knopparna för nästa år
äro färdigbildade, medför kalätning nästan alltid
trädets död. I Sverige tyckes denna insekt sällan
visa massuppträdande; endast en mindre härjning är
känd från Småland 1913—14. Tallflyet hör till de
skadeinsekter, som äro svåra att bekämpa. I ungskog
har man försökt nedskaka larverna från träden, men
i regel är den angripna skogen för gammal för denna
åtgärd. I Tyskland har man brukat på eftersommaren
och hösten på de härjade områdena insläppa svin, som
uppböka och förtära de i marken liggande pupporna.
G. G.

Tallhed, bot. Se Skogstyper och Tall.

Tallholmsbatteriet, på en holme mellan
Hästholmen och Edholmen i norra Vaxholmsfjärden,
påbörjades 1809 till skydd för Kodjupsinloppet och
fullföljdes 1810 samt underhölls sedan någon tid, men
lämnades därefter åt sitt öde.
L. W:son M.


Tallien [-liä̃’]. 1. Jean Lambert T. fransk revolutionsman,
f. 1769 i Paris, d. där 20 nov. 1820, var först
skrifvare, men anställdes vid revolutionens utbrott
(1789) i tidningen "Le Moniteur" och började 1791
utge en affischtidning, "Ami du citoyen", som två
gånger i veckan på jakobinklubbens bekostnad anslogs
på husväggarna i Paris. Liksom många andra af det i
Frankrike då så talrika "litterära proletariatet"
sökte han sin lycka genom demagogi. Vid upproret
10 aug. 1792 lyckades han bli sekreterare i det då
på revolutionär väg bildade parisiska kommunalrådet
("la Commune") och är medansvarig för dettas illdåd,
de s. k. Septembermorden. Han invaldes några veckor
senare i Nationalkonventet, där han blef en af de
ifrigaste medlemmarna af det s. k. Bergpartiet. Under
skräckväldet bidrog han som konventskommissarie att
utsträcka detta till departementen och förvärfvade
därunder särskildt en sorglig ryktbarhet genom sin
framfart i Bordeaux hösten 1793, där han lade i
dagen den hänsynslösaste grymhet, rofgirighet och
njutningslystnad. Där lärde han känna markisinnan
Thérèse de Fontenay (se T. 2), och denna älskvärda,
men lättsinniga kvinna, som skilt sig från sin
emigrerade åldrige man, blef hans älskarinna och
drottning i det revolutionära hof han upprättat i den
olyckliga staden. Hvad som gjort T. till "skräckman"
var dock mindre blodtörst än njutningslystnad, och då
hans älskarinna med allt sitt lättsinne var verkligt
godsint, lät han genom henne förmå sig till större
mänsklighet. Därigenom ådrog han sig Robespierres
onåd och återkallades i början af 1794 från sin
beskickning. Hans älskarinna, som följt honom till
Paris, kastades i fängelse, och för att rädda henne
och äfven sig själf från giljotinen blef T. en
af hufvudmännen för det parti (thermidoristerna),
som 8—9 Thermidor år II (26—27 juli 1794) störtade
Robespierre. I thermidoristernas reaktion mot
skräckväldet tog T. lifligt del, därtill förmådd
af Thérése de Fontenay, som i dec. s. å. blef hans
hustru. Under de närmast följande åren spelade
T. en framstående politisk roll som inflytelserik
medlem af nationalkonventet och tidtals äfven
af Välfärdsutskottet. Därunder inlät han sig i
underhandlingar med rojalisterna, men sökte sedan
sopa igen spåren genom att återgå till sina förra
revolutionära grundsatser. 1795 blef han medlem af
de Femhundrades råd, men hade genom sin opålitlighet
förlorat alla partiers förtroende, så att han ej under
direktorialstyrelsen kunde utöfva något politiskt
inflytande. 1798 följde han som civil tjänsteman
Bonaparte till Egypten, råkade vid hemfärden i engelsk
fångenskap och fann vid sin återkomst 1801 sin plats
hos madame T. intagen af en annan, hvilket ledde
till skilsmässa (1802). Fattig och glömd, erhöll
han 1805 genom Fouchés och Talleyrands bemedling
anställning som fransk konsul i Alicante och, sedan
han för sjuklighet måst lämna denna plats, en pension,
som indrogs vid restaurationen 1815.

2. Thérèse T., den föregåendes hustru, under namnet
"madame T." känd som en af medelpunkterna för
revolutionstidens sällskapslif, f. 1773 i Spanien,
d. 15 jan. 1835 på slottet Ménars vid Blois, var
dotter till den i Frankrike firade spanske bankiren
och politikern Fr. Cabarrus (se d. o.), gifte
sig 1790 med den ålderstigne markis Jean Jacques
de Fontenay, men skildes från honom i april 1793,
häktades en tid därefter i Bordeaux vid ett försök att
fly till Spanien och befriades af konventskommissarien
T., som gjorde henne till sin älskarinna och
dec. 1794 ingick äktenskap med henne. Redan i
Bordeaux hade hon genom sitt inflytande på Tallien
räddat många bland skräckväldets tilltänkta offer,
och hon visade särskildt efter Robespierres fall stor
och framgångsrik ifver att ur fängelserna befria
så många som möjligt af sina forna olyckskamrater;
af dem erhöll hon därför hedersnamnet "notre dame
de Thermidor". Madame T. beskrifves som en af sin
samtids skönaste och mest fängslande kvinnor samt
var en af de mest strålande stjärnorna i det lysande
och lättsinniga sällskapslif, som efter skräckväldets
dysterhet utvecklade sig i Paris. Bl. a. var hon en
bland dem, som först lancerade modet med "grekiska"
kvinnodräkter. Efter några år tröttnade hon på sin
revolutionäre make, hade under hans frånvaro från
Frankrike flera älskare och skildes formligen från
honom 1802. Hon ingick 1805 nytt äktenskap, med Fr. de
Riquet, grefve af Caraman och sedermera furste
af Chimay (se d. o. 1), och bodde sedermera
än i Bruxelles, än på slottet Chimay, än i Paris
eller på släktens slott i Frankrike, besvärad
af sina äfventyrliga föregåenden vid försöken
att spela en roll äfven i restaurationstidens
societetslif. Jfr A. Houssaye, "Notre dame de
Thermidor" (1866), J. Turquan, "La citoyenne
T." (1898), och L. Gastine, "La belle T." (1909).
1—2. S. B. (V. S—g.)

Tallin (Thallin), kem. och farm., konstgjord

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>