Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konsulatväsendet kunde genomföras, men att han ej betviflade,
det genom ömsesidigt tillmötesgående en för båda
rikena tillfredsställande lösning kunde vinnas
såväl af frågan om den gemensamma utrikesstyrelsens
ordnande på likställighetens grund med en gemensam
utrikesminister, svensk eller norsk man, som af
frågan om det i samband med utrikesstyrelsen stående
konsulatväsendet. De norska statsråden opponerade
sig mot hans uttalande, och stortinget besvarade det
17 mars genom Lövlands dagordning, som framhöll, att
stortingets konsulatbeslut måste behandlas uteslutande
af norsk statsmyndighet och denna sak afgöras
oberoende af frågan om utrikesstyrelsen. Svenska
riksdagen däremot yrkade genom skrifvelse 14 april,
att konsulatfrågan borde pröfvas i samband med frågan
om utrikesstyrelsen samt uttalade sin förvissning
att bli hörd, innan något beslut fattades, som
inverkade på gemensamheten i konsulatväsendet. I
öfvertygelsen om att ej heller nu kunna genomdrifva
fjolårets 10-juni-beslut begärde vänsterministären
22 april 1893 sitt afsked, äfven denna gång innan
frågan förevarit i statsrådet, och aflöstes 2 maj af
en ny högerministär. Stortingsmajoriteten mötte den
med misstroendevota, hotelser om framtida riksrätt
o. d., men utan resultat. 19 juli 1893 beslöt därpå
stortinget, dels att gemensamheten i konsulatväsendet
skulle uppsägas från 1 jan. 1895 och Norges bidrag
till konsulskassan ges blott under villkor bl. a.,
att uppsägningen genast meddelades Sverige, dels att
af dess bidrag till ministerkassan intet skulle få
användas till beskickningen i Wien (och intet till
hemliga utgifter). Samtidigt nedsattes konungens
och kronprinsens apanage. Beslutet beträffande
konsulatväsendet blef dock ej godkändt af regeringen,
utan skulle Norges andel i utgifterna betäckas
genom konsulatafgifter och anslag till tillfälliga
utgifter; i Sverige beslöt man att upprätthålla
beskickningen i Wien med endast svenska medel. 1894
års storting gaf då, med samma uppsägningsvillkor
som fjolårets, till konsulatväsendet anslag endast
till årets slut och knöt vid hela sitt bidrag till
ministerkassan villkoret, att beskickningen i Wien
skulle indragas för Norges del. Äfven nu bestämdes
dock genom k. resol. i Norge, att konsulatväsendet
skulle upprätthållas med norska statsmedel, och i
Sverige, att hela den diplomatiska budgeten skulle
förskotteras af Sverige. Valen hösten 1894 gåfvo
vänstern fortfarande öfvervikt, ehuru blott 4 röster
(59 mot 55), och vid stortingets sammanträde begärde
därför ministären (Stång-Gram) sitt afsked. Vid
förhandlingarna om bildande af ny ministär vägrade
emellertid vänstern att ingå på de villkor konungen
därvid i skrifvelser af 11 och 19 febr. 1895
uppställde, nämligen att underhandling, besluten i
sammansatt statsråd, skulle inledas mellan rikena
om framtida ordnande af såväl konsulatväsendet som
utrikesstyrelsen och diplomatien, och ministerkrisen
fortfor sålunda. Svenska riksdagen förnyade genom
beslut 13 febr. sitt uttalande af 14 april 1893
rörande konsulatväsendet, och sedan konungen 18 mars
äskat ett hemligt utskott samt proposition afgetts
om förskottering från Sverige af ministerkassans
utgifter, beviljades detta af riksdagen, som i samband
därmed 15 maj aflät en skrifvelse, hvari den
framhöll nödvändigheten af en fullständig revision
af de unionella bestämmelserna, en revision,
som syntes den så angelägen, att den hoppades,
det K. M:t skulle göra allt, hvad på honom berodde,
för att utan dröjsmål få den till stånd. Inför detta
allvarliga beslut ändrade stortingsmajoriteten i viss
mån sin hållning, och 7 juni antog stortinget (med 90
röster mot 24) ett beslut, hvari äfven det uttalade
sig för, att under en med stortinget samarbetande
regering förhandlingar skulle inledas mellan rikena
om en med deras själfständighet och likställighet
inom unionen stämmande ordning af konsulatväsen
och utrikesstyrelse, såväl under förutsättning af
gemensamhetens bibehållande som under förutsättning af
dess upphäfvande. De svenska förskottens återbetalning
efterbeviljades därpå, och sedvanliga anslag gåfvos
till konsulatväsendet utan villkor af dess uppsägning
och till diplomatien utan villkor af beskickningens
i Wien indragning. Äfven det för en ändamålsenlig
skötsel af utrikesangelägenheterna menliga villkoret
rörande besättande blott på förordnande af lediga
platser inom minister- och konsulsstaten frånträdde
stortinget 1896, ehuru under villkor, att genom deras
tillsättande icke någon omorganisation af diplomati
eller konsulat väsen skulle försvåras.
13 nov. 1895 tillsattes den tredje unionskommittén för
att utarbeta förslag till sådana ändrade bestämmelser
i afseende på Sveriges och Norges förening, som voro
af behofvet påkallade eller egnade att undanröja de
anledningar till förvecklingar, hvilka lågo i dessa
bestämmelsers ofullständighet och oklarhet. Kommittén,
som afgaf sitt betänkande i början af 1898,
lyckades ej komma till enighet, utan uppdelade
sig på fyra fraktioner. Samtliga svenskar och fyra
norrmän förordade gemensam utrikesstyrelse med svensk
eller norsk man som utrikesminister, föredragande
utrikesärenden i ministeriellt statsråd, hvilket
utom honom skulle bestå af lika många från hvartdera
rikets statsråd, men de skilde sig bl. a. i fråga om
utrikesministrars konstitutionella ansvar. Samtliga
dessa föreslogo som domstol därvid en gemensam
riksrätt, men under det denna enligt svenskarna skulle
döma öfver både honom och de statsråd, som jämte honom
skulle vara bisittare i det ministeriella statsrådet,
så skulle enligt de fyra norrmännen af dessa
bisittare de svenske svara inför svensk riksrätt,
de norske inför norsk och åtal rörande ett och samma
rådslag alltså pröfvas och afgöras af tre särskilda
domstolar. Därjämte skulle enligt fem af svenskarna
och de fyra norrmännen åtal mot den ministeriella
konseljens svenska ledamöter kunna beslutas endast
af svenska riksdagens utskott och mot dess norska
ledamöter endast af norska stortingets utskott –
alltså för samma rådslag vissa af statsråden kunna
åtalas och dömas, medan de andre ej åtalades eller
dömdes. I konsulatfrågor, hvilka skulle föredragas ej
i ministeriellt, utan i sammansatt statsråd, skulle
enligt de fem svenskarnas och de fyra norrmännens
förslag på liknande sätt åtalsrätten rörande ett och
samma rådslag alltefter rådgifvarnas nationalitet
tillhöra olika representationer och domsrätten tre
olika domstolar. Utrikesministerns politiska ansvar,
likasom beslutanderätten öfver utrikesbudgeten
(adresser, misstroendevota
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
