Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
o. d.), skulle enligt samma förslagsställare
likaledes utöfvas af de olika representationerna,
d. v. s. besluten kunna grunda sig på alldeles
olika synpunkter i hvartdera landet. Kommitténs två
öfriga svenska ledamöter föreslogo däremot, att både
juridiskt och politiskt ansvar mot samtliga ledamöter
i det ministeriella statsrådet skulle utöfvas af en
gemensam delegation, bestående af lika många medlemmar
från hvardera representationen, d. v. s. enhetligt,
och att samma delegation också skulle bestämma öfver
utrikesdepartementets budget. Samma två svenskar
kräfde vidare absolut veto i grundlagsfrågor för
konungen i hvartdera riket. Kommitténs samtliga
svenskar fordrade jämväl unionella bestämmelser om
upprätthållande i hvartdera riket af en tillräcklig
försvarsstyrka till lands och sjöss, något, som
norrmännen motsatte sig. Svenskarna kräfde vidare,
att konsulatväsendet fortfarande skulle förbli
gemensamt och att denna gemensamhet lagfästes,
enär unionens väsen måste kräfva, att rikena i sina
förbindelser med främmande makter uppträdde som
en enhet och dessutom under senare tider gränserna
mellan diplomaters och konsulers verksamhetsområden
alltmer utplånades. Kommitténs norska flertal
önskade åter, att gemensamt konsulatväsen (som
de dock betonade vara mest tillfredsställande)
skulle bibehållas endast under 15 år och därefter
ställas på uppsägning; och det norska mindretalet,
tre medlemmar, ansåg unionen endast innebära
gemensam konung och gemensamhet i krig och fred,
men kräfde egen norsk utrikesminister, ansvarig
blott inför stortinget, egen norsk diplomati och
eget konsulatväsen. Äfven i öfrigt förefunnos
väsentliga skiljaktigheter mellan de svenska och
de norska ståndpunkterna. Kommittéförslaget gaf
uppenbarligen ingen nöjaktig anknytning för fortsatta
förhandlingar. Det norska statsrådet ställde sig på
den norska minoritetens ståndpunkt. Vid förslagets
föredragning i sammansatt statsråd 21 okt. 1898
betonade åter det svenska statsrådet, att hvarje
förslag till förändringar i Riksakten, åsyftande
likställighet mellan båda rikena i utrikesstyrelsen,
”ovillkorligen bör utgå från förutsättning af
ständig gemensamhet ej mindre i denna styrelse än
i diplomati och konsulatväsen” och att den från
det norska statsrådets sida förordade grundvalen –
”särskilda organer inom utrikesstyrelsens område
för hvartdera riket – är i princip oriktig och
i tillämpningen outförbar” samt, om man försökte
tillämpa den i unionslagstiftningen, skulle ”leda
till unionens upplösning”. Kommittéförslaget befanns
under sådana förhållanden icke kunna föranleda vidare
åtgärd, utan skulle vid sådant läge dittills brukliga
förfaringssätt ang. utrikesstyrelsen och hvad därmed
egde sammanhang äfven i sina detaljer utan ändring
framdeles tillämpas.
Trots dessa principuttalanden tillsattes i jan. 1902
en ny kommitté af svenska och norska män för att
undersöka, huru en anordning med särskilda konsuler
för hvartdera riket, under bibehållande af den
diplomatiska representationens gemensamhet, skulle
komma att gestalta sig (jfr Lagerheim 3). Kommittén
afgaf sitt utlåtande i juli 1902 och framhöll
därvid, att dess uppdrag afsett en utredning från
administrativ
synpunkt af en dylik anordnings praktiska följder,
men icke något uttalande om en sådan anordnings
lämplighet eller önskvärdhet eller om dess politiska
betydelse. Kommitténs svenska ledamöter uttalade
tillika, att det i vår tid icke läte sig göra
att uppdraga en reell skillnad mellan diplomati
och konsulatväsen och att, äfven om möjlighet
funnes att åtskilja dem, tvifvel måste resas om
önskvärdheten. Kommittén fann vidare, att särskilda
konsuler kunde tänkas fungera på olika sätt,
antingen så, att hvartdera riket finge sina konsuler
underordnade vederbörande ämbetsverk, men både
de svenske och de norske samtidigt subordinerande
under utrikesministern, eller ock så, att rikena
finge särskilda konsulatväsen, i allt underordnade
separata myndigheter och det norska i hufvudsak
oberoende af utrikesministern. Kommittén egnade
emellertid, af hänsyn till norska önskemål, sin
utredning endast åt det senare alternativet. Enligt
detta skulle utrikesministerns befattning med ledning
af det norska konsulatväsendet komma att upphöra,
utom hvad an gingo utverkande af exe-kvatur,
likasom ock hans disciplinära myndighet öfver
norska konsuler bortfalla. Dessa funktioner skulle
öfvergå till ett norskt regeringsdepartement och
förhållandet mellan utrikesministern och detsamma
komma att ordnas dels i enlighet med praxis,
dels genom speciella aftal. Förbindelsen mellan
utrikesministern och de norske konsulerna skulle gå
genom detta departement, utom undantagsvis i vissa
fall ang. ärenden af diplomatisk eller politisk
art, och beskickningarna komma att upphöra att vara
mellanled mellan den norska konsulatstyrelsen och
de norske konsulerna. Kommitténs betänkande gaf
många exempel på de svårigheter, som anordningen i
tillämpningen måste komma att medföra och i huru hög
grad den blefve beroende på en förtrolig och harmonisk
samverkan mellan utrikesministern och den norska
konsulatstyrelsen. Det framhöll jämväl, huru för
konsekvensens skull äfven det svenska konsulatväsendet
måste, till sin egen nackdel, hållas principiellt
fritt från diplomatisk verksamhet, och det påpekade
äfvenledes, huru anordningens genomförande komme att
kräfva särskilda aftal med främmande makter, hvilka
därvid kunde tänkas komma med speciella kraf. Efter
ytterligare förhandlingar mellan ledamöter af svenska
och norska regeringen offentliggjordes 24 mars 1903
en kommuniké ang. dessa förhandlingars förlopp. Däri
meddelades, att de svenske underhandlarna, ehuru de
ansågo särskildt konsulatväsen för hvartdera riket
icke önskvärdt, utan kunna medföra olägenheter, dock
för vinnande af politiskt samförstånd mellan rikena
ansett sig kunna tillråda en uppgörelse på sådan
grund, att särskildt konsulatväsen för Sverige och
Norge upprättades, för hvartdera riket lydande under
den myndighet, som detta rike bestämde, samt att
särkonsulernas ställning till utrikesministern och
beskickningarna skulle regleras genom lika lydande
lagar, hvilka icke kunde ändras eller upphäfvas
utan samtycke af båda rikenas statsmyndigheter. De
svenske underhandlarna tillfogade därjämte, att de
ej ansågo utrikesministerns ställning motsvara Norges
berättigade anspråk på likställighet inom unionen och
velat få äfven denna fråga upptagen till behandling
på basis af svensk eller norsk man som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
