Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till landtvärnet, d. v. s. till den del af armén,
som ej fick användas utom Norge. Apanagenedsättning
började 1893 af stortinget användas som stridsmedel
mot konungamakten. Äfven på mellanrikshandelsområdet
förekommo slitningar. 1866 hade Sverige afslutit
en handels- och sjöfartstraktat med Frankrike,
i hvilken fördelar för sjöfarten, hvaraf Norge
drog den ojämförligt största vinsten, köptes
med tullnedsättningar, som ådrogo Sverige stora
kostnader, 1882 hade en ny fransk handelstraktat
kommit till stånd under liknande förhållanden
och 1883 en dylik traktat med Spanien. Men då på
1880-talet Sveriges näringspolitik alltmer började
gå i tullskyddsvänlig riktning, måste Sverige
kräfva revision af mellanrikslagen, hvilket också
genomfördes 1887 och 1890, något, som bidrog till
att handelspolitiskt skilja länderna åt och som 1897
efterföljdes af lagens uppsägning (jfr
Mellanrikslag). Äfven i fråga om unionens yttre symboler
lossades banden. Efter föregående uppslag i samma
riktning antog stortinget 1893, 1896 och 1898
förslag, att unionsmärket skulle aflägsnas ur norska
handelsflaggan, ehuru detta insatts däri genom ett
unionellt aftal 1844; vid alla tre tillfällena nekade
visserligen konungen sin sanktion, men beslöt vid
det sistnämnda i norskt statsråd, att den nya lagen
i allt fall skulle kungöras som lag. I okt. 1899
förekom därefter i sammansatt statsråd frågan om
att notificera beslutet till efterrättelse hos
de förenade rikenas beskickningar och konsulat
och att upphäfva det i sammansatt statsråd gifna
k. beslutet 1844 om unionsmärkets upptagande i
handelsflaggan. Utrikesministern grefve Douglas
afstyrkte en sådan åtgärd såsom oförenlig med de
förenade rikenas politiska enhet mot utlandet och
egnad att där inge uppfattningen, att konungen ej
mer trodde sig om att hos folken finna det understöd,
som behöfdes för att försvara unionen mot de krafter,
som arbetade på dess upplösning. Statsrådets öfriga
ledamöter tillstyrkte åtgärden, enär de ansågo den
norska lagen tillkommen i enlighet med gällande rätt
och något bindande aftal ej vara träffadt 1844. Sedan
konungens beslut öfverensstämt med flertalets
tillstyrkan, afgick Douglas (se Douglas 3,
sp. 777).
Den afgörande krisen i unionsfrågan var då å
bane och hade vuxit upp ur frågan om de diplomatiska
och konsulära ärendenas handläggning. 1885 antog
svenska riksdagen ett förslag till ändring af §
11 i svenska R. F., enligt hvilket innehafvaren af
det 1876 nyinrättade statsministerämbetet skulle ha
säte i den ministeriella konseljen, hvilken dessutom
bestod af utrikesministern, ett svenskt statsråd och,
sedan 1835, norske statsministern i Stockholm. Innan
ändringen sanktionerades, erbjöds åt norrmännen att
genom k. resolution ytterligare ett norskt statsråd
skulle vinna tillträde till nämnda konselj, men detta
anbud strandade på norska regeringens fordran, att
resolutionen härom skulle afges icke i sammansatt,
utan i enbart norskt statsråd. Olika förslag
utarbetades då till ändring i Riksakten och norska
grundlagen, åsyftande att ge Norge ökad andel i den
ministeriella konseljen, men strandade både 1886 och
1891 på frågan om utrikesministerns nationalitet,
i det att norrmännen motsatte sig hvarje antydan i
förslagen eller deras motivering, att denne enligt
gällande unionell rätt
var svensk ämbetsman; de förmenade sig utan Sveriges
hörande kunna införa egen norsk utrikesminister. Under
striderna härom hade konstitutionsutskottet i
Sverige 1891 häfdat behofvet af en fullständig
unionell revision, åsyftande att införa bestämmelser i
föreningsakten om bl. a. rikenas skyldigheter i fråga
om det gemensamma försvaret samt om en under gemensam
ansvarighet verkande gemensam utrikesstyrelse (jfr
Alin, O. J.; Alin hade under de närmast föregående åren
genom sitt skriftställarskap och sitt deltagande
i den praktiska politiken i hög grad bidragit
att stärka det svenska motståndet mot de norska
upplösningssträfvandena). S. å. uppställde norska
vänstern på sitt program egen utrikesstyrelse och
utskiftning af den diplomatiska gemensamheten. Sedan
den segrat vid valen, började den sina sträfvanden
för upplösning af rikenas gemensamhet utåt med att
arbeta för eget konsulatväsen, hvilket tillstyrkts
af en 1891 tillsatt konsulatkommitté och hvilket
på 1891 års storting af en vänsterman uttryckligen
betecknats som det första steget på vägen mot egen
utrikesminister. Genom Moursunds dagordning 1 mars
1892 uttalade stortinget, i strid mot hvad som
häfdats från svensk sida, att frågan om upprättande
af eget norskt konsulatväsen var en uteslutande
norsk sak, som skulle behandlas och afgöras enbart
af norska statsmyndigheter; blott den därpå följande
afvecklingen af det bestående förhållandet skulle bli
föremål för underhandling mellan Sverige och Norge. 10
juni beslöt stortinget därpå att godkänna en framlagd
plan om eget norskt konsulatväsen, bevilja medel till
förberedande åtgärder för dess genomförande och anmoda
regeringen att inleda förhandlingar med Sverige om
den konsulära gemensamhetens afveckling. Konungen,
som redan 14 mars förbehållit sig, att saken skulle
behandlas på ett sätt, som stod i öfverensstämmelse
med Riksakten, ville ej godkänna detta stortingets
beslut. "Vid underrättelsen därom begärde
vänsterministären 29 juni sitt afsked, innan ännu
saken föredragits i statsråd, hvarpå en månadslång
kris uppstod, under hvilken äfven stortinget, som
genom uttalanden sökt stödja ministären, inställde
sina förhandlingar. Någon ny ministär kunde dock ej
bildas, och den gamla måste till sist åter inträda
och funktionera. På svenska riksdagen hade man
1892 uttalat sig för, att ifrågasatta ändringar
i konsulatväsendet borde gemensamt förberedas och
planläggas. Äfven mot de gemensamma
beskickningarna hade stortinget vändt sig, och 1890
beträffande några samt 1891 och 1892 beträffande
alla (likasom ock 1892 i fråga om konsulaten) vid
sitt bifall till budgeten knutit det villkor, att
lediga platser skulle besättas endast på förordnande,
tills frågan, huruvida för Norges del fortsatt
anslag skulle beviljas till dem, varit förelagd
stortinget. Utrikesministern (Lewenhaupt) åter
hade betonat, att beskickningarna måste vara
gemensamma. 14 jan. 1893 erinrade han till
statsrådsprotokollet, att frågan om upplösning af
gemensamheten i konsulatväsendet angick båda rikena
och måste bli föremål för unionell behandling i
enlighet med Riksakten, att han nu ej hade anledning
undersöka, huruvida med bibehållande af
gemensamhet på det diplomatiska området, som
vore ett villkor för unionen, ändringar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
