Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Begränsningarna i konungens makt öfver norska armén
voro borttagna, och i utbyte däremot jämväl hans rätt
att utse svensk man till ståthållare i Norge. Vid sin
tronbestigning 1844 lät emellertid Oskar I från den
allmänna revisionen uttaga frågorna om konungatiteln,
vapnet och flaggorna. I afseende på den förra
afskaffades den enhetliga konungatiteln, så att
Norges namn skulle sättas främst i norska dokument;
i fråga om vapnet borttogs Norges vapen ur svenska
riksvapnet och infördes ett gemensamt riksvapen
blott för unionella ärenden, och hvad flaggan angår,
afskaffades den gemensamma örlogsflaggan, hvaremot
skilda både örlogs- och handelsflaggor infördes,
båda med unionsmärke i öfre hörnet vid stången (jfr
Oskar, sp. 1005). Beslutet blef till sina följder
olyckligt, ty det innebar en sönderbrytning af den
princip om jämlikhet i skyldigheter som villkor för
jämlikhet i rättigheter, hvilken Karl Johan upprepade
gånger inskärpt som norm för unionskommitténs
arbete. Norrmännens sträfvanden att förvärfva de
senare utan de förra hade nu i dessa frågor fått
konungamaktens stöd, och då därmed deras önskningar
tillfredsställts i de punkter, där de känts mest
brännande, förminskades deras intresse för den
allmänna revisionen. Det till den norska regeringens
betänkande hänskjutna kommittéförslaget återkom först
1847 och då omarbetadt på ett sätt, som minskade
dess unionella värde och dess antaglighet i Sverige,
samt blef tillsvidare undanskjutet.
1850-talet utmärktes af sträfvanden efter vissa
partiella reformer. Rysslands kraf på gränsreglering
mot Norge (Varangerfrågan) och Krimkriget ökade
känslan af unionens betydelse. I ett par fall,
frågorna om rikenas bidrag till vissa gemensamma
utgifter och om styrelsen för konsulatväsendet,
lyckades man åvägabringa regleringar, som för en
lång tid blefvo bestående, i den senare frågan genom
att förlägga alla konsulatärenden under sammansatt
statsråd. En kommitté, som hade i uppdrag att
utarbeta förslag till gemensam lag om rikenas
bidrag till unionsförsvaret, fick inskränka sig
att 1857 framlägga vissa grundsatser i frågan, men
det ansågs lönlöst att framlägga dessa för norska
stortinget, som emellertid oberoende däraf vidtog
vissa försvarsförstärkningar. En annan kommitté,
som arbetat på en ny mellanrikslag, fick s. å. sitt
förslag af slaget af stortinget, ehuru bifallet
af riksdagen, och handelspolitiska slitningar
förekommo. Samma öde, afslag af stortinget efter
bifall af riksdagen, rönte ett tredje kommittéförslag
att ordna rättsförhållandena mellan rikena. Ett norskt
önskemål kom däremot att åter göra frågan om allmän
revision aktuell. Sedan efter Platens död (1829)
svenska riksståthållare upphört att tillsättas, hade
1836-55 ämbetet beklädts af två norrmän, men kraf
också framträdt om dess afskaffande och ersättande
med en andre norsk statsminister, i Kristiania. 1859
års storting antog ett förslag af denna innebörd,
och fråga blef, om sanktion skulle ges. I Sverige
var man emellertid icke hågad att låta bestämmelsen
om konungens rätt att låta sig representera af en
svensk i Norge, hvilken rätt vid förhandlingarna om
unionsgrundlagen 1814 hört till Sveriges oeftergifliga
kraf, falla bort, och det norska förslaget möttes
därför 1859 vid riksdagen med motioner om dels
allmän revision af föreningsfördraget, dels hörande
af svenska riksdagen före ståthållarfrågans afgörande
(jfr Anckarsvärd, K. H.). Frågan (i Sverige vanligen
kallad norska frågan l. ståthållarfrågan, i Norge
statholderstriden) hade icke blott reell, utan
äfven principiell betydelse, ty om ståthållarskapet
var stadgadt endast i den norska grundlagen, men
icke i Riksakten, och det svenska yrkandet innebar
alltså ett fasthållande af det faktum, att en sådan
bestämmelse i norska grundlagen måste räknas som en
unionell bestämmelse, hvilket man däremot från norsk
sida numera ville bestrida. Riksdagen anslöt sig
till motionerna och begärde dels en allmän revision
af föreningsfördraget, dels att ståthållarfrågan
ej skulle afgöras förrän i sammanhang med denna
revision; och konungen nekade sanktion å stortingets
beslut. Revisionsfrågan fick däremot hvila till 1865,
då den andra unionskommittén tillsattes. 1867 hade
den sitt förslag färdigt. Utan att i samma grad som
den förra kommittén gå till grunden med de unionella
frågorna sökte det inom gemensamhetsområdet
åstadkomma likställighet och förbättringar samt
rätta oklarhet och formfel. De svenske kommitterade
hade inom kommittén önskat föreslå bildandet af ett
unionsparlament, men då norrmännen bestämdt motsatt
sig detta, kunde utrikesministern ej göras till en
gemensam ämbetsman, då en sådan för sitt ansvar
förutsatte en gemensam representation; tills en
sådan infördes, måste han alltså förbli svensk. Det
föreslogs, att ett unionellt statsråd skulle inrättas
och att en gemensam lag borde utarbetas för att
bestämma om storleken af rikenas kontingenter till
unionens försvar. Kommittéförslaget antogs 1869
hvilande i Sverige, men blef 1871 med stor majoritet
förkastadt i Norge, där numera Johan Sverdrup (se
denne), hvilken stod som stortingsmajoritetens ledare,
icke ville veta af något som helst stärkande eller
utvidgande af gemensamheten mellan rikena och i fråga
om handläggning af utrikesärenden förklarade Norge när
som helst berättigadt att taga saken i sin egen hand.
Från denna tid gingo de norska sträfvandena i regel ut
på att upplösa de unionella gemensamhets-banden. Först
skreds till aktion i ståthållarf rågan, och 1873
förmåddes Oskar II efter en meningsskiljaktighet
mellan statsråden om sättet för ärendets formella
afgörande att ge sin sanktion till ståthållarämbetets
afskaffande. 1891 skedde detsamma i fråga om
vicekonungadömet. Under tiden hade visserligen en
ny mellanrikslag 1874 kommit till stånd, grundad på
fullständig tullfrihet för båda ländernas inhemska
naturalster och tillverkningar samt fullt fri sjöfart
mellan dem, och 1875 hade antagits en skandinavisk
myntunion, men på 1880-talet hade striden om
konungens veto i grundlagsfrågor drifvits till sin
spets och 1883-84 stortingets maktanspråk segrat,
så att konungen, sedan de norska anspråken numera ej
rönte enigt motstånd i Sverige, nödgats taga Sverdrup
till statsminister (se Norge, sp. 1431). Praktiskt
taget var därigenom hans veto fallet och därmed hans
möjlighet att mot stortinget häfda de kvarstående
unionella bestämmelserna. 1885 antogs så en ny norsk
värnpliktslag, som förflyttade den största och bäst
öfvade delen af armén från linjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
