Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellertid ge det större frihet och lät genom en
proklamation 8 febr. 1814 förkunna, att landets
främsta män skulle få framlägga förslag till
en efter dess behof lämpad statsförfattning,
hvilande på grundsatsen om egen representation och
egen beskattningsrätt. Fredens verkställande mötte
emellertid genast hinder. De svenska planerna hade
länge varit kända och från dansk sida gifvetvis
motarbetade, och danske konungen hade 1813 sändt
sin kusin och tronföljare prins Kristian Fredrik
som ståthållare till Norge för att arbeta för Norges
bevarande (se Kristian, sp. 1378–79). Denne beslöt
att motsätta sig afträdelsen, dolde fredsvillkoren
och svenskarnas anbud, spred vilseledande uppgifter
om den utrikespolitiska ställningen och uppeldade
norrmännen till motvilja mot det skedda. Under
öfverläggningen med några af landets främsta män på
Eidsvold 16 febr. beslöt man erkänna Kielfreden,
i hvad den lösgjorde Norge från Danmark, men anse
den danske konungen oberättigad att öfverlåta riket
åt någon annan, hvarför norrmännen själfva borde
bestämma öfver sitt öde. För detta ändamål beslöt man
inkalla en grundlagsstiftande församling, likaledes
till Eidsvold, och prinsen skulle under tiden som
regent föra riksstyrelsen. Själf hoppades denne,
att världspolitiska konjunkturer skulle gynna honom:
vare sig en seger för Napoleon, tvedräkt mellan
hans motståndare, Karl Johans förflyttning till
Frankrike eller annat, och räknade särskildt på
Englands understöd. På riksförsamlingen i Eidsvold,
hvars majoritet ville motsätta sig föreningen,
utarbetades 10 april-16 maj en grundlag, i hvilken
vissa bestämmelser med flit formulerades så,
att de skulle omöjliggöra en blifvande förening
med Sverige. 17 maj valdes prinsen till Norges
konung. Sverige hade under tiden föga kunnat göra
för att häfda sin rätt, ty kronprinsen och de bästa
trupperna voro på kontinenten, men sedan kronprinsen
kommit hem i slutet af maj, började man förbereda ett
fälttåg. Tillika sände England, Ryssland, Preussen
och Österrike kommissarier till Norge för att förmå
dess nye konung till eftergift, men dessa, särskildt
den ryske, uppträdde icke lojalt mot Sverige, och
deras beskickning ledde icke till resultat. I stället
skreds till ett fälttåg, som begynte i slutet af juli,
men efter framgångar för svenskarna redan 14 aug. slöt
med konventionen och stilleståndsfördraget i Moss. I
konventionen lofvade "prinsen", såsom Kristian Fredrik
då måste kalla sig, att nedlägga sin regeringsmakt,
som tills vidare skulle förvaltas af statsrådet,
sammankalla rikets representanter och därpå lämna
landet, hvaremot Karl Johan å Karl XIILs vägnar
lofvade att antaga Eidsvoldsgrundlagen, ehuru med
de förändringar, som vore nödiga för föreningen
och hvilka skulle uppgöras i samråd med de norska
ständerna. Enligt stilleståndet skulle vapenhvila
råda till 14 dagar efter ständermötets öppnande med
8 dagars uppsägning och svenskarna behålla gjorda
eröfringar. Till sina tidigare löften hade alltså
Sverige lagt det att låta Eidsvoldsgrundiagen, så
vidt föreningen medgåfve det, vara den konstitution,
som utlofvats, och låta stortinget vara den samling
ansedda män, med hvilken dess innehåll skulle
öfverenskommas. Prinsen fick uppge sitt konungadöme,
Norge sitt
motstånd mot föreningen, och dess grundlag skulle
ändras under former, som stredo mot dess egna
bestämmelser. Underrättelserna från Moss framstodo
emellertid för många i Sverige som alltför långt
gjorda eftergifter, men kronprinsen var angelägen att
komma till ett slut med affären, innan tilldragelser
i Europa måhända skulle utöfva inverkan därpå. Själf
fick han just vid denna tid underrättelser från
Frankrike, som tycktes tyda på planer, att man
ville kalla honom dit, och därjämte visste han, att
Danmark och andra voro i rörelse för att motarbeta
föreningsarbetet.
Vid förhandlingarna med stortinget representerades
Sverige af sex kommissarier, som stodo i täta
förbindelser med kronprinsen och som hade i
uppdrag att hålla på föreningens orygglighet,
men större frihet i afseende på sättet för dess
utformande. Förhandlingarna kommo att förete
åtskilliga svårigheter på grund af norrmännens begär
att dölja föreningens nödtvungenhet under sken af
frivillighet. Mellan den svenska rättsståndpunkten,
att föreningen vore rättsligt afgjord genom freden
i Kiel, och den norska, att den först nu skulle
beslutas, sökte man emellanåt föreningsbandet
genom uttryck af diplomatisk tvetydighet, hvilka
hvardera parten kunde tyda efter sin uppfattning,
men som eftervärlden kunde misstolka. Kraftiga
påtryckningar voro ock af nöden för att påskynda
verket. 21 okt. skulle stilleståndet utlöpa, och 17
okt. erinrade därför de svenske kommissarierna, att
det icke skulle förlängas, om ej dessförinnan det
högtidliga förklarandet af föreningen egt rum. 20
okt. beslöt då stortinget, att Norge skulle som
själfständigt rike förenas med Sverige under en
konung, men bibehålla sin egen grundlag med de
för föreningen nödiga förändringarna, och att, så
snart dessa blifvit beslutade, stortinget skulle
”utvälja och erkänna” Karl XIII som Norges
konung, d. v. s., såsom svenskarna tydde det,
”fullgöra den sista formaliteten af rikenas
förening”. Därpå följde förhandlingar om
grundlagsändringarna, under hvilka hvarje paragraf, gammal
eller ny, underställdes kommissariernas antagande,
och när det hela var genomgånget, antogs 4 nov.
grundlagen af kommissarierna på Karl XIII:s
vägnar – dock med förbehåll för svenska
ständernas konstitutionella rätt i de delar, som
medförde ändring eller jämkningar i Sveriges
regeringsform –, och sedan grundlagsförhandlingarna
sålunda voro slutförda, skred stortinget till att
”välja och erkänna” Karl XIII som Norges
rättmätige konung. Genom sättet för grundlagens
omarbetande hade denna fått karaktären af
föreningsdokument, i det att alla dess
bestämmelser utformats under förhandlingar med
Sveriges ombud och en stor del af dem därjämte
tillkommit just för föreningens skull. Äfven häri
skulle komma att ligga frön till framtida oklarhet.
Enligt den nya grundlagen skulle Norge som
”fritt, själfständigt, odelbart och oafhändeligt
rike” (i Eidsvoldsgrundlagen hade stått
”oafhängigt”) vara förenadt med Sverige under en
konung, följa 1810 års svenska successionsordning
samt gemensamt med Sverige välja konung,
tronföljare och förmyndare, om sådant behöfdes.
Gemensam interimsregering (se d. o.) var ock
föreskrifven. Vidare bestämdes, att konungen skulle i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
