Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regel någon tid hvarje år vistas i Norge och eljest
egde att där förordna vice konung (kronprinsen eller
dennes äldste son) eller ståthållare (svensk eller
norsk man; se Riksståthållare). Meningen var, att
i konungens frånvaro alltid endera skulle finnas
i Norge för att som konungens representant stå
i spetsen för därvarande regering, till hvilken
konungen egde att öfverlämna rikets styrelse i de
fall han fann för godt, och hvilken, f. ö. skulle
bestå af minst fem statsråd. Tre statsråd, bland
dem norske statsministern, skulle däremot åtfölja
konungen till Sverige, och blott i deras närvaro
samt i regel efter inhämtande af den i Norge
varande regeringens betänkande egde han i Sverige
handlägga norska regeringsärenden. Denna norska
statsrådsafdelning i Stockholm skulle tillika
tillkallas till det svenska statsrådet, om där
behandlades ärenden, som anginge båda rikena. Konungen
egde att sammandraga trupper, begynna krig och
sluta fred, ingå och upphäfva förbund, affärda och
emottaga sändebud. Krigsförklaring skulle beslutas
i utomordentligt statsråd af samtliga svenska
statsråd och den norska statsrådsafdelningen
i Stockholm. Rörande diplomatiska ärenden hade
Eidsvoldsgrundlagen i en paragraf föreskrifvit,
att de voro undantagna från handläggning i statsråd,
och en annan paragraf talat om ett af statsråden
som förestående utrikesdepartementet. Norge under
prins Kristians regering erkändes emellertid icke
af någon främmande makt som själfständig stat och
fick hvarken utrikesdepartement, utrikesminister,
gesanter eller konsuler. Den rätt att som sin egen
leda äfven Norges yttre politik, som Sverige
förvärfvat genom freden i Kiel, lämnade det icke ifrån sig,
och vid förhandlingarna om novembergrundlagen uteslöts
i öfverensstämmelse med de svenske kommissariernas
förslag Eidsvoldsgrundlagens bestämmelser om eget
norskt utrikesdepartement med egen chef och eget
protokoll. Norska förslag under dessa förhandlingar
att i en eller annan form ge norrmännen inflytande på
utrikesärendens handläggning vunno intet afseende,
utan konungen fortfor att med bistånd af svenska
Utrikesdepartementet och dess chef samt af Sveriges
gesanter i utlandet handlägga de förenade rikenas
utrikespolitik. Förslag om egna konsuler för Norge
blef jämväl under förhandlingarna om november
grundlagen förkastadt, och de svenske konsulerna
blefvo förordnade att äfven gå norska sjöfarande
till handa. I konungens högsta befälsrätt öfver
rikets krigsmakt fanns den inskränkningen,
att han icke fick till anfallskrig använda
Norges trupper eller roddflotta utan stortingets
samtycke och aldrig utanför Norges gränser bruka
dess landtvärn eller andra dess trupper, som ej
räknades till linjetrupperna. Främmande krigsfolk,
äfven svenskt, fick han indraga i Norge endast som
hjälptrupper mot främmande angrepp, dock med rätt
att till vapenöfningar under högst sex veckor
årligen sammandraga högst 3,000 man från det ena
riket inom det andras gränser. Dessutom insattes i
novembergrundlagen äfven andra garantier för vissa
norska institutioner, såsom rätt för Norge att ha egen
bank och eget penningväsen, ha statskassan i Norge,
svara blott för sin egen statsskuld, få tronföljaren
undervisad i norska samt norska lagar
och regeringsbeslut utfärdade på norska, ämbeten
besatta endast med norska medborgare o. s. v. Af stor
betydelse för föreningsverkets fullföljande blefvo
jämväl andra bestämmelser i den norska grundlagen,
såsom den relativt svaga ställning konungen,
d. v. s. den förenande länken mellan rikena, intog,
i det att hans veto vid lagstiftning var blott
suspensivt, och bestämmelserna härom t. o. m. så
oklart formulerade, att tvist framdeles kunde komma
att uppstå, om stortinget äfven var enväldigt öfver
grundlagen, vidare stortingets maktfullkomlighet
gentemot statsråden, i det att det själft var både
åklagare och domare i fråga om dem, samt slutligen
detta mäktiga stortings organisation under sådana
former, att det i regel fungerade som enkammarsystem.
De svenske kommissarierna hade antagit norska
grundlagen under förbehåll för de svenska ständernas
konstitutionella rätt i de delar, som medförde ändring
eller jämkningar i Sveriges grundlagar, öfver sådana
punkter, hvilka, jämte en bestämmelse att Norge
förenats med Sverige, förnämligast angingo val af
konung, tronföljare och förmyndare, interimsstyrelse,
statsrådens hörande vid krigsförklaring samt
deras närvaro i det ena rikets statsråd, när ämnen
där förenades, som angingo båda rikena, hördes de
svenska ständerna vid urtima riksdag i Stockholm 1815,
hvarvid de beslöto att innefatta dessa bestämmelser i
en särskild riksakt, som därpå blef antagen äfven af
Norges storting och utfärdad 6 aug. 1815. Den innehöll
alltså icke alla föreningsbestämmelserna, utan endast
sådana, som ansetts beröra Sveriges grundlagar och
alltså kräfva svenska riksdagens medverkan. I Norge
fick den karaktär af grundlag; i Sverige däremot
icke. Genom särskilda beslut under 1814 och 1815
ordnades äfven vissa yttre unionella symboler. Så
hade omedelbart efter freden i Kiel Norges namn
insatts närmast efter Sveriges i konungens titel samt
norska vapnet införts i särskildt fält (en tredjedel)
i det svenska riksvapnet, och 1815 fastställdes som
unionell örlogsflagga den svenska örlogsflaggan med
ett norskt märke i öfversta fyrkanten närmast stången.
Föreningens grundläggning betecknade för båda rikena
begynnelsen till en ny utveckling, annorlunda än
deras föregående. När det nu gällde att fullfölja
den, togo de dock i stort sedt sin ställning på
olika sätt. I Sverige, där man naturligtvis med
tillfredsställelse sett rikets ökade maktställning
och stärkta trygghet, men mångenstädes önskat en
vida intimare förening, uraktlät man icke dess
mindre att med fasthet och målmedvetenhet uppställa
något program för föreningsverkets fullföljande och
egnade endast sporadiskt något lifligare intresse
åt unionsproblemen. Hos konungahuset, ej minst Karl
Johan, fanns ock en viss benägenhet att betrakta
de unionella affärerna som ett slags privatdomän,
för hvilken ej i någon högre grad svenska mäns
uppmärksamhet togs i anspråk. I Norge åter, där
man genom lösgörandet från Danmark vunnit ökad
själfständighet, men nödgats till föreningen,
inriktade man sig snart konsekvent på att afvisa
försök att utvidga unionsbanden, men af föreningen och
Sverige draga största möjliga nytta. Under åren efter
1814 gällde det närmast landets nedbrutna finans-
och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
