Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådana förhållanden en i Sveriges historia ofta
upprepad erfarenhet att, när riket som bäst var
sysselsatt med sina uppgifter i öster eller söder,
det fick vara beredt att samtidigt angripas från
Danmark-Norge. Den erfarenheten hade Karl IX och
Gustaf II Adolf gjort; den fick Karl X Gustaf göra;
det stora anfallsförbundet mot Karl XII (1699)
utgick från Danmark-Norge (se Nordiska kriget); under
1740-talet var det nära, att angreppet upprepats; och
Gustaf III fick under loppet af sitt ryska krig att
möta ett dansk-norskt anfall (1788). De sträfvanden,
som från svensk sida vid olika tillfällen framträdde
att befria sig från dessa anfall i ryggen och att
förena Norge med Sverige, berodde sålunda mindre på
känsla af samhörighet mellan dessa båda riken än på
önskan att vid kampen med Ryssland undslippa striden
på två fronter.
Under de sammanstötningar med Danmark-Norge, som
under dessa århundraden förekommo, gjorde Sverige
vid tre tillfällen landvinningar från den norska
delen af det danska väldet. Den första 1644, då
under kriget Särna och Idre socknar eröfrades från
Norge för att efter detsamma kvarstanna under svensk
sida (den slutliga bekräftelsen häraf kom emellertid
först vid en senare gränsreglering), den andra, då
genom Brömsebrofreden 1645 Jämtland och Härjedalen,
och den tredje, då genom freden i Roskilde 1658 Bohus
slott och län öfverlämnades till Sverige. För kortare
tid hade Sverige dessutom äfven varit i besittning
af Trondhjems län, nämligen dels då det under Erik
XIV:s tid 1564 var eröfradt, dels 1657-60, då det
först genom eröfring och sedan genom Roskildefreden
tillhörde Sverige, som dock 1660 fick återlämna
det. Vid andra tillfällen åter gjorde Sverige
förluster till Norge. 1613 fick det genom freden i
Knäred uppge de anspråk på och den beskattningsrätt
öfver lapparna vid den norska kusten från Titisfjord
till Varanger fjord, som det sedan länge innehaft
tills. med Norge och som åtminstone under Gustaf
Vasas och Karl IX:s tid synes ha varit utvidgad
till verklig besittningsrätt öfver vissa platser vid
hafskusterna. Genom 1751 års gränsreglering blefvo
vidare vid olika delar af gränsen områden, på hvilka
Sverige sedan gammalt hade häfd, öfverlämnade till
norsk besittning.
Det är sträfvandena alltsedan medeltiden om ökad
säkerhet från Norge, som vid 1800-talets början
omsider framkallade Norges förvärf. Gustaf III hade
planer därpå, och när under de Napoleonska krigen
Danmark, som följde den franska politiken, af denna
tvangs att deltaga i angreppet på Sverige 1808, vunno
sådana planer förnyad styrka. Äfven i Norge begynte
de vinna anhang, enär den dåv. danska politiken, som
förde landet i strid med England, därigenom utsatte
Norge för att af engelska flottor afspärras från all
handel öfver hafven, förryckte dess hela näringslif
och alltmera närmade det till hungersnöden. Härpå
grundade sig såväl Gustaf IV Adolfs planer att
lösrycka Norge från Danmark som de sträfvanden i
samma riktning, hvilka efter statshvälfningen 1809
utmärkte Adlersparre och hans anhängare och förmådde
dem att genomdrifva valet af danske öfverbefälhafvaren
i Norge prins Kristian August af Augustenborg till
svensk tronföljare (se Karl,
sp. 1009-12). Planerna strandade emellertid,
bl. a. på prinsens obenägenhet att medverka, men
tanken kvarlefde och upptogs af kronprins Karl Johan
omedelbart efter hans ankomst till Sverige. Förlusten
af Finland syntes honom göra besittningen af Norge
så mycket mera eftersträfvansvärd, men från de
föregående projekten synes han därvid ha accepterat
tanken, att de norska områdena icke skulle som en
provins införlifvas med Sverige, utan behålla vissa
fri- och rättigheter.
Den länge bidade och 1812 förverkligade
sammanstötningen mellan Napoleon och hans
bundsförvanter å ena sidan, Ryssland och England å
den andra skapade den europeiska bakgrund, som ansågs
möjliggöra planernas realiserande. Från ömse håll
eftersträfvade man Sveriges anslutning under dess
stridsvane kronprins, och denne skyndade att åt båda
sidor underhandla om makternas medverkan till Norges
förvärf. Gynnsammast fann han utsikterna vara genom
en anslutning åt det ryska lägret och förvärfvade
genom fördragen i Stockholm och Petersburg i april
1812 Rysslands löfte om militärt understöd för Norges
förvärf, efter hvars genomförande Sverige skulle
uppträda på kontinenten mot Napoleon. Aktionen
var först afsedd att ega rum redan på våren s. å.,
men blef uppskjuten: Ryssland hade svårighet att
lämna hjälptrupperna, och England ville göra sin
anslutning till planen beroende af, att Sverige före
Norges förvärf bekämpade Napoleon. Ytterligare uppskof
följde på hösten, och på våren 1813 måste Karl Johan,
som genom fördrag med England och Preussen lyckats
förvärfva sig löfte om deras medverkan till planerna
på Norge, bekväma sig att öfverföra Sveriges trupper
till kontinenten för striden mot fransmännen, men
ytterligare undanskjuta åtgärderna för unionens
förverkligande. Efter segern vid Leipzig fann han
dock tillfälle att rikta nordarméns marsch mot
n. v., angripa Danmark och efter ett kort fälttåg
tvinga det till freden i Kiel 14 jan. 1814 (se Karl,
sp. 994-995).
Den tredje svensk-norska unionen (1814-1905). Genom
denna fred afträdde konungen af Danmark alla sina
rättigheter och anspråk på konungariket Norge,
hvilket under full ego och suveränitet skulle tillhöra
konungen af Sverige, bilda "ett konungarike, förenadt
med Sverige" och garanteras bibehållandet af sina
gamla lagar och privilegier. Biländerna - Grönland,
Island och Färöarna - voro undantagna från
afträdelsen. I gengäld afträdde Sverige Svenska Pommern
och Rügen samt erlade 1 mill. rdr. Formuleringen af
afträdelsebestämmelsen beträffande Norge skilde
sig något från hvad som bestämts i de föregående
traktaterna med de allierade, hvilka garanterat Norges
förening med Sverige såsom "integrerande del" däraf,
och skillnaden innebar, att de norska områdena icke
skulle direkt inkorporeras i de svenska, utan under
föreningen med Sverige fortfarande - likasom under
den danska tiden - utgöra ett gemensamt helt under
namn af konungarike. Huru denna förening skulle
närmare anordnas, var däremot icke bestämdt och
begränsades föga genom hänvisningen till landets gamla
rättsordning, ty enligt denna hade landet styrts från
Danmark af dess envåldskonungar och Norges ställning
varit det provinsiellt styrda lydriket. Karl Johan
önskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
