Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sverige-Norge. De äldsta förhållandena mellan
Sverige och Norge förlora sig i sagotidens
dunkel. Förbindelserna gingo tidigast icke
mellan ett Sverige och ett Norge, ty riksenheten
var ännu icke färdig på någondera sidan af den
blifvande riksgränsen, utan mellan de fylken och
småkungadömen, i hvilka Skandinaviska halfön var
uppdelad. Redan då utmärkte svärdshugg ofta dessa
förbindelser; konungar eller höfdingar från den ena
sidan flydde, enligt traditionernas vittnesbörd, under
fejderna ej sällan öfver till motsidan för att där
hämta ny kraft. Själfva gränsen var sväfvande eller
växlade. Under 800- och 900-talen torde exempelvis
Bohuslän, Jämtland och Härjedalen, men äfven Dalsland
(Markerna) och Värmland mer än en gång ha växlat rike
och jämväl stycken af Trondhjems län för kortare tid
lydt under sveakonungen. Från 1000-talets början
stannade emellertid Trondhjems och Bohus län för
århundraden framåt hos Norge, men de öfriga landskapen
i Sveriges händer, ett tillstånd, som efter åtskilliga
strider stadfästes på konungamötet i Kungahälla
1101. Redan 1111 skedde dock en ändring häri,
i det att under inre strider i Sverige jämtarna af
konung Östen Magnusson i Norge förmåddes att ansluta
sig till hans välde. Gränsen förblef sedan i sina
hufvuddrag oförändrad ända till långt in under nyare
tid, och på norska sidan af densamma stannade af
nuv. svenska landsdelar icke blott Jämtland (utom
Ragunda och Hammerdals socknar samt nordligaste
delen) och Härjedalen, utan ock nordligaste Dalarna
(Särna och Idre socknar samt Orsa finnmark). Under den
period af tronstrider i båda rikena, som kännetecknar
1100-talet, utmärkas åter mellanriksförhållandena
ej sällan af, att den från ena riket flyktade eller
förjagade pretendenten i det andra riket sökte
tillflykt och utgångspunkt för nya ansträngningar;
så de svenske Knut Eriksson och Erik Knutsson, de
norske Östen Östensson och Sverre; och äfven under
1200-talets förra del var Värmland mer än en gång
utgångspunkt för tronkräfvares angrepp på Norge,
hvilket å andra sidan föranledde norska krigståg mot
västra Sverige. Omsider slöts 1248 mellan Birger jarl
och konung Håkan Håkansson i Norge en förlikning,
som 1252 stadfästes genom giftermål mellan Birgers
dotter Rikissa och norske konungens son och under en
följd af år ledde till fredliga förbindelser.
Ur dessa framgick efter hand det äktenskap
mellan Birgers sonson hertig Erik Magnusson och
hertiginnan Ingeborg, dotter och arftagarinna till
konung Håkan Hålägg i Norge, hvilket efter dennes
död 1319 skänkte Norges rike genom arfsrätt åt den
treårige svenske hertigen Magnus Eriksson. Då denne
kort därpå s. å. äfven valdes till svensk konung,
kom den första svensk-norska unionen (1319-43,
1362-63) till stånd. Förhållandena mellan rikena
under konungens minderårighet reglerades nödtorftigt
genom föreningsfördraget i Oslo 1319, hvilket för
minderårighetstiden föreskref, att konungen i regel
skulle ett år i sänder vistas i hvartdera riket, samt
lofvade dessa på en gång frihet från intrång i det
enas styrelse från det andra och ömsesidigt understöd
vid behof af hjälp. Hertiginnan Ingeborg stod till
en början på båda hållen främst i förmyndarstyrelsen,
men då missnöje med hennes giftermål med dansken Knut Porse (se
denne) snart föranledde hennes aflägsnande därifrån,
öfvertogs förmyndarregeringen på ömse sidor af
rikenas råd, något, som försvagade föreningsbandet. Då
konungen själf 1332 öfvertog styrelsen, förmådde ej
detta, emedan han framför allt upptogs af sin svenska
politik, göra föreningen fastare, än att redan 1343
hans treårige son Håkan utsågs till Norges konung -
till hans myndighetsålder 1355 skulle dock Magnus
i hans namn föra regeringen. Därmed var föreningen
faktiskt upplöst, men kom delvis ånyo till stånd 1362,
då Håkan valdes till faderns medregent i Sverige, för
att året därpå åter slitas, då Albrekt af Mecklenburg
inkallades till svensk konung, hvarefter genom de
följande oroliga årens strider endast vissa delar af
Västergötland samt Värmland och Dal stannade i Håkans
hand. När Albrekt 1389 miste sitt rike till den 1380
aflidne Håkans gemål, Margareta Valdemarsdotter,
dåmera efter sin son Olof regerande i både Norge och
Danmark, återknöts faktiskt föreningen, och denna
gång under formen af union mellan de tre nordiska
rikena. På mötet i Kalmar 1397 vidtog Margareta
därefter åtgärder för att för framtiden stadfästa
denna union (den s. k. Kalmarunionen), men lät
aldrig utfärda det utkast till föreningsfördrag,
som där uppsatts, förmodligen emedan det gaf för
mycket utrymme åt rikenas likställighet och hvart
rikes rätt att styras efter egna lagar. I stället
sökte hon utveckla föreningen så, att de andra
rikena skulle styras från Danmark. Det lyckades
också, hvad beträffar Norge, som från den tiden
faktiskt alltmer blef ett lydrike under Danmark,
men icke med Sverige, som af Eriks af Pommern laglösa
regemente drefs till resning. Förbindelserna mellan
Sverige och Norge berodde under medeltidens sista
skeden på de allmänna unionsstriderna. Rikena voro
förenade under de perioder, då unionssträfvanden hade
öfverhanden, men eljest åtskilda. En kort tid 1449
var Karl Knutsson hyllad som konung både i Sverige
och Norge (den andra svensk-norska unionen, 1449),
men eljest hängde Norge alltjämt fast vid Danmark,
och så förblef förhållandet, äfven sedan Sverige
definitivt genom Gustaf Vasa 1521 lösgjort sig från
unionen. I samband med dennes befrielsekrig eröfrades
för Sveriges räkning Blekinge och norra Bohuslän,
men de gingo genom förhandlingar snart förlorade.
Kalmarunionens sprängning kom att inleda en tid af
öfvervägande motsatsförhållande mellan rikena. De
hade redan förut haft sina främsta intressen
riktade åt olika håll, Norge åt Västerhafvet,
Sverige åt Östersjön, ty i sådan riktning pekade
för båda de bästa samfärdslederna, hafvet, medan
åter bergssträckor och skogsbygder skilde dem åt
på landsidan. Nu kedjades därtill Norge fast vid
den danska politiken, som leddes af motiv, hvilkas
tyngdpunkt i regel låg på helt andra områden än de
norska; och då därtill denna politik länge umgicks med
planer att åter bringa Sverige eller åtminstone delar
däraf under danskt välde, fick äfven Norge tjäna som
utgångspunkt för dess angrepp på Sverige. Alltifrån
Kalmarunionstidens sista skeden hade därjämte Danmark
vant sig att knyta förbindelser med Ryssland för
att kunna genomföra sina planer mot Sverige. Det
blef under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
