Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 1479-1480 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syrphidae - Syrphus - Syrprenera - Syrrabdomsom - Syrrhaptes - Syrsor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

land. Störst är släktet Syrphus med 42 vanligen
svart- och gulbandade arter (se fig.). G. A-z.

Blomflugan Syrphus ribesii. (Nära 3 ggr nat. storl.)

Syrphus, zool. Se Syrphidæ.

Syrprenera, Syrpris. Se Surprenera.

Syrrabdosom. Se Graptoliter, sp. 145.

Syrrhaptes, zool. Se Stäpphönsen.

Syrsor, Gryllidæ, zool., familj af rätvingarnas
ordning bland insekterna. Kroppen är cylindrisk med
stort hufvud och långa, borstformiga och mångledade
antenner. Bakbenen äro hoppben, längre än de
öfriga och utrustade med muskulösa lår. De hoplagda
täckvingarna ligga platt öfver hvarandra på ryggen,
vanligen den högra öfverst, och blott sidokanterna äro
nedböjda. Under dem ligga de hop veckade flygvingarna,
hvilkas smala spetsar nå långt utanför täckvingarna
och göra intryck af ett extra par analbihang utom
de två långa böjliga, men oledade spröten i spetsen
af bakkroppen. Åtskilliga arter sakna emellertid
båda vingparen. Honorna äro utrustade med ett
utstående äggläggningsrör, som saknas blott hos
mullvadssyrsor. Hannarna ega förmågan att frambringa
ljud genom att sätta de båda täckvingarna i vibrerande
rörelse, hvarvid den underliggande gnides mot en
rafflad vingribba på den öfre. Egendomliga organ, som
blifvit tolkade som hörselorgan, finnas i basen af
frambenens tibier hos båda könen. - De flesta syrsor
föra ett doldt lif i gångar i marken, under torra löf,
under stenar eller i mursprickor. Den i större delen
af Europa, dock ej i Sverige, förekommande fältsyrsan
(Gryllus campestris) är 20-26 mm. lång, glänsande
svart med bruna, vid roten gula täckvingar. Den vistas
på torr, ofruktbar mark, där hvar och en gräfver
åt sig en tillflyktsort i form af en nästan vågrät,
föga djup gång, i hvars mynning hannen med sin sång
söker locka till sig honan. Äggen läggas hoptals
i marken. De ny kläckta ungarna hålla sig i början
tillsammans, men sprida sig sedermera för att bebo
hvar sin håla. De lefva af växtrötter och öfvervintra
i ofullbildadt skick, hvarefter de nästa vår genomgå
sin sista hudömsning. De fullbildade öfverlefva ej
den varma årstidens slut. Något mindre (16-20 mm.) är
den grågula hussyrsan (Gryllus domesticus;
fig. 1), som förekommer äfven i Sverige så långt
norrut som i Uppland, men uteslutande vistas inomhus,
helst i mursprickor i eldstädernas närhet. Sin
förkärlek för värme röjer denna syrsa genom att
företrädesvis bebo oafbrutet uppvärmda murar,

Fig. 1. Hussyrsa.

såsom i bagerier eller kök, där den nattetid vågar
sig fram ur sina gömslen för att skaffa sig näring
af mjöl och köksaffall. Hussyrsans sång är ett svagt
och enformigt kvittrande ljud, som gör sig gällande
i synnerhet om natten, när allt buller tystnat. - I
Sveriges sydligaste landskap förekommer den stundom
till en särskild familj räknade mullvadssyrsan
(Gryllotalpa vulgaris; fig. 2).

Fig. 2. Mullvadssyrsa.

Denna ända till 50 mm. långa art har
ett särdeles egendomligt, nästan kräftdjurslikt
utseende. Frambenen äro danade till kraftiga
gräfredskap med korta, men oerhördt breda leder och
4 grofva taggar på de triangelformade skenbenens
yttersida; antennerna nå knappt till basen af den
långa halsskölden; kroppen är sammetshårig, gråbrun
med svartådrade täckvingar, som äro mycket kortare än
bakkroppen. Mullvadssyrsan gräfver sig långa gångar
i marken på ängar, åkrar och i trädgårdar. Den anses
skada växtligheten genom att af bita rötterna, men
huruvida dessa användas till föda, tycks ej vara
afgjordt. Enligt hvad det i senare tid påståtts,
skulle denna syrsa nämligen, åtminstone företrädesvis,
lefva af maskar och insektlarver. Hannarna frambringa
ett ljud, som uppges likna nattskärrans spinnrockslika
surrande. - En helt liten (8,5 mm.), vinglös syrsa,
Myrmecophila acervorum, lefver i myrbon under
stenar. Denna art, som saknar fasettögon, har förenat
sina öden med myrornas, hvilkas gästfrihet den lönar
genom att slicka och putsa deras kropp. Den förekommer
i en stor del af Europa, dock ej i Sverige. - Af
familjen äro omkr. 800 arter beskrifna, hvaraf blott
2 svenska. G. A-z.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>