Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syrjäner - Syrjänska språket - Syrlighet - Syrma - Syrmien - Syrmätning - Syrning - Syrnumerär - Syrokomla - Syros - Syrphidae
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
A. P. Engelhardt, "A russian
province of the North" (1899).
K. B. W.
Syrjänska språket bildar jämte votjakiskan den
s. k. permiska gruppen af de finskugriska språken
(se d. o.) och sönderfaller i åtskilliga, icke mycket
skilda dialekter, hvilka kunna delas i en nordlig och
en sydlig grupp; den senare gruppen, i guv. Perm och
Vjatka, har ofta kallats permjakiska språket. Både
i fråga om vokaler och konsonanter ha de permiska
språken bevarat många ålderdomligheter. Ordbildningen
har blifvit rikt utvecklad. Om den permiska
språkenhetens tid och den syrjänska litteraturen
se Syrjäner. Språket har behandlats af
bl. a. M. A. Castrén, "Elementa grammatices
syrjænæ" (1844), F. J. Wiedemann, "Grammatik
der syrjänischen sprache" (1884), A. Genetz,
"Ostpermische sprachstudien" (1897), Y. Wichmann,
"Bericht über eine studienreise zu den syrjänen"
(1903) och "Die tschuwassischen lehnwörter in den
permischen sprachen" (1903). Ordbok: F. J. Wiedemann,
"Syrjänisch-deutsches wörterbuch" (1880). Texter:
D. Fokos, "Zürjén népköltészeti mutatványok" (1913),
och Y. Wichmann, "Syrjänische volksdichtung" (1916).
K. B. W.
Syrlighet, kem. Om ett grundämne ger flera
syresyror, kallas den syrefattigare syrlighet.
P. T. C.*
Syrma kallades af forngrekerna en lång släpande dräkt,
som ofta bars af personer i det tragiska skådespelet,
för att förläna gestalten värdighet. Se fig. i art.
Koturn.
Syrmien (serbokroat. Szerém, ung. Szerem). 1. Fordom
hertigdöme i Slavonien, mellan Donau och Save,
uppkalladt efter den fornromerska staden Sirmium. Det
lydde länge under ungersk, sedan under turkisk
öfverhöghet, men frigjordes från den senare 1688
och kom därefter först under huset Odescalchi,
senare genom kejsaren, som köpt det, till huset
Albani, utgjorde senare en del af Militärgränsen
och införlifvades 1872 med Ungern. Landet är
i hög grad bördigt. - 2. Komitat i Slavonien,
omfattande östra delen af Kroatien-Slavonien. 4,810
kvkm. 397,103 inv. (1910), till största delen
grekiska katoliker (46,2 proc.) och rom. katoliker
(43,4 proc.) med serbiskt (44,7 proc.) och kroatiskt
(26,2 proc.) modersmål. Hufvudstad är
Vukovár. Under Världskriget inryckte serberna 1914
i S., men utdrefvos därifrån i sept. efter heta
strider. 1. (J. F. N.) 2. (J. F. N. L. W:son M.)
Syrmätning, Acidimetri, kem. Se Analys, sp. 901.
Syrning, mejerisk. Se Smör.
Syrnumerär. Se Surnumerär.
Syrokomla, polsk skald. Se Kondratowicz.
Syros (äldre form Syra), ö i Egeiska hafvet, bildar
med Mykonos och några smärre öar eparkien S. (31,939
inv. 1907) i grekiska nomos Cykladerna. 81 kvkm. Ön,
som når en höjd af 441 m., består af hornblände och
andra skiffrar samt kalk med järnmalm flerstädes, som
dock ej eger brytningsvärde, ön var fordom bördig,
men har, sedan dess skog sköflats, förlorat största
delen af sin alluvialjord och är nu till stor del en
brun och kal klippa, bevuxen med aromatiska
småbuskar och kort gräs, som betas af får och
getter, och producerar hvete och vin. Handel
och skeppsbyggri idkas, äfvensom tillverkning
af läder m. m. Nedanför den på en höjd belägna
gamla staden Syros (omkr. 4,400 inv.) ligger
öns hufvudort, den viktiga hamnen Hermupolis
(se d. o.). Under Världskriget lät provisoriska
grekiska regeringen i Saloniki 17 dec. 1916 besätta S.
(J. F. N. L. W:son M.)
Syphidæ, Blomflugor, zool.,
familj tillhörande gruppen Cyclorhapha aschiza
bland tvåvingarna. Till sitt allmänna utseende växla
hithörande arter i hög grad, i det de än äro smala
och långsträckta, än groft och klumpigt byggda, än
nästan glatta och hårlösa, än ragghåriga som humlor,
än mörkt enfärgade, stundom metallglänsande, än
tecknade med gula fläckar eller tvärband. Denna
senare teckning är i synnerhet vanlig. Flera
likna i förvillande grad getingar eller humlor. De
fullbildade flugorna höra till de vanligaste af alla
blombesökande insekter och träffas på alla slags
blommor, i hvilka ståndarknapparna sitta fria och
åtkomliga. De lifnära sig nämligen förnämligast af
blommornas frömjöl, som de upphämta medelst sin i två
köttiga läppar ändande snabel. Många hålla sig långa
stunder sväfvande på samma punkt i luften, hvarvid
de ses gnugga benen mot hvarandra för att befria
dem från vidhäftande frömjöl. - Larverna föra ett
växlande lefnadssätt och ha ett i samma mån växlande
utseende. En del lefver i orent och stinkande vatten,
de bekanta "råttsvanslarverna" af släktet Eristalis
(se Slamfluga). Andra lefva af bladlöss på träd och
buskar och äro grågula eller gröna, mycket veka och
böjliga, till form och rörelser erinrande om iglar. Så
är t. ex. fallet med larverna af det artrika släktet
Syrphus (Scaeva). Larverna af släktet Volucella,
som omfattar våra största blomflugor med en längd af
ända till 16 mm., lefva i humlors och getingars bon,
där de förmodas tjänstgöra som renhållningshjon
genom att förtära döda puppor och larver samt annat
affall. Egendomlig är likheten i dräkt hos den starkt
raggludna V. bombylans med jordhumlor och stenhumlor,
i hvilkas bon dess larver vistas. Slutligen finnas
andra blomflugsläkten, hvilkas larver lefva i svampar,
under bark, i murket trä, i multnande växtämnen
samt t. o. m. i kreatursspillning. Ett alldeles
särskildt intresse tilldraga sig larverna af de om
honungsbin erinrande Microdon-arterna. Innan dessa
underliga larvers rätta natur var känd, beskrefvos
de af misstag som snigelsläkten under namn af
Scutelligera ammerlandia af v. Spix samt Parmula
cocciformis af v. Heyden. De ha en till omkretsen
oval kropp, hos de yngre i hög grad utplattad,
ytterst vek och alldeles oledad, nästan alldeles
hvit, undertill försedd med en krypsula, erinrande
om en snigels. De vistas oantastade i cellerna hos
i trästubbar eller i mosstufvor lefvande myror, mera
sällan hos getingar, men man känner ej hvad som förmår
myrorna att fördraga dessa inhysingar midt ibland sina
egna larver. Möjligen äro de renhållningshjon, liksom
det antages om de ofvannämnda Volucella-larverna. -
Af familjen Syrphidæ äro flera tusen arter kända,
af hvilka bortåt 240, fördelade på 54 släkten,
anträffats i vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
