Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syriska språket och literaturen - Syrjäner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Neocaesarea o. s. v. Äfven från den grekiska
profanlitteraturen finnas viktiga syriska
öfversättningar af skrifter af Aristoteles, Galenos
m. fl., samlade bl. a. af Sachau i "Inedita syriaca"
(1870) och Land, i "Anecdota syriaca" (4 bd, 1862
-75). - Åt sitt eget modersmål egnade skolorna
i Edessa och Nisibis träget studium. De förnämste
grammatiske författarna voro de förutnämnde Jakob
af Edessa, af hvars utmärkta hithörande arbeten
dock blott spridda delar finnas i behåll, och Elias
af Nisibis (grammatik, utg. och öfv. på engelska af
Gottheil, 1887), Eliasaf Tirhan (grammatik, utg. och
öfv. på tyska af Baethgen, 1880), samt, äfven här som
den främste, Barhebræus ("Oeuvres grammaticales",
utg. af Martin,
2 bd, innehållande en större och en mindre grammatik,
1872, och "Buch der strahlen, die grössere
grammatik", öfv. af Moberg, 1907-13). Ordförrådet
samlades bl. a. af Bar Ali (omkr. 880),
"Syrisch-arabische glossen", utg. af Hoffmann,
1874, och Bar Bahlul (omkr. 963), hvars
arbete utgetts af Duval ("Lexicon syriacum",
1888 ff.). - Den syriska poesien, nästan uteslutande
af kyrklig och liturgisk art, vann redan tidigt
fasta former med en på accenten grundad rytm,
fyr-, fem- eller sjustafviga verser och rim. Den
förste skalden var gnostikern Bardesanes (154-222),
de förnämste voro den utomordentligt produktive
Efraim syrern, som först införde den sjustafviga
("efraimska") versen vid sidan af Bardesanes’
femstafviga (Carmina nisibena ed. Bickell,
1866, Hymni et sermones ed. Lamy, 1882-1902 m. fl.),
den helige Isak (biskop) af Antiokia (d. omkr.
460), hvars Opera omnia utgetts af Bickell med
latinsk öfv. 1873-77, samt Cyrillonas (omkr. 400;
flera dikter utg. af Bickell i "Zeitschrift der
deutschen morgenländischen gesellschaft", bd 27),
Balai (omkr. 420; jfr Zetterstéen, "Beiträge
zur kenntnis der religiösen dichtung Balai’s,
1902) och den ofvan nämnde Jakob af Serug,
hvars anslående dikter utgetts af Zingerle
(i "Zeitschr. d. deutsch. morgenl. ges.",
bd 12-15, 25, 28 ff.). Mer filosofisk än
poetisk är Carmen de divina sapientia
(ed. Notayn, 1880) af Barhebræus, hvilken äfven
efter arabiskt mönster skref sin mindre grammatik
på vers. Den siste syriske skalden var Ebedjesu
(biskop) af Nisibis (d. 1318), hvars Paradisus
Eden (utg. af Cardahi, Beirut 1889) är en
klen imitation af Hariris makamer. - De förnämsta
samlingarna af syriska handskrifter finnas i
Vatikanen, hvars skatter till en del publicerats
i Assemanis utmärkta "Bibliotheca orientalis"
(3 bd, 1719-28), därnäst i Paris (katalog af
Zotenberg, 1874), British museum (katalog af Rosen
och Wright, 1838-72) och Berlin (katalog af Sachau,
1899). De syriska studierna i Europa började
under 1500-talet vid Propagandan i Rom och ha sedan
städse blomstrat jämte de öfriga orientaliska
språken. Af äldre grammatiska arbeten (öfver 120)
är det första af Ambrosius ("Introductio in linguam
syriacam et decem alias linguas", Pavia 1539), och
det förnämsta af Amira ("Grammatica syriaca",
Rom 1596). Under 1800-talet märkas sådana af Merx
(1870), Nöldeke (1880, 2:a uppl. 1898, äfven i
engelsk öfv. 1904), Duval (1881)
och Brockelmann (1899; 3:e uppl. 1912). Den
förnämste svenske lärde på detta område är K. M.
Agrell, därnäst O. F. Tullberg och i våra dagar
K. A. Moberg. De bästa krestomatierna äro af Rödiger
(3:e uppl. 1892) och Brockelmann i hans grammatik (jfr
"Le monde oriental", 1915). De viktigaste lexika
äro R. Payne Smiths stora "Thesaurus syriacus"
(1868-1901), i sammandrag af J. Payne Smith: "A
compendious syriac dictionary" (1903), Brockelmann,
"Lexicon syriacum" (1895) och Brun, "Dictionarium
syriaco-latinum" (Beirut, 1895).
Om litteraturen se Wright, "A short history of syriac
literature" (1894), Duval, "La littérature syriaque"
(1899; 3:e uppl. 1907), Nöldeke, "Die aramäische
literatur" (i "Die kultur der gegenwart",
utg. af Hinneberg, I, 7, 1906), Brockelmann,
"Die syrische und die christlich-arabische
litteratur" (i "Die litteraturen des ostens in
einzeldarstellungen", VII, 2, 1907), och Chabot,
"Les langues et les littératures araméennes" (1910).
H. A. (K.V. Z.)
Syrjäner (på sitt eget språk komi, i Perm och
Vjatka af ryssarna ofta kallade permjaker),
folkstam tillhörande den permiska gruppen af
de finsk-ugriska folken, spridd öfver ett mycket
vidsträckt område i guv. Archangelsk, Vologda, Perm
och Vjatka i nordöstra Ryssland, hufvudsakligen
längs floderna Vytjegda, Mesen, Petjora och Karna,
till mindre del äfven i Sibirien. 157,618 personer
(1897). Syrjänerna äro ett kraftigt och driftigt
folk, i s. jordbrukare, längre mot n. jägare
och fiskare och på tundrorna renskötare. Såsom
förslagna och framgångsrika handelsmän ha de i
stor utsträckning slagit under sig de angränsande
samojedernas renhjordar och bl. a. äfven med sina
renar gått öfver till Kolahalfön, där de nu äro
farliga konkurrenter till de ryske lapparna. Det
är troligen de permiska folken (syrjäner och
votjaker (se d. o.), som afses med Herodotos’
budiner. Såsom de gamla tjuvassiska lånorden i de
permiska språken visa, ha dessa folk fordom bott
betydligt sydligare, ned emot Volgas krök mot s.,
där den permiska språkenhetens tid torde ha varat
till omkr. 700-talet e. Kr., hvarefter syrjänernas
vandring mot n. småningom började mellan 700- och
1000-talet. Syrjänerna kristnades af den helige Stefan
(f. omkr. 1340, d. 1396), hvilken för detta ändamål
till deras språk öfversatte en liturgi m. m. Härvid
använde han, förmodligen af nationella orsaker,
ett särskildt af honom utarbetadt alfabet; huruvida
detsamma möjligen grundar sig på något österländskt
alfabet, är ännu outredt. Efter hans död råkade den
nyskapade syrjänska litteraturen småningom i glömska,
men alfabetet begagnades ännu länge som hemlig skrift
af ryska litterater. I nutiden ha många syrjäner
ernått högre utbildning, främst af dem Georgij Lytkin
(f. 1835, d. 1906), som bl. a. på ryska och syrjänska
skref ett värdefullt arbete om sitt folks historia och
språk (Zyrjanskij kraj, 1899). I öfrigt innehåller
den obetydliga syrjänska litteraturen nästan blott
andaktsböcker. Jfr A. J. Sjögren, "Die syrjänen"
(i "Gesammelte schriften", I, 1861), St. Sommier,
"Siriéni, Ostiacchi e Samoiedi dell’ Ob" (1887),
I. N. Smirnov, "Permjaki" (1891) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
