Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syriska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid -na, t. ex. syr. qetol 1. qetolen, "döden",
västaram. qetulna, dels ock syntaktiskt genom sin
af grekiskan starkt påverkade satsbildning, liksom
ock syriskan upptagit en vida större mängd grekiska,
persiska, latinska och arabiska lånord (om de allmänna
drag, hvilka skilja syriskan som arameiskt språk från
hebreiskan och arabiskan, se Semitiska språk). -
I Edessa hade syriskan säkerligen utbildats till
skriftspråk före kristendomens utbredning i 1:a
eller 2:a årh., men af denna hedniska litteratur har
knappast något bevarats till vår tid. Till de äldsta
språkliga minnesmärkena hör Mara bar Serapions bref
(utg. af Cureton i "Spicilegium syriacum", 1855), en
filosofisk skrift, som antagligen härstammar från den
hedniska tiden, ehuru den i språkligt afseende icke
skiljer sig från de kristne författarnas verk. Redan
tidigt finna vi i Edessa en syrisk öfv. af både
gamla och nya testamentet, den s. k. peschitta ("den
enkla"), och det där framträdande skriftspråket blef
snart härskande bland alla kristna araméer, både i
v., där de lydde under Rom, och i ö., där de lydde
under Persien. När sedan den kyrkliga splittringen
inträdde mellan den jakobitiska (monofysitiska)
och den nestorianska läran, omfattades den förra
af de romerske och den senare af de persiske
araméerna. Utdrifna från Edessa (489), fingo
nestorianerna snart sin litterära föreningspunkt i
det ö. därom liggande Nisibis, och då schismen växte
alltmer, uppstod småningom mellan västsyriskan i
Edessa och östsyriskan i Nisibis en viss
dialektisk skillnad, som hufvudsakligen består däri,
att den senare bibehåller de ursprungliga vokalerna
a och o, hvilka i västsyr. vanligen öfvergå till
o och u. Mera betydande är skillnaden i afseende
på vokalbeteckningen i skrift. Det konsonantiska
alfabetet var först det urgamla estrangela
(estrangelo), men snart utbildades en mera kursiv
form, kallad serta (serto), hvilken skiljer sig
från estrangela vida mer hos jakobiterna än hos
nestorianerna. De senare bibehöllo också den äldsta
vokalbeteckningen med ett system punkter ofvan och
under raden, men de förra utbytte detta (omkr. 700)
mot ett mer bekvämt, men mindre noggrant system, där
tecknens former lånats från de fem grekiska vokalerna
A, E, O, H, Y. I senare tider användes stundom syrisk
skrift (utan vokalbeteckning) för arabiska språket och
kallas då karschuni. Efter arabernas framträngande
under 600-talet öfvergick folkspråket i Palestina,
Syrien, Mesopotamien och Babylonien hastigt nog från
arameiska till arabiska, och redan omkr. 800 var
syriskan på väg att dö ut, ehuru den bibehöll sig
som litteraturspråk i mer än fyra århundraden och
ända till vår tid som kyrkospråk hos maroniterna
(se d. o.). Om de nu lefvande syriska dialekterna
jfr Nysyriska språket.
Syriska litteraturen, till största delen västsyrisk
(jakobitisk, edessensk), är förnämligast af kyrkligt
och därnäst af historiskt och språkligt innehåll. Det
äldsta och viktigaste alstret är den ofvan nämnda
peschitta (peschztto; se därom Bibelöversättningar,
sp. 246), utg. i Paris- och London-polyglotten’ (se
Polyglott), i London 1823-26, Urmia 1852 och Mosul
1887-92. Dessutom ha särskildt nya testamentet eller
delar däraf flera gånger utgetts separat. Härtill
ansluta sig andra syriska bibelöversättningar: den
filoxenianska (jfr Bibelöfversättningar, sp. 246)
af hela bibeln (508), hvaraf nya testamentet
omarbetades af biskop Thomas från Heraklea, den
s. k. harklensiska öfversättningen (616), samt
den s. k. syro-hexaplaris, från samma tid, hvilken
såsom gjord från septuagintatexten i Hexapla
(se d. o.) omfattar endast gamla testamentet (vissa
delar utg. af Ceriani, 1874, återstoden utg. af
de Lagarde 1892). Inom den öfriga rent kyrkliga,
homiletiska, exegetiska och liturgiska litteraturen
framträda först Melito (se d. o.), hvars ryktbara
"apologi" i ett bref till kejsar Marcus Aurelius
utgetts af Cureton i "Spicilegium syriacum" (1855),
och Titus Bostrenus (efter 360), hvars "böcker emot
manikeismen" publicerats af de Lagarde 1859. De
förnämste på detta fält äro: den högt prisade
"syrernas apostel", den helige Efraim syrern (se
denne; d. 373), den berömde homiletikern och skalden
Jakob (biskop) af Serug (451-521), hvars hithörande
arbeten utgetts af Cureton, Martin o. a., den lärde
exegeten och grammatikern Jakob (biskop) af Edessa
(d. 708, jfr Phillips, "Scholia on some passages of
the old testament, by Mar Jacob", 1864, och Hjelt,
"Etudes sur 1’hexaméron de Jacques d’Édesse,
1892), samt den mest betydande af alla, Gregorius
Barhebrseus, kallad Abu-l-faradsch (se d. o.),
hvars viktiga, både gamla och nya test. omfattande
exegetiska arbeten (Horreum mysteriorum o. a.) äro
blott delvis utgifna (kommentar till psalmerna, Esaias
och Jeremia utg. af svenskarna Tullberg och Koræn
1842-52). Den förste kyrkohistoriske författaren
var Johannes, biskop af Efesus (d. omkr. 585),
hvars Ecclesiastical history delvis utgetts af
Cureton, 1853, och öfversatts på eng. af Payne
Smith, 1860. Den förnämste är Barhebræus (Chronicon
ecclesiasticum, utg. med latinsk öfv. af Abbeloos och
Lamy 1872-77). Viktiga arbeten på detta område ha
samlats och öfversatts, "Ancient syriac documents"
af Cureton, 1864, och i "Acta sanctorum martyrum"
af Assemani (2 bd, 1748). Äfven den världsliga,
företrädesvis österländska historien har bearbetats af
syriska författare, såsom Jakob af Edessa och Elias,
biskop af Nisibis (975- omkr. 1050, se Baethgen,
"Fragmente syrischer und arabischer historiker",
1884), samt Dionysius af Tellmahre (d. 845). Bok
I af den krönika, som tillskrifves den sistnämnde,
har utgetts af Tullberg, 1850. Äfven här intar
Barhebræus främsta rummet med Chronicon syriacum,
utg. af Bruns och Kirsch med latinsk öfv. 1789 och
Bedjan 1890. En betydande plats inom den kyrkliga
litteraturen intas af öfversättningar från grekiskan,
ofta nog särskildt viktiga därför, att originalen gått
förlorade. Hit höra "Ignatianska brefven" af biskopen
i Antiokia Ignatios (se d. o.), utg. af Cureton
(Corpus ignatianum, 1849), kyrkofadern Athanasios’
"festbref" (utg. af Cureton 1848), Didascalia
apostolorum (utg. af de Lagarde 1854), Eusebios’
Theophania och "Palestina-martyrernas historia" (utg.,
den förra af Lee, 1842, den senare af Cureton med
engelsk öfv. 1861), kyrkomöteshandlingar från Nicsea
(Cowper, "Analecta nicæna", 1857), Seleucia,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
