Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 1465-1466 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syre - Syreanhydrid - Syredextrin - Syréen, Peder Håkansson - Syregummi - Syrem - Syren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samt af Priestley 1774. I fritt tillstånd förekommer
syre i den atmosfäriska luften (se Luft, sp. 1278),
förenadt med väte utgör det vatten, och i förening
med andra grundämnen ingår det i de flesta kroppar
i naturen. Enligt en beräkning af den amerikanske
kemisten och geologen Clarke utgör syret 47
proc. af hela jordskorpan. Scheele framställde
syre ur flera syrerika föreningar, såsom brunsten,
salpeter, kvicksilfveroxid. Enklast erhålles det (se
fig.) genom upphettning af kaliumklorat, som därvid
sönderfaller i syre och klorkalium: KC1O₃ = 3 O +
KC1. I stort framställes syrgas genom elektrolys af
vatten, försatt med alkali, eller genom fraktionerad
destillation af flytande luft (se Flytande luft,
sp. 677).

Syret är en färglös gas, utan lukt och smak, med
eg. v. 1,10535 (luft = 1). l liter syrgas väger vid
(P° och 760 mm. tryck l,4290 gr. Genom stark afkylning
och sammanpressning kan syret liksom luften (jfr
Flytande luft, sp. 675) erhållas i flytande form
och bildar då en blåaktig vätska, af eg. v. 1,124
(vatten = 1), kokpunkt —183°. Dess kritiska temperatur
(se d. o.) ligger vid —118° och kritiska trycket
vid 50 atmosfärer. — I vatten löses syret föga,
dock lättare än kväfvet. 100 1. vatten lösa vid 0°
4,9 1. syre. Det i vatten lösta syret är af väsentlig
betydelse för däri lefvande organismer; den luft, som
finnes löst i vatten, är rikare på syre än atmosfärisk
luft. Syrgasens spektrum (se d. o.) finnes afbildadt
å pl. I till art. Spektralanalys. — Alla
brännbara ämnen förbrinna i rent syre med mycket
större liflighet än i luft; en glimmande sticka
tänder sig och brinner med stark låga i syrgas. Men
vid vanlig temperatur är syret tämligen indifferent
och inverkar i allmänhet först vid högre temperatur på
andra ämnen. Undantagsvis kunna dock vissa ämnen redan
vid vanlig temperatur påverkas af syre, oxideras (se
Autoxidation, Suppl.). Syrets föreningar med
andra grundämnen eller radikaler benämnas i allmänhet
oxider (se Oxid). Syre, hvars kemiska tecken är O och
atom vikt 16, är ett nästan uteslutande tvåvärdigt
element (jfr dock Oxoniumsalter). Om syrets
betydelse för de lefvande varelserna se Andning.
K. A. V—g.

Syreanhydrid, kem., det, som återstår af en syra,
sedan vatten afspjälkats från densamma. Ex.

2CH₃ COOH — H₂O = (CH₃CO)₂ O

Ättiksyra. Ättiksyreanhydrid.

De oorganiska syrornas anhydrider utgöra i allmänhet
oxider af elektronegativa grundämnen, oftast
metalloider. Ex.

2H₃PO₄ —3H₂O = P₂O₅

Fosforsyra. Fosforsyreanhydrid

1. fosforpentoxid.

De syrefria halogen vätesyrorna, t ex. klorvätesyra,
HC1, kunna naturligtvis icke ge anhydrider.
K. A. V—g.

Syredextrin, tekn. Se Stärkelsegummi.

Syréen [-ren], Peder Håkansson, teologisk författare,
f. 13 april 1776 i Blekinge, d. 1830 i Karlskrona,
aflade studentexamen i Uppsala och bosatte sig 1802 i
Karlskrona, där han lefde som bokhandlare. S. utgaf
flera religiösa skrifter, som vunno stor spridning
i synnerhet bland allmogen.

Bland dem må nämnas Magazin för evangelisk-biblisk
kristendom (3 dlr, 1813—17), Christelig sångbok, till
bruk vid enskild husandakt (1826; 5:e uppl. 1887) och
Christelig bönebok, till bruk vid enskild husandakt
(1827; 2:a uppl. 1840).

Syregummi, tekn. Se Stärkelsegummi

Syrem. Se Rem.

Syren, Syringa L., bot., ett släkte af buskar
hörande till fam. Oleaceae, underfam. Oleoideae med
10 arter i Europa och Asien. Blomsamlingarna bilda
sammansatta klasar i toppen af grenarna. Bladen äro
motsatta. Blomfodren äro mycket små och 4-tandade,
blomkronorna trattlika, aktinomorfa med 4-klufvet
bräm. Blommorna äro samkönade, med l pistill och de 2
ståndarna gömda i kronpipen. Frukten är en 2-rummig,
2-fröig kapsel.

Blommande gren af vanlig syren (Syringa vulgaris). l blomma. 2 längsskuren blomma.

Den vanliga syrenen, S. vulgaris L. (se fig.), härstammar
möjligen från sydöstra Europa och Orienten, men har
sedan lång tid tillbaka odlats i Sveriges trädgårdar,
till löfsalar, häckar o. s. v., ända upp till
Norrland, samt är här och där förvildad genom sina
rotskott. Syrenen är en högväxt buske med motsatta,
skaftade, hjärtlika blad, som äro helbräddade, glatta
och af mörkt grön färg. Blommorna äro välluktande,
violetta eller hvita. Många odlingsvarieteter
finnas, såsom Andenken an Ludwig Späth med stora
blomställningar af mörkt purpurröd färg, M:me Lemoine
med stora hvita, dubbla blommor m. fl. Äfven andra
arter odlas i busk- eller trädform (stamsyrener)
i trädgårdar och parker, såsom ungersk syren,
S. Josikoea, med något rynkiga blad och mörkvioletta,
honungsluktande blommor med uppåtriktade kronflikar,
persisk syren, S. persica, en låg buske med små blad
med afsmalnande bas, hybridsyren 1. trädgårdssyren
(vanligen kallad persisk syren), S. chinensis,
hvilken är en hybrid mellan vanlig och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>