Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syntax - Syntes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Syntaxen handlar sålunda såväl om ordfogningar i
allmänhet som om det särskilda slags ordfogning,
som kallas sats. Syntax är satslära i allmän
bemärkelse och afser lika väl som formläran närmast
det språkliga uttryckets form. Syntaxen är från
denna synpunkt en del af morfologien l. formläran,
sönderfallande i 1) böjnings- l. flexionslära
och 2) bildnings- l. formationslära. Denna senare
åter kan uppdelas i a) ordlära och b)
ordfogningslära. Ordfogningsläran (i allmän bemärkelse,
syntax) åter sönderfaller i två afdelningar: a) en,
som handlar om två eller flera ords förbindelse med
hvarandra, utan att dessa behöfva bilda en sats,
och ß) en, som handlar om de slags ordfogningar,
som kallas satser (satslära i egentlig l. inskränkt
bem.). Som sådan är satslära läran om satsers bildande
och deras förhållande till hvarandra. I oupplösligt
samband med den formella syntaxen står emellertid
eller i hvarje fall behandlas inom syntaxen också
läran om ordfogningarnas betydelse. Från denna
synpunkt handlar syntaxen sålunda äfven om satsdelar
med hänsyn till dessas funktion i satsen samt
satsarter l. olika slag af satser, såsom hufvudsatser
och bisatser, olika slag af hufvudsatser (såsom
påståendesatser, frågesatser o. s. v.), olika slag
af bisatser (såsom subjekts-, objekts-, adverbiala
bisatser; afsikts-, följd-, koncessiva bisatser
o. s. v.); se härom Sats. - Man talar om a) deskriptiv
syntax, som har till uppgift att framställa de regler,
efter hvilka morfemen i ett språk sammanställas
och användas; och b) historisk syntax, som vill
förklara de sålunda beskrifna företeelserna ur äldre
språkstadier. Denna historiska syntax kommer att te
sig väsentligen olika alltefter de olika från genetisk
synpunkt sammanhörande språkgrupper (språkstammar,
-familjer o. s. v.), som afses. Så kommer en historisk
behandling af kinesiskan och därmed sammanhängande
språk att se väsentligen olika ut emot en liknande
behandling af de indoeuropeiska språken. - Som
grundläggare af syntaxen enligt gängse mening gäller
grekiske grammatikern Apollonios Dyskolos (i 2:a
årh. e. Kr.), som skref en systematisk framställning
af satsdelarna i grekiskan (se Apollonios 5). Under
medeltiden stod syntaxen i beroende af den skolastiska
filosofien. Äfven en nyare tids filosofer, såsom
Locke, Chr. Wolff och Kant, ha utöfvat starkt
inflytande på den vetenskapliga syntaxen. Länge
gällde som själfklart, att syntaxen genetiskt vore
grundad på logiska principer och att sålunda en för
alla språk giltig syntax skulle kunna framställas. I
och med den moderna språkvetenskapen har emellertid
syntaxen ställts företrädesvis på psykologisk
grundval (jfr framför allt t. ex. Paul, "Principien
der sprachgeschichte", 4:e uppl. 1909). Grundläggaren
af den historiskt jämförande syntaxen är B. Delbrück
i nedannämnda arbeten. - Mera framstående arbeten
på syntaxens område, hvad de indoeuropeiska språken
beträffar, äro Bernhardy, "Wissenschaftliche syntax
der griechischen sprache" (1829), Madvigs syntaktiska
arbeten (t. ex. "Syntax der griechischen sprache",
2:a uppl. 1884), Dræger, "Historische syntax der
lateinischen sprache" (2:a uppl. 1878-81), Reisig,
"Vorlesungen über lateinische
sprachwissenschaft" (nybearb. af Hagen, Heerdegen, Schmalz och
Landgraf 1881-89), Brugmann, "Griechische syntax",
och Schmalz, "Lateinische syntax" (i Iw. Müllers
"Handbuch der klassischen altertumswissenschaft", bd
2; båda i 4:e uppl.), J. Grimm, "Deutsche grammatik",
bd 4, Erdmann och Mensing, "Grundzüge der deutschen
syntax nach ihrer geschichtlichen entwicklung"
(1886-98), Miklosich, "Vergleichende grammatik der
slavischen sprachen", bd 4, Speyer, "Sanskrit syntax"
(1886) och "Vedische und sanskrit syntax" (i Bühlers
"Grundriss der indoarischen philologie" I, 2), och
Falk och Torp, "Dansk-norskens syntax i historisk
fremstilling" (1900). Af mera omfattande och för
den moderna jämförande syntaxen banbrytande art
äro Delbrücks arbeten "Syntaktische forschungen"
(i förening med Windisch; 5 bd, 1871-88, hvaraf
bd 5, "Altindische syntax", 1888), "Vergleichende
syntax der indogermanischen sprachen" (3 bd,
1893-1900, utgörande bd 3-5 af Brugmann och
Delbrück, "Grundriss der vergleichenden grammatik
der indogermanischen sprachen", l uppl.). - Ett
försök till bestämmande af syntaxens ställning
i grammaiikens system är J. Kies, "Was ist
syntax?" (1894). Jfr Noreen, "Vårt språk", VII, l_ff.
K. F. J.
Syntes (grek. synthesis), sammanställning,
sammanbindning till en enhet, i motsats till analys
(se d. o.). - 1. Kem., sammansättning af kemiska
föreningar i motsats till sönderdelning af sådana
föreningar, analys; alltså framställning af mer
eller mindre sammansatta föreningar ur enklare
eller ur grundämnena. Af särskildt intresse är
den organiska syntesen, d. v. s. framställning af
organiska föreningar ur elementen eller ur enklare
organiska föreningar. Till en början ansåg man, att
de organiska ämnena voro bildade under inflytande af
den mystiska "lifskraften", ty man kunde ej finna
några metoder att af kol, väte, syre och kväfve
framställa de kemiska föreningar, som finnas i
den organiska naturen. Emellertid visade Wöhler
1828, att det i urinen förekommande urinämnet kan
framställas genom metamerisk förändring af cyansyrans
ammoniumsalt. Sedermera lyckades Kolbe 1845 att
af kolsvafla, som erhålles af kol och svafvel,
samt vatten och klor framställa triklorättiksyra,
hvaraf Melsens kort därpå framställde ättiksyra. Ända
till mot slutet af 1850-talet voro urinämne och
ättiksyra de enda organiska ämnen, som man lyckats
med konst framställa af element, och de hörde till
de allra enklaste. Med 1858 började en ny riktning
i den organiska kemien, genom Berthelots epokgörande
försök att af koloxid och vatten, under medverkan af
bariumhydrat, framställa myrsyra. Genom destillation
af myrsyrans bariumsalt lyckades Berthelot erhålla
en mängd kolväten, hvaraf han kunde framställa
träsprit, vanlig alkohol och derivat af dem. Ännu mer
betydelsefull var Berthelots 1860 gjorda upptäckt
att förena kol och väte under upphettning genom en
kraftig galvanisk ström. Därvid bildades nämligen
kolvätet acetylen, C2H2, som genom upphettning till
rödglödgning polymeriskt förändras till bensol,
C6H6. Bensol kunde således framställas af grundämnena,
och af bensol kan en ofantlig mängd organiska ämnen
utan svårighet framställas, bland dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
