Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synhögarna - Syningen - Synizesis - Synkellos - Synklin - Synkondros - Synkope - Synkrati - Synkretism - Synkretistisk kasus - Synkron - Synkronisera - Synkronism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Synhögarna (Synnervsbäddarna), anat. och fysiol. Se
Hjärnan, sp. 829.
Syningen, sjö. Se Skedviken.
Synizesis, grek., gramm. Se Krasis.
Synkellos. Se Georgios Synkellos.
Synklin l. Synklinal (af grek. syn, tillsammans, och
klinein, luta), geol., säges berglagers skiktställning
vara, där de från två eller flera håll luta ned
mot en och samma linje eller punkt och härigenom
kommit att intaga ett tråg- eller skålformigt
läge. Inom Dalslandsformationen samt i Jämtlands,
Väster- och Norrbottens fjälltrakter förekommer
flerstädes sådan skiktställning, så ock i Jurabergen,
i Alperna och många andra trakter där bergslagren
blifvit böjda och veckade (se ock Kaspiska hafvet,
sp. 1205). - Motsatsen är antiklin (se d. o.).
E. E.
Synkondros [-dras], anat. Se Symfys.
Synkope (grek. synkope, af syn, tillsammans, och
kope, huggning). 1. Språkv., ett ords förkortning
medelst utstötning af en vokal eller hel stafvelse i
dess inre, t. ex. det latinska sæclum för sæculum
och det svenska himlen för himmelen. Särskildt i de
nordiska språken har synkope en ganska vidsträckt
språkhistorisk betydelse. Motsatsen är epenthesis
l. epentes (se d. o.). - 2. Äfven synkop [-kap],
mus., sammandragningen af en obetonad taktdel med
nästföljande betonade till en enda not (medelst
bindning), hvarigenom accenten synes flyttad från den
senare till den förra och en rytmisk förskjutning
uppkommer. När i en tredelad takt de båda svaga
taktdelarna sammandragas till en not, kallas
äfven detta synkop. - 3. Med. Se Svimning.
1. A. M. A. 2. (E. F-t.)
Synkrati (af grek. syn, med, tillsammans,
och kratein, ha makten), medregering,
samstyre, samvälde. Ordet används i synnerhet
om folkets deltagande i styrelsen genom sin
representation. Motsats: monokrati (se d. o.).
Synkretism (af grek. sy’n, tillsammans,
och kreti’zein, göra som kretenserna, kifvas,
d. v. s. således att oaktadt inbördes kif sammansluta
sig mot faror utifrån), vetenskaplig term, hvarmed
betecknas ett visst fel i vetenskaplig metod och
framställning, bestående däri, att man med blott
skenbart och yttre sammanhang från olika håll
sammanför mot hvarandra stridande eller åtminstone
för hvarandra främmande tankar. Ett synkretistiskt
skede under senantiken var romerska kejsartiden,
då man sökte sammansmälta grekisk-romersk och
österländsk religion med filosofiska system. – I
kyrkohistorien begynte synkretismen i viss mening
med Erasmus’ humanism och de däraf påverkade Butzer,
Melanchthon, Georg Cassander m. fl. Termen synkretism
frambärs af jesuiten Paul Windeck 1603 som en af honom
anbefalld sammanslutning mellan alla katoliker mot
protestanterna. Under hänvisning härtill använde
den fridsamme evangeliske teologen David Pareus
(d. 1622 som professor i Heidelberg) uttrycket i
sin bok "Irenicum" 1614 för en sammanslutning af
protestanterna mot katolicismen. Sedan dess blef
ordet synkretism under 1600-talet den vanliga
beteckningen för alla kyrkliga unionssträfvanden,
som syntes åsidosätta det för de olika kyrkorna
säregna och väsentliga.
Särskildt samlades de synkretistiska striderna
kring Helmstedt-professorn Georg Calixtus (se
d. o.) och hans grundtanke att bygga ett närmande
mellan de olika kristna samfunden på basis af de
fem första århundradenas kyrkliga tradition. Efter
religionssamtalet i Thorn 1645 blef striden hetast;
den sträckte sig ända till Sverige (Joh. Matthiæ och
Joh. Terserus). Synkretismens ifrigaste bekämpare
var Calovius (se d. o.). Efter dennes död (1686)
slappnade fejden af eller gled öfver i striden
mellan ortodoxer och pietister. Se H. Schmid,
"Geschichte der synkretistischen streitigkeiten"
(1846), W. Gass, "Georg Calixt und der synkretismus"
(1846), E. L. Th. Henke, "Calixtus und seine zeit"
(2 bd, 1853–56, hufvudarbete), och O. Ritschl,
"Dogmengeschichte des protestantismus"
(I, 1908, II 1912; viktiga nya synpunkter).
Hj. H-t.
Synkretistisk kasus, språkv., kallas en sådan
kasusform i ett språk, som uppstått genom
sammansmältning af flera förut bestående, alltså
i äldre perioder af ett språk eller en grupp af
besläktade språk befintliga, kasusformer. Så
är t. ex. den latinska ablativen en dylik
blandkasus, sammansmält af ursprungliga lokativ-,
instrumentalis- och ablativformer. I den germanska
dativen ingå också ursprungliga dativ-, lokativ-
(äfvensom ablativ- och instrumentalis)former. - Äfven
andra kategorier kunna på detta sätt ha uppstått genom
synkretism. Så innehåller den germanska konjunktiven
utom eventuella konjunktivformer äfven och framför
allt optativformer. K. F. J.
Synkron [-ån], grek. synchronos, samtidig. Om
synkrona telegrafapparater se Telegraf.
Synkronisera (se Synkron), elektrot., bringa
växelströmsapparater att löpa lika fort.
Synkronism (af grek. syn, tillsammans, och kronos,
tid). 1. Sammanställning af samtidiga personer och
händelser. Inom historieskrifningen talas om den
synkronistiska metoden, då till olika länder och
folk hörande personer och tilldragelser framställas
vid sidan om hvarandra. För öfversiktlighetens
skull begagnas vid sådan framställning ofta
s. k. synkronistiska tabeller, i hvilka samtida
hufvudpersoner och hufvudhändelser (i världs-,
kyrko-, konst-, litteraturhistorien o. s. v.) äro
kolumnvis sammanställda. - 2. Elektrot., samtidighet,
lika hastighet. För att två växelströmsgeneratorer
skola kunna kopplas tillsammans, erfordras, att
de löpa fullkomligt lika fort och så, att de af
dem alstrade spänningarna växla samtidigt på samma
sätt, äro i fas med hvarandra. För att bringa två
maskiner till synkronism i och för hopkoppling -
"hopfasning" - användas antingen mellan deras poler
inkopplade "faslampor" eller ock ett särskildt
instrument, synkronoskop. Så länge synkronism ej
uppnåtts, lysa lamporna flämtande och visaren på
synkronoskopet svänger oroligt, men vid synkronism
äro lamporna antingen stadigt lysande eller stadigt
mörka (beroende på kopplingen) och synkronvisaren
stillastående. Härvid kunna maskinerna utan fara
hopkopplas. Är icke det synkrona tillståndet
noga injusteradt, innan hopkoppling sker, kunna
däremot maskiner och apparater allvarligt skadas
("felläsning"). 2. A. E-m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
