Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synd - Syndabekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för, resp. afvisandet af den högre, andliga eller
gudomliga verklighet, som i människans innersta
religiöst-sedliga medvetande betygar sig för henne
och kräfver hennes viljas hängifvelse åt sig. Såsom
ren, genomförd själfviskhet framträder å andra sidan
synden först i sitt högsta, "diaboliska", stadium; så
länge utvecklingen pågår, är den alltid hos människan
förbunden - efter bibliskt uttryckssätt - med den
falska kärleken till "världen" eller, allmännare
formuleradt, med hängifvelsen åt något utanför
och öfver henne stående, i hvilket hon söker sin
tillfredsställelse och som så för henne, såsom hennes
"högsta goda", träder i stället för Gud. Jfr Verksynd.
Litt.: J. Müller, "Die chistliche lehre von der sünde"
(bd I-II, 1839; 6:e uppl. 1878), C. Weizsäcker,
"Zur lehre vom wesen der sünde" (i "Jahrbücher
fur deutsche theologie", 1856), E. Naville, "Le
problème du mal" (1868), A. Ritschl, "Rechtfertigung
und versöhnung" (bd III; 1874; 5:e uppl. 1910),
N. J. O. H. Lindström, "Om synden. Dess väsende och
ursprung" (1891), Hj. Danell, "A. Kitschls lära om
synden" (1892), C. Clemen, "Die christliche lehre von
der sünde" (I, 1897), J. Köberle, "Sünde und gnade im
religiösen leben des volkes Israel" (1905), O. Kirn,
"Sünde" (i "Protestantische realencyklopädie";
3:e uppl. bd 19, 1907), W. Braun, "Die bedeutung
der concupiscenz in Luthers leben und lehre" (1908),
J. Lindskog, "Schleiermachers lära om synden" (1912),
och N. J. Göransson, "Evangelisk dogmatik" (II, 1916).
E. Bg.
Syndabekännelse förekommer enligt svenska kyrkans
handbok vid högmässan och skriftermålet. Den
härvid använda bönen "Jag fattig syndig människa"
är i anslutning till den gamla svenska tidebokens
biktformulär författad af Olaus Petri och var införd
i 1531 års svenska mässa. Den efterföljande bönen,
"Den allsmäktige evige Gud", var af Olaus Petri
afsedd att vara en absolutionsbön. Den förekommer ej
vid skriftermålet, som har direkt absolution. När
skriftermål omedelbart föregår högmässan, kan en
alternativ syndabekännelse läsas, "Barmhärtige Gud,
allgode Fader". Denna upptogs i 1614 års handbok
från den brandenburg-nürnbergska kyrkoordningen af
1553 och lästes ända till år 1894 regelbundet efter
predikan. - I allmänhet inledes den söndagliga
hufvudgudstjänsten i de protestantiska kyrkorna
med en af prästen i församlingens namn uttalad
syndabekännelse. I religiösa samfund utan liturgiskt
ordnad gudstjänst, t. ex. i frälsningsarmen,
har syndabekännelsen tagit sig en egendomlig
form. Vid arméns offentliga sammankomster uppmanas
de af de närvarande, som känna sig gripna af den
väckelsepredikan, som hållits, att träda fram till
estraden för att offentligt bekänna sina synder i
den s. k. botbänken, hvarvid de i sin bön verksamt
understödjas af frälsningssoldaterna. Det gäller
nämligen att arbeta sig fram till ett afgörande
genombrott, hvilket utmärkes af den saliga känslan,
att man blifvit "frälst" och därmed lämnat sitt
gamla syndalif bakom sig. Utgångspunkten är därmed
gifven för ett nytt lif. Tillvägagångssättet innebär
ett urgerande af den ursprungliga metodismens
omvändelsepraxis. E. M. H.
Syndabock, kulturhist., en individ, som ensam får
uppbära skulden och följderna för hvad i själfva
verket ett flertal förbrutit. Ordet härleder
sig från den hebreiska offerritualen. På den
stora försoningsdagen i månaden Tischri mottog
öfversteprästen af menigheten två bockar till
syndoffer, öfver dessa bockar kastades lott inför
dörren till helgedomen, den ena lotten för Jehovah (se
d. o.), den andra lotten för Asasel (se d. o.). Den
bock, på hvilken Jehovahs lott föll, slaktades och
offrades till försoning. Med den bock, som tillföll
Asasel, förfors däremot på ett helt annat sätt. På
denna bocks hufvud lade öfversteprästen sina - väl
af det nyss förut förrättade bockoffret ännu blodiga
- händer och "bekände öfver honom Israels barns
alla missgärningar och alla deras öfverträdelser,
hvad de än måtte ha syndat". Sedan denna ceremoni
egt rum, fördes bocken af en man, som därtill stod
i beredskap, ut i öknen. "Så skall bocken bära alla
deras missgärningar på sig ut i vildmarken". Härefter
aflade öfversteprästen sin skrud och badade sig på en
helig plats, och äfven den man, som släppt bocken
ut till Asasel, måste två sina kläder och bada
sin kropp, innan han fick åter gå in i lägret. -
Till denna ceremoni, som beskrifves i 3 Mosebok,
kap. 16, förekommer i samma bok ett par kapitel förut
en motsvarighet. För att rena ett spetälskt hus -
ty äfven en byggnad ansågs kunna angripas af denna
sjukdom - skulle prästen fånga två fåglar och döda
den ena och rena huset med dennas blod. Den andra
fågeln doppades i blodet och släpptes sedan utanför
staden. Afsikten var, att han skulle med sig bortföra
husets sjukdom och smitta. Begreppen sjukdom, smitta,
orenhet, synd och i vissa fall äfven upprepad olycka
äro nämligen för primitiv uppfattning mer eller mindre
med hvarandra sammanfallande och utgöra en substans,
ett skadligt "maktämne", som kan både fördelas och
sammanföras. Motsvarigheter till de anförda hebreiska
riterna ha af religionsforskarna påvisats hos många
folk. Ofta nog var det en människa, som offrades
för samhället, hvars syndaskuld och elände hon
öfvertog. I Marseille var det under dess grekiska
tid brukligt att, när samhället hemsöktes af någon
farsot, någon fattig man erbjöd sig såsom offer. På
offentlig bekostnad underhölls han nu under ett
års tid, hvarefter han, iförd en sakral dräkt och
prydd med heliga grenar, leddes genom hela staden
under böner, att alla folkets olyckor måtte falla på
hans hjässa. Därpå blef han utkastad från staden och
stenad utanför stadsmuren. I Aten underhöll staten
på förhand ett antal afsigkomna individer för att vid
behof användas. Inträffade nu, att någon olycka, såsom
farsot, missväxt och nöd, hemsökte folket, befalldes,
att tvenne af dessa individer skulle offras, en för
männen och en för kvinnorna, den senare, såsom det
synes, åtminstone stundom en kvinna. Efter att ha
blifvit förda omkring i staden synas de ha blifvit
stenade utanför densamma. Men dylika offer inskränktes
icke till blott utomordentliga tillfällen. En gång
om året, vid Thargeliafesten (se Thargelia),
skedde ett likadant offer, hvarvid två personer,
en för männen och en för kvinnorna, stenades till
döds utanför Aten. Liknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
