Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syndabekännelse - Syndafall - Syndafallscylindern - Syndaflod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var förhållandet i staden Abdera i Tracien,
hvilken en gång hvarje år sålunda renades, att en
af stadens invånare stenades till döds för de andra
medborgarnas lif. Sex dagar före afrättningen
vigdes han till sitt öde med de orden, att han
ensam bure hela folkets synder. Hvad som skiljer de
till denna kategori hörande offren från de offer,
som ha sin grund uteslutande i den grundtanken,
att en del kan företräda det hela, en eller några
individer en gruppenhet vare sig af människor och
djur eller af andra föremål, är, att offren i detta
fall icke blott representera gruppen, utan ock anses
hos sig ha samlat hela denna grupps elände, sjukdom,
synd och brott. Beträffande särskildt offer vid
farsoter är det mycket svårt att säkert fastställa
skillnaden. Dylika farsotsoffer ha förekommit hos vårt
folk flerstädes ända in på 1800-talet. Utmärkande
för dem är, att det djur, som måste ge sitt lif
för de andra af sin hjord, begrofs lefvande eller,
undantagsvis, brändes lefvande. Folksägnen vet
ock flerstädes att förtälja om människor, som i
pesttid satts "kvicka i jord". Man har ock i de
fornnordiska sagornas uppgifter om offrandet af
konungar (Domalde, Olof Trätälja) trott sig finna en
besläktad religionsföreteelse. Offer af detta slag
ha utförligt behandlats i J. G. Frazer, "The golden
bough" (3:e uppl., d. 6, "The scapegoat", 1913).
N. E. H.
Syndafall (lat. peccatum originans), öfvergången
från ett rent till ett fördärfvadt tillstånd. Denna
öfvergång har hos judarna blifvit framställd i
berättelseform. - 1. Såväl gamla som nya testamentet
förutsätter, att det första människosläktet affallit
från den ursprungliga ogrumlade gemenskapen med
Gud. En af de äldsta källskrifterna i Pentateuken,
Jahvisten, har meddelat en utförlig berättelse
om, huru därvid skall ha tillgått (1 Mos. 3). Den
utförliga berättelsen, som utgör fortsättning af
samma källskrifts skildring af paradiset (kap. 2),
hvilar sannolikt på ett från främmande håll i Israel
inkommet mytologiskt stoff, och den vill med detta
som åskådningsmateriel förklara, hvarför lifvet
blifvit så fullt af möda för mannen och kvinnan och
hvarför döden blifvit allas oundvikliga lott. Svaret
på dessa frågor ligger enligt berättelsen däri, att
människan af en utanför henne stående makt förleddes
att bryta mot ett Guds bud, hvarigenom hon fördrefs
från Edens lustgård, där hon utan någon möda egde
lifvets fullhet och genom tillträdet till lifvets
träd möjlighet till odödlighet. Den israelitiska
berättelsens religionshistoriska betydelse ligger
först i dess omskapelse af det främmande mytologiska
stoffet. Ormen, som där sannolikt var en ond demon,
har i Jahvistens berättelse blifvit ett djur bland
andra, men bevarar dock något af sin natur som ett
illfundigt väsen. På frågan, hvarifrån han fått sin
illfundighet, inlåter sig berättelsen icke; någon
lösning af det ondas problem har den följaktligen
icke lämnat, det onda är m. a. o. en outgrundlig
hemlighet. Den senare judiska åskådningen, som efter
judarnas återkomst från Babel lärt känna en mot
Gud fientlig öfverjordisk personlighet (Satan,
djäfvulen), likställde ormen med denne. Lifvets
och kunskapens träd voro förmodligen i det främmande
mytologiska stoffet uppfattade som
förmedlare af magiska krafter för att vinna ett lif utan
gräns och en kunskap öfver det mänskliga måttet,
och något af dessa krafter häftar vid dem ännu i den
bibliska berättelsen. Men allt detta mytologiska stoff
har här hufvudsakligen blifvit åskådningsmaterial
för inre verkligheter, för framställningen af det
ondas psykologiska upphof och det onda samvetets makt,
och här ligger den jahvistiska syndafallsberättelsens
andra och största betydelse. Berättelsen bäres af ett
stort sedligt allvar och en djup känsla af det ondas
fruktansvärda makt. Men den röjer icke någon tryckande
känsla af människans hopplösa bundenhet däraf,
utan låter i stället Gud själf förordna en aldrig
slappnande strid mellan ormens säd och kvinnans säd
(mänskligheten). Jfr vidare Arfsynd, Skuld och Synd. -
Litt.: de nyare kommentarerna till Genesis och där
anförd litteratur. - 2. Nästan alla folk, icke blott
de antika kulturfolken, ha sägner om ett lyckligt
urtillstånd, i hvilket stamfäderna lefde i nära
beröring med gudarna eller det gudomliga och därför
åtnjöto en ogrumlad lycka. Naturligtvis kunna ej
dessa berättelser betraktas som någon sorts historisk
tradition, utan de äro ett uttryck för samma längtan,
som hos folk med möjlighet till historisk uppfattning
formar eskatologiska idealbilder. Berättelserna
om det sätt, hvarpå människorna förlorade detta
tillstånd, äro helt beroende på de tankekedjor,
hvari det religiösa tänkandet eller mytbildandet
rört sig, och måste därför ses i samband med
respektive religions totaluppfattning. Emellertid
kunna dessa berättelser innehålla historiska
moment såsom hos vissa afrikanska folk, där de
afspegla någon fas i deras vandringshistoria. Det
är därför alltid en angelägen religionshistorisk
uppgift att i hvarje sådan berättelse klarlägga
den faktiska berättelsemiljön. Hur som helst blir
det i de flesta fall vilseledande att, som skett,
kalla dylika berättelser syndafallsberättelser,
då uppfattningen om synd ej har med dem att skaffa,
något, som med tydlighet framgår vid en jämförelse
emellan den bibliska syndafallsberättelsen
och det utombibliska underlaget för denna.
1. E. S-e. 2. E. Rld.
Syndafallscylindern, myt. Se Lifsträdet, sp. 457.
Syndaflod (af ty. sündflut, i Luthers
bibelöfversättning sintflut, omtydning af
fnhty. sin-vluot, stor flod), benämning på en i bibeln
omtalad öfversvämning, som utbredt sig öfver hela
jorden under människosläktets äldsta tid for dess
ondskas ("synders") skull. Det motsvarande ordet i
den hebreiska bibeltexten betyder endast flod och har
återgetts så i vår nuv. bibelöversättning. Vulgata,
romersk-katolska kyrkans öfv., har diluvium,
öfversvämning, hvaraf it. och sp. diluvio samt
fr. och eng. deluge. - Bibelns berättelse om den
stora floden finns i 1 Mos. 6:1 - 9:17 och är med stor
konst sammansatt af såväl den äldsta som den yngsta
pentateukkällan (Jahvisten och Prästkodex), hvilka
i flera punkter skilja sig från hvarandra. Jahvistens
berättelse är mera folklig och åskådlig, Prästkodex’
är torr, lärd och systematisk. Enligt den förra källan
är hjälten i berättelsen, Noa, tecknad som en religiös
personlighet, hvilken handlar i frihet, enligt den
senare källan är han mera stereotyp och handlar i allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
