Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundkrafven, som alla sammanfattas i budet om
kärleken till nästan: redan det orena begäret eller
den hatfulla tanken dömes af Gud som synd likaväl som
den fullbordade gärningen (jfr särskildt Matt. 5:
21-48), och försumligheten i att bevisa kärlek
ådrar människan lika stor skuld, som det onda
hon tillfogar sin nästa (jfr Luk. 10: 30 ff.; 16:
19 ff.; Matt. 25: 41 ff.; 7: 12), medan däremot
öfverträdelsen af kultuella eller ceremoniella
stadgar, äfven där de formellt framträda som Guds, i
"lagen" gifna, bud, framställes som något relativt
oviktigt eller rent af frånkännes karaktären af synd
(jfr t. ex. Matt. 15: l ff.; 23: 23 ff. och hela Jesu
ställning till sabbatsbudet). Den härmed uttryckta
grunduppfattningen af synden är gemensam för hela
nya testamentet och med särskild skärpa genomförd
i de johanneiska och paulinska skrifterna. Sitt
egendomligaste och i viss mening mest pregnanta
uttryck har den fått i det af Paulus, visserligen i
anknytning till allmänt bibliska föreställningar,
präglade begreppet "köttet" (gr. sarx). Paulus’
afsikt är härvid säkerligen icke att beteckna
människans sinnliga natur som syndens egentliga
ursprungskälla och princip. Till "köttets gärningar"
räknar han ock synder af rent andlig art (jfr Gal. 5:
19 f.). Och när han ställer "köttet" och "anden" mot
hvarandra, är det ej i första hand motsatsen mellan
den sinnliga och andliga sidan i människans väsen han
har i sikte, utan motsättningen mellan hela människan
i hennes nuvarande, af synden präglade väsen och
"anden" som den gudomliga lifsprincipen. "Köttet"
betecknar då hela den i det jordiska nedsjunkna,
från Gud bortvända sinnesriktning, som vinner
herravälde, då denna högre lifsprincip afvisas. Men
väl ligger i denna beteckning en hänvisning till
sinnligheten som den sida af människans väsen,
i hvilken den syndiga utvecklingen finner så att
säga sin angreppspunkt. Måhända röjer sig ock
redan i Paulus’ egen terminologi på denna punkt
ett helleniskt inflytande. I hvarje fall har i den
senare utvecklingen den ständigt på nytt framträdande
tendensen till att på helleniskt vis mer eller mindre
fullständigt likställa motsatsen mellan ondt och godt
med den mellan sinnligt och andligt här kunnat finna
en anknytningspunkt.
Med tydlig ensidighet gör sig denna tendens gällande
i. den grekisk-österländska kyrkans uppfattning af
synden, som för denna väsentligen ter sig som en
svaghet eller sjukdom. I den romersk-västerländska
kyrkan faller från början en långt starkare tonvikt
på syndens personliga viljemoment och därmed på
skuldens begrepp. I den falska själfkärleken i
dess motsats till kärleken till Gud ser Augustinus
syndens egentliga väsen. Faktiskt blir det dock
äfven i den romerska kyrkan den sinnliga begärelsen
och dess yttringar, som vid tanken på synden träda
i förgrunden. Särskildt tydligt framträder detta i
dess lära om arfsynden (se d. o.). Det för dess
åskådning i första hand utmärkande ligger dock i det
rättsligt-juridiska betraktelsesätt, som alltmer
sätter sin prägel på dess kristendomsuppfattning
öfver hufvud och som i fråga om synden, på ett om
judendomen erinrande sätt, leder till en förytligande
och mekaniserande gärningslära och
kasuistik (jfr Dödssynder) och till en sammanblandning
af etiska och kyrkligt rättsliga synpunkter. Mot dessa
"judiska" drag i dess åskådning, med deras för ett
djupare syndmedvetande ruinerande konsekvenser,
rikta Luther och reformationen, i kraft af sin
sedligt fördjupade och rent personliga uppfattning
af gudsförhållandet, i första hand sin kritik. Men
i oskiljaktigt sammanhang härmed reagerar Luther
tillika på det starkaste mot hvarje tendens att
i synden väsentligen se ett uttryck för människans
sinnliga natur. Med yttersta skärpa betonar han
syndens karaktär af personlig skuld, och dess
innersta väsen betecknar han med förkärlek som
otro. Dessa synpunkter tillämpas ock med sträng
konsekvens i fråga om arfsynden. - I anslutningen
till den allmänna grundtendensen i denna Luthers
åskådning står den nutida evangeliska teologien
fullt enig. Meningsskiljaktigheterna inom densamma
gälla i första hand frågan om arfsynden eller,
allmännare bestämdt, om förenligheten af den, af
religiösa synpunkter betingade tillspetsning, som
skuldens begrepp hos Luther fått, med en genomförd
etisk och psykologisk betraktelse. Se härom vidare
Arfsynd och Skuld.
Från ett svar på den i bibeln blott antydningsvis
berörda, men i den teologiska behandlingen ofta
dominerande frågan om syndens yttersta ursprung
har man alltmer lärt sig att med fullt medvetande
afstå. Att den bibliska berättelsen om syndafallet,
hvars förblifvande betydelse ligger i dess
psykologiska djup och dess rent religiöst-etiska
syn på synden, ej på den äldre dogmatikens sätt
kan tillgodogöras i den historiska förklaringens
intresse, står för den nutida teologien fast (se
vidare Syndafall). Å andra sidan leder hvarje
verkligt försök till en kausal förklaring af
synden med nödvändighet till en fördunkling af
dess karaktär af personlig skuld och därmed i
grunden till dess bortförklarande. Redan vid den
gamla arfsyndsläran låg denna fara, i samma mån
som det genetisk-förklarande intresset trädde i
förgrunden, nära. Än mer gäller detta om de nyare,
i den spekulativa filosofien (särskildt hos Hegel),
men också, om än i försiktigare form, i vissa
teologiska system (t. ex. hos Schleiermacher och
Rothe) föreliggande, ytterst till de helleniska
tankelinjerna återgående, försöken att fatta synden
som ett nödvändigt, i en eller annan mening af
människans sinnlighet betingadt, genomgångsled i
personlighetsutvecklingen. I motsats härtill har
inom den nyare teologien särskildt J. Müller med
stor energi betonat, att synden blott kan föras
tillbaka till en personlig viljeafgörelse. Hans
i detta sammanhang utvecklade teori om ett
förtidligt syndafall innebär emellertid blott ett
tillbakaskjutande af problemet. I själfva verket
ligger redan i syndens begrepp, såsom hvilande på
förutsättningen af en fri, personlig vilja, dess
karaktär af något oförklarligt innesluten. - Till sitt
innersta väsen bestämmes synden i den nutida teologien
än, i direkt anslutning till Luther, såsom otro
(så särskildt A. Ritsch1), än, och oftare, som
själfviskhet. Dessa två bestämningar visa emellertid
i verkligheten öfver till hvarandra. "Otro" måste
tydligen i detta sammanhang fattas i sin allmännaste
betydelse såsom den bristande mottagligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
