Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Symbios - Symbiotrof - Symbius - Symblefaron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den andra skada af samlifvet, i senare fallet
ha båda symbionterna nytta däraf. Gränserna
mellan de båda slagen af symbios äro ej
fullt skarpa. En antagonistisk symbios är
t. ex. parasitismen. Svamphyfernas samlif med
algerna i lafbålen har länge betecknats som ett
typiskt exempel på mutualistisk symbios, men torde
snarare vara antagonistisk, i det att svampen så
att säga håller algen i slafveri ("helotism"). Den
mutualistiska symbiosen är i sin typiska utbildning
en konstant eller nästan konstant företeelse;
den ena organismen synes knappast kunna existera
eller utveckla sig normalt utan den andra. Som
välbekanta exempel på mutualistisk symbios kunna
nämnas mykorrhizan (se d. o.), leguminosernas samlif
med Bacillus radicicola (se Assimilation, sp. 240),
Azollas samlif med en blågrön alg, m. fl. Under de
senare åren ha flera intressanta fall af symbios
upptäckts. Alen, porsen, haftorn m. fl. äro
"symbiotrofa" på samma sätt som leguminoserna. Det
giftiga dårrepet härbärgerar svamphyfer, som
i gräsets frö bilda ett särskildt skikt närmast
aleuronlagret, hvarigenom symbiosen blir ärftlig. Som
de öfriga Lolium-arterna icke äro giftiga, är det
antagligen svampen, som betingar dårrepets giftighet
och utgör ett skyddsmedel. En ärftlig symbios är
äfven konstaterad hos en Ardisia-art, lefvande i
symbios med en bakterie, som är lokaliserad till
bladkanterna. Ett liknande fall är iakttaget hos
Psychotria-arter (fam. Rubiacece), hos hvilka
bakterien åstadkommer små spridda förtjockningar
af bladskifvan. Geosiphon är en märkvärdig
dubbelorganism, hvars båda komponenter, en encellig
svamp och en blågrön alg, Nostoc symbioticum, ej
synas kunna existera utan hvarandra. Svampen har
form af en blåsa försedd med rotliknande utskott,
som tränga ned i den leriga jord, på hvilken växten
träffas, och upptaga näring därur; Nostoc-trådarna
ligga inuti blåsan. Flera fall af symbios mellan
djur och kryptogamer äro kända. Den gröna färgen
hos Spongilla lacustris, en i sött vatten vanlig
svamp, är förorsakad af dess symbiont Chlorella,
en encellig grönalg. Äfven andra djur lefva i
symbios med Chlorella, såsom infusorier, sjöstjärnor
o. a. Radiolarier lefva i symbios med encelliga
brunalger. En i varma haf förekommande rödalg,
Ceratodictyon, bildar i innerlig förening med vissa
spongier en röd spongielik dubbelorganism och är
ej funnen utan spongie. I dessa fall af samlif
mellan djur och alger kan det ömsesidiga gagnet af
symbiosen tänkas bestå däri, att djuret drar nytta
af det af algen vid dess assimilation bildade syret,
medan algen assimilerar den af djuret producerade
kolsyran. Icke mindre märkvärdigt är det intima och
konstanta samlif, som råder mellan vissa insekter
och jästsvampar. En skalbagge, Anobium paniceum,
hyser i epitelcellerna i en bestämd del af tarmen
jästsvampceller, som antagligen spela en viktig roll
vid insektens nutrition. I en på Nerium, myrten,
palmer och andra växter med fasta blad mycket vanlig
sköldlus förekommer konstant en jästsvamp; den
finnes till och med i insektens ägg, och symbiosen
går sålunda i arf från den ena generationen till den
andra. Liknande jästsvampar finnas äfven hos andra
insekter, som suga växtsafter, såsom aphider,
psyllider o. a., och äro hos flera af
dem lokaliserade till ett särskildt organ,
mycetomet. Det ligger nära till hands att antaga,
att dessa jästsvampar äro af betydelse vid djurens
assimilation af de uppsugna växtsafterna.
Alla ofvan anförda fall af symbios äro exempel
på s. k. konjunkt symbios, där symbionterna äro
så innerligt förenade, sammanväxta med hvarandra,
att de bilda en dubbelorganism. Vid s. k. disjunkt
symbios äro symbionterna ej organiskt förenade med
hvarandra. Härpå har man många exempel, såsom samlifvet
mellan högre växter och myror (se Myrmekofila
växter) eller akarider (se Domatier), mellan de
entomofila växterna och de pollinerande insekterna,
mellan de bärfruktiga träden och fåglarna. Hos djur,
som bilda stater eller samhällen, iakttas ej sällan,
att de ej blott tillåta vissa andra djurarter att
vistas tillsammans med dem, utan ock, att de sköta om
och mata dem; sålunda anträffas i myrstackar andra
insekter (s. k. myrmekofiler) eller vissa bladlöss
eller ock andra myrarter, resp. -släkten. I några af
de sagda fallen beror, emellertid förhållandet mellan
myrorna och deras gäster ej på ett likaberättigande
för båda parterna, i det att företrädesvis myran har
gagn af samlifvet, medan de andra – så bladlössen
och de främmande myrarterna – snarare stå i
tjänst hos de förra. Ett fall af äkta symbios –
också betecknadt som kommensalism – förekommer
däremot mellan ett kräftdjur och en aktinia (Pagurus
prideauxi och Adamsia palliata, se Actinia och
Eremitkräftor). Som andra Pagurus-arter bor också
denna art i ett snäckskal, ur hvars mynning blott
kräftans klor och ben titta fram. Utanpå snäckskalet
fäster sig den lilla aktinian, som omsluter ingången
till snäckskalet. När kräftan på grund af sin
tillväxt blir tvungen att flytta in i ett större
skal, tar den städse sin aktinia med sig. Den senare
har i så måtto uppenbar fördel af denna symbios,
att den erhåller sin andel i det byte, som kräftan
bemäktigar sig. För denna återigen är aktinians
närvaro af fördel sannolikt därför, att hon med sina
nässelbatterier (se Coelenterata) afhåller andra djur
från att tränga in i skalet och angripa kräftans
obeväpnade och mjuka bakkropp. Litt.: A. de Bary,
"Die erscheinung der symbioze" (1879), T. M. Fries,
"Om växtbolag" (i "Svensk tidskrift", 1892).
G. L-m. L-e.
Symbiptrof [-tråf], bot. Se Symbios.
Symbius, zool. Se Rhipiphoridæ.
Symblefaron (af grek. syn, tillsammans, och blefaron,
ögonlock), kir., en sammanväxning af ögonlocken med
ögongloben, som inträder, när bindehinnan blifvit
förstörd genom sjukdom, yttre våld eller vanligast
frätmedel (t. ex. murbruk). Då hvarje frivillig
eller ofrivillig blickrörelse betingar en slitning i
sammanväxningen, underhålles en ständig retning, som
gör tillståndet synnerligen plågsamt. Behandlingen
är operativ och i de fall, där sammanväxningen
är inskränkt till främre delen af bindehinnan
(Symblefaron anterius), relativt enkel. Är åter hela
öfvergångsfållan förstörd (S. posterius), måste en
sådan nybildas. Detta sker genom transplantation af
hud, en i tekniskt hänseende rätt invecklad operation,
som emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
