Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Symblefaron - Symbol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på senare tider blifvit så utbildad, att
ett negativt resultat ej behöfver befaras.
G-d.
Symbol [-bål; af grek.-lat. sy’mbolum i detta ords
bemärkelse af igenkänningstecken; jfr Tessera]. 1. Detsamma som sinnebild (se d. o.), sålunda en
bildlig framställning af en idé, ett moralbud eller
en person: till uppkomsten af symboler bidrar mäktigt
de fantasifulle österlänningarnas benägenhet för
liknelser och troper, och hvad det äldsta kulturfolket
egypterna, beträffar äfven deras bildskrift,
då hieroglyferna ju till stor del äro symboler,
t. ex. kronan med den snabbt dödande uraeusormen
som skriftecken för konung, schakalen för Anubis,
okapin för den förhärjande sunnanvinden, dödsguden
Set. Äfven hos de äldre arierna förekommer något
dylikt: i den indiska mytologien får ju stundom ett
djur eller djurhufvud representera en gudom. Hos de
klassiska folken voro symboler vanliga, i synnerhet
hos alla slags konstnärer, och äfven hos nordborna
kunna uppvisas symboler, såsom Torshammaren vid
bröllop o. s. v. Symboler användes hos de äldre
folken ofta äfven vid rättsförhandlingar, såsom
hos romarna kopparasset vid emancipation, frigifning
och äktenskap, torfvan vid egendomsköp m. m. Ännu i
dag äro symboliska handlingar öfliga vid rättsliga
förpliktelsers ingående, såsom handslaget, upplyftande
af ett eller flera fingrar vid edens afläggande
m. m. Ännu rikare var symboliken i religionerna, ej
minst hos den judiska och hos den därur framgångna
kristendomen. I nya testamentet förekommer den ej
så ofta, men man hade gamla testamentets väldiga
förråd att taga af, och småningom fingo äfven andra
religioner i viss mån bidraga till den kristna kyrkans
symbolskatt. Så t. ex. öfverfördes hedniska bilder
därigenom, att de äldre kristna måste köpa sarkofager,
af hedningar förfärdigade för hedningar. Odysseus,
som motstår sirenernas trollsånger, blir sålunda
symbol för den kristne, som, på det skepp, som skall
föra honom i evighetens hamn, trotsar frestelserna;
Hennes krioforos, som på skuldrorna bär det räddade
vädurslammet, var sinnebild för den gode herden (se
fig. 8 å vidstående pl. I samt jfr Kristusbilder,
sp. 1462 och fig. 1); Orfeus, Eros och Psyche få sin
kristna betydelse. Rent kristen symbolik förekommer
först i katakomberna (se d. o.), t. ex. den kristna
kärleksmåltiden, lammet (fig. 10 o. 11), dufvan
m. m. Från 300-talets slut, i den mån den klassiska
religionen genom nyplatonismen och andra romaniseras
(jfr Romerska riket, sp. 767) och en kompromiss
kommer till stånd mellan de äfven af de kristna
så högt skattade klassiske mästarnas ideal och den
ursprungliga kristendomen, växer symbolernas antal
snart sagdt i det oändliga och blir en prästlärdom,
för den stora massan lika obegriplig som hieroglyferna
för det egyptiska folket. Äfen ur andra källor
än de ofvannämnda flyter symboliken rikligt,
såsom ur helgonlegenderna, de andliga skådespelen
(se Mysterier), djurfabeln (se Physiologus). Dessa bilder ha alltid symbolisk betydelse, äfven
då de kunna synas som eftergifter åt massans smak för
det burleska, t. ex. i Kungs-Husby (se d. o.) kyrka,
där man ser, hur gässen gladeligen hänga den i
prästerlig ornat utstyrda räfven (ofta symbol för
hyckleriet). - Det otroligt rika materialet, i
synnerhet i kyrkorna, har man, med större eller mindre
framgång, sökt sätta i system. Symbolerna kunna vara
människogestalter, t. ex. helgon som symboler för
vissa dygder, såsom S:t Göran, betecknande kampen för
kyrkan, medan denna själf symboliseras af en krönt
kvinna med kalk, hostia och kors. Dygden föreställes
dock vanligen, liksom lasten, i kvinnogestalt. Äfven
delar af människokroppen kunna vara symboliska. Så
är handen symbol af Guds allmakt (fig. 3). Vidare
har man djurbilder (jfr fig. 6): så betecknar hästen
öfvermodet, mulåsnan dumheten, kor och kalfvar den
lättledda massan, får de troende, apan djäfvulen,
dufvan jungfrulig oskuld (och den Helige ande),
fisken Kristus (se Kristussymboler),
biet uppoffringen för det allmänna bästa. Äfven
delar af djur ha sin plats i systemet: så betyda
tänder en ifrig åtrå att bemäktiga sig något, f
rambenen lust att locka till ondt, bakbenen något
förgånget som orsak till ett närvarande tillstånd;
hyenans bakben beteckna sålunda själföfverskattning
som orsak till högfärd, en lång upplyft svans
symboliserar ståndaktighet, en kort vankelmod,
en med tofs hämnd, hundbuken betyder frosseri,
bockhornen öfvermod. Äfven förekomma symboler, som
äro en blandning af djur och människor eller af delar
af båda (jfr fig. i art. Evangelistsymboler). Också
växterna ge anledning till en rik symbolik. Cedern
betyder skönhet, mandelgrenen Jungfru Maria, den
brinnande busken Herrans vakt öfver människosläktet
(och därjämte påsk och uppståndelsen), äpplet
är sinnebild för arf synden. Äfven färgerna äro
symboliska liksom klädesplaggens form och snitt: den
tvåspetsade mitran hänsyftar på lagen och evangelium,
dess två bindlar på lagens anda och bokstaf, dess röda
frans säger, att biskopen skall vara beredd att gjuta
sitt blod för församlingen. Helgonglorians färg är
symbolisk: var afhållsamhet helgonets hufvuddygd, är
glorian grön, medan den helige botgörarens bild får en
gul. Nakna gestalter förekomma endast vid martyrscener
och vid framställning af stora syndare. T. o. m. i
kyrkobyggnaders form och läge ligger symbolik. Så är
det med korsformen, ehuru denna historiskt taget
har sin uppkomst i den förkristliga basilikan; så
med det tolftal pelare - sinnebild af apostlarna -,
som på Konstantin I:s tid uppburo Heliga grafvens
kyrka, och under 700-1300-talen få kyrkans alla delar
symbolisk betydelse, ofta nästan alldeles omöjlig
att fatta. De protestantiska kyrkorna af skaffade i
början en stor del af symbolerna, ja den reformerta
godkände egentligen endast korset som sinnebild. I
senare tider har man äfven i Sverige återgått till
en rik symbolik, t. ex. i Engelbrektskyrkan i
Stockholm och Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden
(se fig. 12 o. 13). - Litt. bl. a.: Mothes,
"Illustriertes baulexikon" (3:e uppl. 1877),
Müller och Mothes, "Illustriertes archäologisches
wörterbuch" (s. å.), V. Schultze, "Sinnbilder"
(i Haucks "Realencyklopädie fiir protestantische
theologie und kirche"), Evans, "Animal symbolism in
ecclesiastical architecture" (1896), K. Forsstrand,
"Physiologus" (i "Ord och bild", 1898). Jfr Allegori,
Apokalyptisk, Apostel, sp. 1227, Attribut
2, Blomsterspråk, Emblem, Evangelistsymboler,
Ljudsymbolik, Personifiera. - 2. Utom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
