Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sylvester (Silvester) - Sylvester - Sylvester Phrygius - Sylvester Prierias - Sylvesters orden - Sylvestre, Joseph Noël - Sylvestren - Sylvia - Sylvia - Sylvidae - Sylvin - Sylvinit - Sylviska gropen - Sylviska kanalen - Sylvius - Sylvius, Johan - Sylvius, AEneas (Enea Silvio) - Sylvius, Franz - Sylvius, Jacobus - Sylört - Symaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsaren samt den lärde och frisinnade påfven skulle
åstadkomma en reform af den katolska kyrkan, som
först flera århundraden senare blef reformationens
uppgift. Men det beståendes vänner voro på sin
vakt och skydde inga medel. Kejsaren förgiftades
och lämnade Rom endast för att dö (1002). S:s hälsa
undergräfdes genom ett långsamt verkande gift, som
omärkligt blandades i hans föda, och snart följde
han sin kejserlige beskyddare i grafven. Tidens
okunnighet och vidskepelse satte hemska berättelser
i omlopp om den lärde påfven, som beskylldes för
att ha varit en svartkonstnär; hos de otrogne i
Spanien skulle han ha sålt sin själ åt djäfvulen:
medeltidens sätt att hedra minnet af frisinne
och ovanlig lärdom. - S. är en af de förste, som
opponera sig mot skolastikens formalism och fordra
kunskap om den i erfarenheten gifna verkligheten
efter antikens föredöme. I sin filosofi sammanslöt
han de sju fria konsterna till ett helt, hvarvid ej
teologien undantogs. Så långt naturlagarna räcka,
vädjar han blott till erfarenheten och det naturliga
förståndet. Sedan tar trons värld vid, som han
karakteriserar genom de ord, han satte som motto på en
skrift, hvari han försvarar transubstantiationsläran:
"Där orden fela, frossar tron". - S. skref en
afh. om aftonvärden och De rationali et ratione
uti. Hans arbeten äro utgifna af A. Olleris (1867),
hans bref af Havet (1889), hans matematiska arbeten
af Bubnov (1899). Af den omfattande litteratur, som
behandlar S., må nämnas Tappe, "Gerbert und seine
zeit" (1869) och N. Werner, "Gerbert von Aurillac’
(2:a uppl. 1881), och F. Picavet, "Gerbert ou
le pape philosophe" (1897), hvarjämte Ad. Franck
har behandlat honom i "Moralistes et philosophes"
(1872). - 3. S. III, påfve 1045–46, hette eg. Johan
och var biskop af Sabina, då han valdes till påfve
efter den fördrifne Benedikt IX. Tre månader senare
blef han emellertid af denne sistnämnde i sin tur
fördrifven. 1046 afsattes S. af en synod i Sutri och
sändes till ett kloster. 2. S-e.
Sylvester (Sylvesterafton), nyårsaftonen (31 dec.). Se
Sylvester, påfvar 1.
Sylvester Phry’gius. Se Phrygius.
Sylvester Prierias, italiensk kasuist, f. omkr. 1446,
d. 1523, sedan 1515 magister sacripalatii och
inkvisitor. Se Kasuistik, sp. 1235.
Sylvesters orden, påflig orden. Se Gyllene sporren.
Sylvestre [silvä’tr], Joseph Noel, fransk målare,
f. 1847 i Béziers (Hérault), studerade i Toulouse
och vid Ecole des beaux-arts i Paris och väckte
uppseende genom kraftigt målade historiska motiv:
Senecas död (1875), Locusta och Nero profva giftets
verkningar på en slaf (1876, Luxembourgmuseet),
Den heliga grottan (1887), Gallerna plundra Rom
(1890). S. är äfven en framstående genre- och
porträttmålare. G-g N.
Sylvestre, kem. Se Terpener.
Sylvia, zool. Se Trädgårdssångarsläktet.
Sylvia, pseudonym för romanförfattarinnan
S. K. V. A. Pfeiffer (se denna).
Sylvidae, zool. Se Sångare.
Sylvin, miner., saltmineral, bestående af
kaliumklorid, förekommer i saltlagren vid Stassfurt
(se Stassfurtsalter, sp. 1027), vid Kalusz i
Galizien samt i saltbergen i Punjab (se d. o.,
sp. 605) i Indien. Sylvin liknar till utseende,
hårdhet och kristallform bergsalt; det används som
gödselmedel och för framställning af kaliumsalter.
K. A. V-g.
Sylvinit, miner. Se Stassfurtsalter.
Sylviska gropen, uppkallad efter J. Sylvius (se
Dubois, J.), anat. Se Hjärnan, sp. 832.
Sylviska kanalen, anat. Se Hjärnan, sp. 829.
Sylvius, svensk adlig släkt. Se Silvius, D.
Sylvius, Johan, målare, född svensk, obekant när,
d. 1695, utbildade sig i utlandet och arbetade
länge i Rom, uppehöll sig sedan i England och
fick 1685 af Hedvig Eleonora uppdrag att utföra
dekorationsarbeten på Drottningholm. Han utförde
sedan dels ej få plafonder i detta slott, bland dem
i trapphuset (1686–87) och de särskildt ståtliga i
öfre galleriet (1689–90), dels arbeten på Ulriksdal
och i slottskapellet i Stockholm. De senare äro nu
försvunna; däremot vittna ännu hans målningar på
Drottningholm, utförda dels al fresco, dels i olja,
om mycken förmåga af uppfinning och gruppering
samt kunskap i färgbehandlingen, allt tydligen
grundadt på italienska studier. Nationalmuseum eger
en följd af utkast och studier af hans hand. Se
J. Bottiger, "Hedvig Eleonoras Drottningholm"
(1889). -rn.*
Sylvius, Æneas (Enea Silvio). Se Pius 2.
Sylvius, Franz (urspr. DeleBoé), holländsk
läkare, f. 1614 i Hanau, d. 1672, blef med. doktor
i Basel 1637, praktiserade i Hanau, Leiden
och Amsterdam, kallades 1660 till professor vid
universitetet i Leiden, där han som en af de förste
kliniske lärarna samlade en stor skara lärjungar och
blef en förkämpe för den s. k. iatrokemiska skolan,
hvarjämte han ifrigt omfattade Harveys upptäckt af
blodomloppet. Hans samlade skrifter utgåfvos i många
uppl., bl. a. i Amsterdam 1679, i Genève 1680 och i
Paris 1771. F.B.*
Sylvius, Jacobus, fransk anatom. Se Dubois, J.
Sylört, bot. Se Subularia.
Symaskiner. Det är högst antagligt att, då man
först började använda kläder, dessa voro hopfogade
helt enkelt med tillhjälp af genomstuckna kvistar,
fiskben o. d. Sedermera uppfanns sättet att för detta
ändamål använda smidiga, trädartade material, såsom
djursenor och tarmsträngar, bastfibrer eller hopknutna
växtstjälkar, hvarvid de förut sammanhållande
medlen användes blott för att bilda hålen i
beklädnadsmaterialet. Nästa steg framåt bestod i att
fästa borrverktyget vid fibersträngen, och därmed voro
sömnad och synål uppfunna (jfr Nål 1). De första
försöken att tillverka och införa symaskiner ledde
ej till framgång, enär man härvid sökte efterbilda
handsömnaden. Th. Saint i Förenta staterna uttog
visserligen redan 1790 det första patentet, som gällde
en kedjestyngsmaskin för skodon, och Madersberger,
en skräddare i Wien, konstruerade en brukbar symaskin
1814; men först den af Elias Howe (se denne), en
mekanisk arbetare i Boston, 1845 uppfunna symaskinen
visade sig praktiskt användbar. Denna maskin arbetade
med skyttel och dubbla trådar, hade nål, försedd med
öga vid udden, likasom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
