Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 1393-1394 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sylwan, Otto - Sylvander, Josua - Sylvander, Gustaf Volmar - Sylvanit - Sylvén, Nils Olof Valdemar - Sylvester (Silvester)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

redaktionsnämnd. Han är vidare led. af Göteborgs Musei
styrelse och ordf. i dess konstnämnd, medlem af Röhss’
konstslöjdmuseums styrelse och har varit medlem af
de kommittéer, som arbetat för ordnandet af Göteborgs
teaterförhållanden.

K. W–g.


Sylvander. 1. Josua S., friherre,
ämbetsman, f. 1 juni 1769, d. 28 aug. 1833
i Stockholm (vid en uppvaktning på slottet),
studerade i Lund samt ingick som auskultant 1785
i amiralitetsöfverrätten i Karlskrona och 1787
i Svea hofrätt. 1791 blef han vice auditör vid
Änkedrottningens lifregemente samt utnämndes 1800 till
sekreterare i Svea hofrätt (med lagmans titel från
1801), 1810 till häradshöfding i Åkers m. fl. härad
i Södermanland och 1812 till landshöfding i Hallands
län. Han kallades 1818 till justitieråd, men var
1823 nära att bli utvoterad af opinionsnämnden, då
han troddes ha skrifvit anklagelseakten åt den aktör,
som i Svea hofrätt fordrade grefve K. H. Anckarsvärds
afrättning. 1826 förordnades han till president i
Svea hofrätt. Adlad 1812, upphöjdes han i friherrligt
stånd 1830, men introducerades ej som friherre.

2. Gustaf Volmar S., den föregåendes brorson,
historiker, pedagog, f. 26 jan. 1816 i Karlskrona,
d. 29 maj 1882 i Kalmar, aflade studentexamen
i Lund 1836 och promoverades till filos. doktor
1843 samt förordnades 1847 till ord. lärare vid
Kalmar läroverk, från hvilken befattning han tog
afsked 1867. S. företog 1848, på uppdrag af Vitt.,
hist. och ant. akad., undersökningar om den forna
Kalmar stads läge å Björkenäs. Resultatet af sina
omfattande arkivforskningar i Stockholm, Köpenhamn
och Lybeck nedlade han i ett i stor skala anlagdt,
detaljeradt och värdefullt arbete, Kalmar slotts
och stads historia (9 dlr, 1864–74). S. utgaf
dessutom flera smärre skrifter: Tegel et
Celsius (1846), De situ Bircæ oppidi
antiqui (1849), Andreas Rydelius (1851),
Läran om satsers bildning (1856), Borgholms
slotts historia (1877) m. m.

Sylvanit, miner., ett af guld, silfver
och tellur (Au₂ Ag Te₆) sammansatt
mineral, bildande monoklina, nålformade, starkt
glänsande, silfverhvita kristaller. På grund af de
små kristallernas vanliga uppträdande i rad- eller
mönsterform kallas mineralet på tyska schrifterz.
Hårdhet = 1,5-2,0. Eg. v. = 8-8,3. Sylvaniten är en mycket
värderik malm, då guldhalten kan uppgå ända till 27
proc. och silfverhalten till 12 proc. Den förekommer
vid Offenbanya och Nagyág i Siebenbürgen samt i
Calaveras-distriktet i Kalifornien. Nära stående
mineral äro calaveriten, med speisgul färg och
ända till 41 proc. guld, samt petzit (se d. o.).

Ant. Sj. (A. Hng.)

Sylvén, Nils Olof Valdemar, botanist,
f. 17 sept. 1880 i Finnerödja, Västergötland, blef
filos. doktor i Uppsala 1906, assistent vid Bergianska
trädgården s. å., vid Statens skogsförsöksanstalt
1907, lärare vid Skogsinstitutet 1909 och föreståndare
för afdelningen för förädling af olje- och textilväxter
vid Sveriges utsädesförening i Svalöf 1918. S:s
gradualafh. Om de svenska dikotyledonernas första
förstärkningsstadium (1906) redogör för en stor
mängd svenska fröväxters groning och första
utveckling. Hans öfriga skrifter falla dels inom
växtgeografien med bidrag till flera sällsynta
växters, däribland vissa träds, förekomst och
utbredning i Sverige, samt adventivväxternas och
Lapplandsflorans historik, dels inom skogsbotaniken
och härvid företrädesvis ärftlighetsläran. Särskildt
märkas Studier öfver granens formrikedom, särskildt
dess förgreningstyper och deras skogliga värde(1909),
Om de svenska skogsträdens raser (1911), Om
kubikmassa och form hos granar af olika förgreningstyp
(1914), De svenska skogsträden. 1. Barrträden (1916),
Den nordsvenska tallen (1917) och Ärftlighetslärans
betydelse för den modärna skogshushållningen (1918).

C. Lmn.

Sylvester (Silvester), namn på tre påfvar. –
1. S. I, biskop af Rom 314–335. Berättelsen, att han
döpt Konstantin den store, är uppdiktad. S. dog 31
dec. 335, hvarför denna dag bär hans namn. Han dyrkas
som helgon inom båda de katolska kyrkorna. – 2. S. II,
påfve 999–1003, den förnämste kristne filosofen under
900-talet, hette eg. Gerbert, föddes omkr. 940 i
Auvergne, gick som gosse i klosterskolan i Aurillac,
studerade vid skolan i Fleury och begaf sig sedan
mot abbotens förbud till Spanien. Där studerade
han vid universiteten i Sevilla och Córdoba den
arabiska vetenskapen, särskildt matematik, mekanik och
astronomi. Han säges ha varit en af de förste, som i
det kristna Västerlandet införde kännedomen om de nu
allmänt använda arabiska siffrorna. Hemkommen till
sitt land med en lärdom, som där dittills var okänd,
upprättade han en skola i Reims, där han undervisade i
logik, musik och astronomi, tolkade Vergilius, Statius
och Terentius samt införde i undervisningen efter
arabernas föredöme jordgloben och räknebrädet. Hans
logiska föreläsningar hade formen af kommentarer
till de af Aristoteles skrifter, som han kände genom
Boëthius öfversättningar. Han observerade stjärnorna
genom tuber, uppfann ett ur och konstruerade en af
ånga drifven orgel. Af konung Hugo Capet utsågs han
till lärare för dennes son Robert och blef 991 utnämnd
till ärkebiskop i Reims, trots det frisinne, hvarmed
han förut gisslat påfvedömets sedliga förfall. Detta
frisinne yttrade sig sedan bl. a. däri, att han som
ärkebiskop tillät prästerna ingå äktenskap. Också
ådrog han sig påfvemaktens ovilja, blef 995 afsatt
från utöfningen af sina biskopliga åligganden och
belagd med interdikt. Han kallades då till kejsar
Otto II:s hof som lärare för dennes son, sedan Otto
III. Och då kejsaren vid denna tid arbetade för en
reform inom kyrkan, ville han använda Gerbert som
ett redskap för dessa sina planer, hvarför han 998
lät utnämna honom till ärkebiskop i Ravenna och vid
Gregorius V:s död 999 genomdref hans val till påfve,
hvarvid Gerbert antog namnet S. Men Tusculum gjorde
uppror, och kejsaren måste med vapenmakt understödja
sin påfve. Det såg ett ögonblick ut, som om den unge
och upplyste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>