Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sylt - Sylt - Sylta - Sylta - Sylte - Syltefjord - Syltefjorden - Sylteröen - Syltlök - Syltopparna - Sylva - Sylva, Carmen - Sylwan, Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beredas gelé. Sirap (i detta sammanhang användt
om fruktsaft med socker) kokas af bär (mest
skogsbär) och frukt. Se vidare K. E. Hagdahl,
"Kokkonsten" (ny uppl. 1896).
Sylt (da. Sild), ö i Nordsjön, tillhörande
preussiska prov. Schleswig-Holstein, mellan Römö
(hvarifrån den skiljes af Listerdyb) samt Amrum och
Föhr. 96 kvkm., hvaraf 40 kvkm. odlingsbara.
Dess södra del (Hörnum) och den nordligaste
(List) samt hela västsidan bestå till största delen
af dyner och sandklitter af ända till 30 m. höjd,
den mellersta delen, en mot s. ö. utskjutande halfö,
utgöres af geest- och marskland. Befolkningen,
omkr. 4,000 pers., är af frisisk härkomst samt
skaffar sig lifsuppehälle hufvudsakligen genom
sjöfart och fiske (ostronfiske). Hufvudort är Keitum.
Vid byn Westerland finnes ett hafsbad, och
därifrån går järnväg till ångbåtsstationen Hörnum
odde på sydspetsen. (J. F. N.)
Sylta, Malmsylta, metall., kallas vid
grufvor och hyttverk det malmgrus, som afsmulas under
brytningen och blir uppblandadt med jord, lera
och kol. Genom vaskning kunna de främmande
inblandningarna frånskiljas. F. S-e.
Sylta. 1 Kokk. En maträtt, som sannolikt
mycket tidigt varit använd. I Norden finner man
olika slag af sylta omnämnda redan i den lilla
kokbok, som utgör ett bihang till den bekanta
läkarboken af Henrik Harpestreng (d. 1244). Det
latinska ordet (salsa), som där används, betecknar
egentligen den starkt kryddade saltlake, som man
använde för att bevara kött eller fläsk, kokadt till
spad, som stelnat vid afkylning. På 1500-talet hör
man talas om "syltadt fläsk", syltad fisk (t. ex.
"syltet abborrar" i Johan III:s matordning).
Begreppsinskränkning egde sedan rum, så att med sylta
numera menas kokt svinhufvud, oxhufvud, oxmule
eller oxkött i allmänhet, skuret i skifvor, ofta
blandadt med kalfkött i gelé. Oxsylta finner
man i en matordning för tjänstefolket från
1790-talet. Af svinhufvud gör man pressylta, beredd
i en servett, som sammanvrides, så att syltan
erhåller en rund form, lägges sedan under press
af ett skärbräde med en tyngd ofvanpå – däraf
namnet. Kalfsylta göres af småhackadt
kalfkött, som lägges i buljong, som får stelna.
Slarfsylta (gras-double) beredes af oxkråset, d. v. s.
första magen och fållan hos idisslande djur. Den
vanliga svenska slarfsyltan står ej högt i kurs hos
finsmakare, men kan genom åtskilliga tillsatser
betydligt förbättras. Se vidare Hagdahl,
"Kokkonsten", 2:a uppl. (1896) samt där anförd
litteratur. – 2. (Syltkrog) Ett näringsställe, där
dålig sylta och underhaltig mat af andra slag
serveras. Dylika "syltor" ha stundom fått
betecknande namn, t. ex. "Slarfsyltan", "Lungmosen",
o. s. v.
Sylte, härad och socken kring inre delen af
Moldefjordens förgrening, Tresfjorden, s. om Molde,
Söndmör, Romsdals amt, Norge. 193,29 kvkm.
1,282 inv. (1910). Ångbåtsförbindelse med Molde
öfver Tresfjord (post- och telegrafstation);
landsvägsförbindelse med Aalesund öfver Örskog. K. V. H.
Syltefjord, fiskeläge. Se Syltefjorden.
Syltefjorden, en liten, mot Norra Ishafvet öppen
fjord på norra sidan af Varangerhalfön (Varjag
njargga), Östfinmarken, Norge. Ett stycke in i
fjorden på dess norra sida ligger Syltefjords
fiskeläge (148 inv. 1910). K. V. H.
Sylteröen, norsk ö i Bratsberg amt, på hvilken
en del af staden Brevik ligger, skild från
fastlandet genom det smala sundet "Kanalen". 691
inv. (1910). K. V. H.
Syltlök. Se Lök.
Syltopparna (Syltoppen) populär benämning
på fjällmassivet Sylarna (se d. o.).
Sylva, biflod till Kama, upprinner med flera
källfloder på Ural (omkr. 57° n. br.) och flyter
med ett slingrande lopp först åt s. v., därpå åt
n. v. samt förenar sig med Kama 20 km. ofvanför
Perm. J. F. N.
Sylva, Carmen, pseudonym för författarinnan
drottning Elisabet af Rumänien. Se Elisabet,
sp. 408.
Sylwan, Otto, litteraturhistoriker, f. 22 aug.
1864 i Kristianstad, blef 1881 student i Lund, där
han blef filos. doktor 1892, e. o. amanuens vid
universitetsbiblioteket 1886, docent i litteraturhistoria
och estetik 1892 samt uppförd på förslag till
professur 1899. Han utnämndes till professor i estetik,
litteratur- och konsthistoria vid Göteborgs högskola
1901 och är högskolans rektor sedan 1914. S.
är led. af Göteborgs k. Vet. o. vitt. samh. sedan
1904. S. har utgett en rad arbeten och
undersökningar företrädesvis på den svenska
litteraturhistoriens område, utmärkta för gedigen forskning,
säker historisk metod och klar framställningsform,
börjande med hans akademiska afh. Sveriges
periodiska litteratur under frihetstidens förra del (1892),
vidare Svenska pressens historia till
statshvälfningen 1772 (delvis omarbetning och fortsättning af
det förra arbetet, 1896), Bidrag till svenska
metrikens historia (i "Samlaren", 1898), Från
stångpiskans dagar, en samling litteraturhistoriska och
historiska studier. (1901), Svensk litteratur vid
1800-talets midt (populärvetenskapliga
föreläsningar 1903), Johan Henrik Kellgren
(populärvetenskapliga föreläsningar, 1912), Studier i svensk
värs (1914) och O. P. Sturzenbeckers
författarskap, en bibliografisk öfversikt (rektorsprogram
1918) samt en rad smärre uppsatser i tidskrifter,
vetenskapliga arkiv och samlingsskrifter. Vidare
märkas hans föreläsningar öfver Den moderna
pressen (1906), hans populära kulturhistoriska
skildring af Fyrtitalets student (1914), det 1909–10
af honom och Just Bing utg. sammanfattande
arbetet Europas litteraturhistoria från medeltiden
till våra dagar, hvaraf han författat förra bandet
(till 1800-talet). Han är ock medarbetare och
redaktör af det under utgifning varande arbetet
Svenska litteraturens historia (1917 f.), i
hvilken han kommer att skildra dels 1700-talet, dels
liberalismens period. S. har vidare utgett det
gamla dramat Holofernes och Judit med inledning
samt Tegnérs "Valda bref" och redigerat 7:e,
8:e och 14:e banden af antologien "Sveriges
nationallitteratur". På det konsthistoriska området
har han utgett Kyrkomålningar i Uppland från
medeltidens slut (1899). S. har äfven tagit del
i främjandet af modersmålets studium vid
läroverken som ordf. i Modersmålslärarnas förenings
arbetsutskott samt i arbetet för utgifning af våra
äldre författare i kritiska upplagor som Svenska
vitterhetssamfundets vice ordf. och ordf. i dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
