Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syd-Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närmast följande månaderna om nedsättning af den
långa tid (9 år, efter lagändring i juli 7 år),
som kräfdes, innan en invandrare erhöll rösträtt i
Transvaal, och samtidigt sökte Transvaals regering
förmå den brittiska att afstå från den suzeränitet
den förbehållit sig i konventionerna af 1881
och 1884. Å ömse sidor, äfven i Oranjefristaten,
rustades det, och 9 okt. afbrötos underhandlingarna
genom Transvaalregeringens ultimatum. Dessa
kräfde bl. a. alla tvisters afgörande genom skiljedom
eller annan aftalad uppgörelseform, alla brittiska
truppers omedelbara aflägsnande från Transvaals gräns,
hemsändande af alla efter 1 juni till S. anlända
brittiska förstärkningar och utfästelse att på
väg varande trupptransporter ej finge landsättas
i sydafrikansk hamn. Om ej ett tillfredsställande
svar gåfves inom två dygn, så ämnade Transvaals
regering betrakta ett dylikt svars uteblifvande som
krigsförklaring; så äfven alla truppförflyttningar i
närheten af republikens gräns inom den Storbritannien
medgifna fristen. Naturligtvis svarade brittiska
regeringen (10 okt.), att dylika villkor voro omöjliga
att diskutera, och följande dag öppnades från boerhåll
fientligheterna, hvarvid Oranjefristaten från början
ställde sig på Transvaals sida och förklarade
distriktet Kimberley i Kapkolonien annekteradt,
samtidigt med att Transvaals regering proklamerade
annektion af British Bechuanaland och Griqualand West.
Om krigshändelserna se närmare
Boerkriget. Efter en del allvarliga motgångar i början
nödgade engelsmännen vid Paardeberg boergeneralen
Cronje till kapitulation (27 febr. 1900), det af
boerna belägrade Ladysmith undsattes (28 febr.),
brittiske öfverbefälhafvaren lord Roberts
intågade 13 mars i Bloemfontein och 5 juni i
Pretoria, 18 maj hade det af boerna belägrade
Mafeking undsatts, lord Roberts proklamerade
28 maj Oranjefristaten såsom annekterad och som
"Oranjeflodskolonien" förenad med brittiska riket;
motsvarande proklamation rörande Transvaal utfärdades
25 okt. Annektionsproklamationerna bröto ej boernas
stridslust, utan de fortsatte ett på tappra bedrifter
rikt gerillakrig mot öfvermakten ända till våren
1902, då fredsuppgörelse ingicks i Pretoria 31 maj
(om villkoren se Boerkriget, sp. 883).
Återupprättandet af ordnade förhållanden i
S., där kriget i form af infall utaf Oranje-
och Transvaalboer samt lokala resningar äfven
sträckt sig till Kapkolonien, leddes till april
1905 af Milner, som till en början styrde de båda
forna boerrepublikerna som kronkolonier, dock med
plats beredd för några boerrepresentanter i deras
lagstiftande råd. Mycken möda egnades åt jordbrukets
främjande och den transvaalska guldgrufveindustriens
återupplifvande, men detta sistnämnda syfte visade sig
svårt att förverkliga till följd af brist på färgad
arbetskraft för grofsysslorna. Med tvekan medgaf
då brittiska regeringen grufegarna att importera
ett begränsadt antal kinesiska kulier, af hvilka de
första transporterna anlände juli 1904; sammanlagdt
importerades efter hand omkr. 50,000 kineser. Åtgärden
väckte häftig opposition i S., där de hvite arbetarna
fruktade nedgång i lönerna och den stora massan af
befolkningen hänvisade till den tidigare öfversvämning
af Natal med indiska kulier, som redan 1895 mötts af
begynnande restriktiva åtgärder, men likväl -
då kulierna efter kontraktstiden kvarstannat som
småhandlande -, gett dem majoritet öfver Natals
hvita befolkning. Man sökte möta befolkningens
farhågor genom stadganden om de kinesiske kuliernas
användning endast till grofarbete i grufvorna,
inlogering i slutna bostadsläger och obligatoriska
hemsändning efter slutad kontraktstid, men därmed
ådrog sig regeringen, särskildt från hemlandets
radikaler, beskyllningar för att låta behandla
kineserna som slafvar, ett slagord, hvilket spelade
betydande roll i den valkampanj, som jan. 1906 gaf
den nya liberala ministären Campbell-Bannerman så
stark underhusmajoritet. Redan unionsministären hade
utarbetat en författning för de båda nya kolonierna,
afsedd att för en öfvergångstid ge dem begränsad
själfstyrelse ("representativ styrelse"). Denna efter
kolonialministern Lyttelton benämnda författning
utfärdades 31 mars 1905 och öfverlät lagstiftningen
åt ett lagstiftande råd af 6-9 regeringsutsedda och
30-35 valda medlemmar. Den nya författningen hade
emellertid ej hunnit förverkligas i praktiken,
innan liberalerna kommo till makten i England,
och de beslöto sig genast för det djärfva
vågstycket att så kort tid efter kriget ge de båda
kolonierna lika fullständig själfstyrelse, som den
Kapkolonien innehaft sedan 1872 och Natal sedan
1898. Transvaal fick sin nya författning dec. 1906,
Oranjeflodskolonien 1907. I Transvaal blef den
från kriget mot engelsmännen frejdade generalen
L. Botha den förste premiärministern med general
Smuts som inrikesminister, Oranjeflodskoloniens
premiärminister blef A. Fischer med de kända
boerkrigsveteranerna generalerna Hertzog och De Wet bland
den nya ministärens medlemmar, försoningstecken,
som i Kapkolonien motsvarades af, att doktor
Jameson med där boende boerbefolknings goda minne var
ministerpresident 1904-08. Förtroendet till boernas
lojalitet visade sig välgrundadt, och i utarbetandet
af en unionsförfattning för hela Syd-Afrika fingo
de kort förut hvarandra med vapen bekämpande båda
olika folkelementen en samlande uppgift. Frågan
om kinesimporten upphörde att splittra, i det att
importkontrakten ej förnyades och inga nya ingingos;
de sista kinesiska kulierna hemtransporterades
febr. 1910.
Trots ekonomiska intressemotsatser mellan de
sydafrikanska kolonierna vann enhetstanken allt
mer gehör. Officiellt upptogs den nov. 1906 af
Kapkoloniens premiärminister Jameson i ett memorial
till lord Selborne, Milners efterträdare som high
commissioner; den vann varmt understöd af honom
och diskuterades på ett möte i Durban af ombud
för alla partier i S. (the Durban convention)
okt. 1908. Förhandlingarna ledde till, att ett
författningsutkast utarbetades (febr. 1909). De olika
parlamenten framställde därpå sina ändringsförslag,
af hvilka de från Kapkoloniens holländska
parlamentsmajoritet härrörande hotade att störta hela
planen. På ett nytt möte, the Bloemfontein convention,
utarbetades ett kompromissförslag (maj s. å.),
genom referendum uttalade sig Natal för unionen, det
nu af alla kolonierna godtagna förslaget antogs af
riksparlamentet och sanktionerades 20 sept. s. å.;
unionsförfattningen började till-lämpas 31 maj
1910. S:s förste generalguvernör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
