Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syd-Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
guldgräfvare, mestadels af brittisk eller amerikansk
härkomst, som följde på upptäckten af de rika
guldfälten vid Witwatersrand s. om Pretoria och
grundandet af guldgräfrarstaden Johannesburg. Den
reaktionära och mot Storbritannien fientliga
boerpolitiken vann ökad styrka efter presidenten
Brands död 1889 och det fördrag, som Krüger
s. å. ingick med dennes efterträdare F. W. Reitz om
ömsesidig hjälp mellan Transvaal och Oranjefristaten,
när endera statens oberoende hotades eller angreps
utifrån. S. å. bildades British South Africa company
för kolonisation af de på naturrikedomar af mångahanda
slag öfverflödande områdena norr om Betsjuanaland i
Matabeleland och Mashonaland (se Rhodes, C. J.,
och Rhodesia). Kolonisationsarbetet tog rask fart,
sedan konflikter med matabelehöfdingen Lobengula
ledt till dennes besegrande i första matabelekriget
1893-94 och en järnväg förbundit det nya koloniområdet
med Kapkoloniens järnvägsnät, hvarjämte en annan
järnväg anlagts från den portugisiska hamnen
Beira till Salisbury i Mashonaland (färdig
1899). Transvaalsboernas försök att i strid mot
gällande traktater bilda en med Transvaal intimt
förbunden boerfristat n. om gränsfloden Limpopo
("the Banjailand trek") gjordes om intet genom det
energiska motstånd företaget rönte från British
South Africa companys förvaltningsstyresman på
platsen, doktor L. S. Jameson (1891). Kompaniets
område fick 1895 namnet Rhodesia efter den
genialiske stats- och finansmannen C. J. Rhodes,
som var kompaniets och den nya koloniens egentlige
grundläggare. 1895 beslöt Kapkoloniens parlament på
premiärministern Rhodes’ förslag att med kolonien
införlifva British Bechuanaland, och på hösten
s. å. beslöt brittiska regeringen, inom hvilken den
nye kolonialministern J. Chamberlain gynnade Rhodes’
planer, att provisoriskt till kompaniet öfverlåta
förvaltningen af Bechuanaland protectorate,
som ligger mellan den utvidgade Kapkoloniens
nordgräns och Rhodesia. Betsjuanahöfdingarna
inom protektoratet med Khama i spetsen besökte
sept. s. å. England för att anhålla att få förbli
under kronans direkta styrelse samt lyckades utverka
upprättandet af vidsträckta infödingsreservationer
under förvaltning af höfdingarna och brittiska
regeringskommissarier. Samtidigt skärptes de
inrikespolitiska konflikterna i Transvaal till en svår
kris genom boerregeringens halsstarriga motstånd mot
de rösträttskraf, som framställdes af den talrika
inflyttade grufarbetarbefolkningen ("uitlanders";
se därom Transvaal). Under ledning af F. W. Farrar,
L. Phillips, P. Fitzpatrick m. fl. förberedde
uitlanders en statshvälfning i Transvaal i syfte
att störta Krüger och uppsätta en med uitlanders
sympatiserande regering. Denna rörelse, inom hvilken
grufegare och grufarbetare samverkade, vann understöd
både af diamantgrufegarna i Kimberley, som voro starkt
finansiellt intresserade äfven i de transvaalska
guldgrufvorna, och af premiärministern Rhodes i
Kapkolonien samt dennes vän, Rhodesias styresman,
doktor Jameson. Det aftalades, att ett uppror mot
Krügers regering skulle utbryta i Johannesburg,
att detta skulle understödjas genom en inryckning
i Transvaal från Betsjuanaland af Jameson med en
afdelning af
kompaniets polissoldater och att Rhodes sedermera
skulle förmå Kapkoloniens guvernör, sir H. Robinson,
att som brittiska kronans high commissioner för
S. resa till Transvaal och företaga en för uitlanders
gynnsam medling. Hela planen misslyckades på det
jämmerligaste: uitlanders i Johannesburg hade
ej fullbordat sina förberedelser för resningen,
när Jameson med en obetydlig styrka plötsligt
(29 dec. 1895) öfverskred Transvaals gräns,
han desavuerades ögonblickligen af brittiska
regeringen och Kapkoloniens regering, kringrändes af
boertrupper vid Doornkop och nödgades kapitulera
(2 jan. 1896). Rhodes nödgades afgå från
premiärministerposten (6 jan.), insurgenterna i
Johannesburg kapitulerade (7 jan.) under påtryckning
från den till Pretoria afreste Robinson, åt hvilken
Jameson och hans kamrater utlämnades (de dömdes
i England till fängelsestraff), Jameson miste sin
post i kompaniets tjänst, och mot upprorsledarna
i Johannesburg anställde Transvaals regering
en högmålsprocess med brytande af ett tidigare
amnestilöfte; de dömdes till döden eller hårdt
fängelsestraff, men sluppo undan med mycket drygt
tilltagna böter. Hela denna episod ("Jameson’s raid")
endast stärkte Krügers och den reaktionära gruppens
envälde i Transvaal och ingaf nästan alla boer där
och i Oranjefristaten den fullständigt oriktiga
föreställningen, att brittiska regeringen skulle ha
planerat att göra slut på de båda boerrepublikernas
själfständighet. Under intrycket häraf lyckades
Krüger att med Oranjefristatens nyvalde president
M. Th. Steijn afsluta ett nytt alliansfördrag (april
1897) om gemensamt försvar mot anfall eller hotande
faror. S. å. införlifvades Amatongaland med Sululand,
och båda förklarades från årets slut införlifvade
med brittiska kolonien Natal.
Till Kapkoloniens guvernör och high commissioner för
S. utsågs (febr. 1897) sir Alfred Milner, som med
stor kraft och energi åtog sig uitlanders’ sak i
de konflikter med Transvaals regering, som under
de efter Jameson’s raid följande åren allt mer
tilltogo i antal och intensitet. I rösträtts- och
naturaliseringsfrågorna var Krüger omedgörlig,
de för grufdriften nödvändigaste varornas import
och försäljning öfverläts åt af regeringen gynnade
monopolbolag (särskildt gällde detta all dynamit),
lifsmedelsprisen vid gruffälten fördyrades
oerhördt genom dryga tullar, lönnkrogen frodades
med den korrumperade boerpolisens goda minne, och
polisväsendets förfall visade sig allvarligt hota
den allmänna rättssäkerheten. Å andra sidan häfdade
större delen af boerbefolkningen, att landet med
eröfringens och uppodlingens rätt var deras och att de
ej godvilligt ämnade öfverlåta den politiska makten
åt invandrade nykomlingar, som endast ditlockats af
de rika förtjänstmöjligheter guldgrufveindustrien
erbjöd och som vid tiden för Jameson’s raid visat
bristerna i sin lojalitet mot den stat, där de vunno
sin utkomst. Gång efter annan framlade uitlanders sina
besvär i petitioner till brittiska kronan. Milner
sökte träffa uppgörelse med Krüger bl. a. vid en
på inbjudan af president Steijn hållen konferens i
Bloemfontein (31 maj-5 juni 1899), men utan resultat,
och i England blef kolonialminister Chamberlains
språk allt hotfullare. Lifliga förhandlingar fördes de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
