Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syd-Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
diamantfälten hänsköts till skiljedom af vice
guvernören i Natal, Keate, som 17 okt. 1871
tillerkände dem åt Waterboer; denne begärde då att
bli brittisk undersåte, och hans land förklarades
för brittiskt territorium under namnet Griqualand
West. Oranjeboerna protesterade, men läto sig, genom
aftal af 1876, nöja med ett skadestånd af 90,000 pd
st., hvarefter Griqualand West 1877 förenades med
Kapkolonien (där uppstod den raskt växande grufstaden
Kimberley).
Oranjefristaten gick framåt i ordning och välstånd
under den statskloke J. H. Brands (se d. o.) styrelse,
1864-88, men i Transvaal tilltog anarkien under
Th. Burgers’ presidentskap (1872-77). Statsbankrutt,
partisöndring, oroligheter bland guldgräfvarna
och anfall från kafferhöfdingen Sekukuni (1876)
vållade tröstlös förvirring i landet, och Pandas
son, den maktlystne suluhöfdingen Cetewayo
(se d. o.) beredde sig våren 1877 på ett stort
härnadståg mot boerna i Transvaal. I denna kris
vidtog den till Pretoria sände brittiske kommissarien
sir Th. Shepstone (se d. o.), därtill bemyndigad
af kolonialministern lord Carnarvon, åtgärden att
för brittiska kronans räkning annektera Transvaal
(12 april 1877), där ordnade förhållanden då snart
återinträdde (se närmare Transvaal).
Vid samma tid återupplifvade lord Carnarvon Greys
federationsplaner. Han hade låtit dem förberedas genom
den till S. 1876 utsände historikern J. A. Froude
och anförtrodde utförandet åt den bepröfvade
administratorn sir Bartle Frere (se d. o.), som
nov. 1876 utsågs till Kapkoloniens guvernör och
"high commissioner" för S.; riksparlamentet antog
aug. 1877 en lag "om förening under en styrelse
af de sydafrikanska kolonier och stater, som kunna
enas därom". Transvaalboernas försök att slå under
sig Betsjuanaland, där Khama och andra framsynta
negerhöfdingar sökte brittiskt skydd mot införande
af slafveri och rusdrycker, hämmades genom militär
ockupering af South Bechuanaland (1878). Oroligheter
i Sydväst-Afrika förmådde Frere att påyrka dess
annektering, men regeringen medgaf blott annektering
af hamnen Walfish bay med närmast kringliggande område
(mars s. å.); farhågorna för en stor kafferresning
föranledde annektering af Transkei-området (maj
s. å.). De stort anlagda konsolideringsplanerna voro
emellertid dömda att stranda. Lord Carnarvon hade i
samband med Balkanpolitiken afgått (febr. 1878), och
den nye kolonialministern Hicks Beach stödde endast
lamt Freres planer. Jan. 1879 utbröt sulukriget (se
Cetewayo och Frere). Underlåtenhet att fylla
de löften, som vid Transvaals annektering getts
boerna, vållade bland dem häftig jäsning, och i
sin Midlothiankampanj hösten 1879 angrep Gladstone
på det våldsammaste regeringens politik både mot
suluer och boer. Suluerna blefvo efter åtskilliga
framgångar omsider i grund slagna vid Ulundi (4
juli 1879) af lord Chelmsford, men den nya liberala
Gladstoneministären hemkallade Frere (aug. 1880)
och uppmuntrade genom sin vacklande politik boerna
till öppen resning i Transvaal. Den utbröt 16 dec.,
och då en brittisk truppstyrka på 1,400 man under
sir G. Colley omringats och nedgjorts (27 febr. 1881)
på Majuba hill i norra Natal, där boerna inbrutit,
beslöt sig Gladstone för eftergift. En preliminärfred
med boerledarna, bland hvilka J. S. P. Krüger var
den förnämste, aftalades (22 mars), och 3 aug. slöts
Pretoriakonventionen, som återgaf Transvaal
full själfstyrelse, dock under brittiska kronans
suzeränitet och med vissa inskränkande villkor (se om
dem Transvaal). Boerna i Transvaal sökte genast vidga
sitt område västerut inåt Betsjuanaland under strider
med där boende inlödingsstammar. Den upprättade
där 1882 nära Mafeking republiken Goshen och 1883
republiken Stellaland något sydligare kring Vrijburg
samt sökte förgäfves ingå ett mot engelsmännen
riktadt förbund med den mäktige matabelehöfdingen
Lobengula. Genom ingripande af den nye guvernören
i Kapkolonien, sir Hercules Robinson, samt den
energiske politikern och finansmannen Cecil Rhodes (se
d. o.) stäfjades dock dessa planer, dock först sedan
en brittisk militärexpedition under sir Ch. Warren
18S4 utsändts till Betsjuanaland. Boerrepublikerna
Goshen och Stellaland upplöstes 1885, och det af
boerna hotade området togs under brittiska kronans
skydd upp till Transvaals nordgräns. Södra delen,
s. om floden Molopo, blef (sept. 1885) en brittisk
kronkoloni, British Bechuanaland, den norra ett
protektorat, Bechuanaland protectorate. Vidare
ställdes Basutoland, där oroligheter utbrutit, direkt
under brittiska kronans styrelse (mars 1884). Bättre
lyckades boernas inblandning i suluernas inbördes
strider, i det att den af boerna där kring staden
Vryheid grundlagda "Nya republiken"
(Nieuwe republiek) nov. 1886 erkändes af England; den
inkorporerades juli 1888 som "distriktet Vryheid"
i Transvaal. En för Transvaal förmånlig revision
af 1881 års Pretoriakonvention hade skett genom
Londonkonventionen af 27 febr. 1884, som emellertid
förpliktade boerna i Transvaal att ej utvidga sina
gränser i öster eller väster samt att ej ingå fördrag
med någon stat eller nation (utom Oranjefristaten)
eller med några infödda stammar i ö. eller v. utan
brittiska kronans gillande. Brittiska regeringens
motvilja mot sydafrikansk landutvidgning gynnade
upprättandet af kolonien Tyska Sydväst-Afrika
genom den tyska annekteringen af Damaraland och
Namaqualand utom Walfish bay (1884). Däremot företog
England upprepade annektioner i Kafiraria, lät
(sept. 1884) hissa brittiska flaggan i S:ta Lucia bay
i Sululand, där tyska kolonister ämnat slå sig ned,
och förklarade (maj 1887) Sululand för brittiskt
territorium. Besittningstagandet af S:s östra
kust fulländades genom annekteringen af Pondoland,
som införlifvades med Kapkolonien (mars 1894), och
förklarandet af brittiskt protektorat öfver det af
boerna eftertraktade kustområdet Amatongaland mellan
Sululand och Portugisiska Öst-Afrikas sydgräns (juni
1895). Om det där innanför liggande Swasiland pågingo
ständiga konflikter med Transvaal, som omsider
1894 erhöll rätt att öfvertaga det af inbördes
strider mellan infödingarna och tvister mellan dem
och de hvite nybyggarna ständigt hemsökta landets
förvaltning.
I Transvaal, där den politiska makten innehades af ett
reaktionärt och maktlystet bondeparti under ledning af
presidenten Krüger, framkallades häftiga konflikter
genom den starka immigration af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
