Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sväll - Svällare - Svällbeta - Svält - Svältkonstnär - Svältkur - Svältlön - Svältorna - Svälttullar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är, att den ej liksom ytisen bildar sammanhängande
täckande lager på vattenytan, utan bildas i form af
isnålar eller iskristaller inuti vattenmassan. Orsaken
till detta fenomen är ej fullt utrönt, men torde
vara att hänföra till, att vattnet blifvit af någon
anledning "öfverkyldt". Man skiljer mellan ytsväll och
bottensväll. Ytsväll uppkommer, då rinnande vatten
i stark köld passerar vattenfall eller forsar och
därvid blandas med den kalla luften. De därvid bildade
iskristallerna samla sig till en porös, snömosartad
massa, som framflyter på vattendragets yta och
stundom kan ernå betydande tjocklek, men som genom
vattnets rörelse hindras att sammanfrysa. Svallen
fäster sig med förkärlek vid stenar och särskildt vid
metalldelar (t. ex. på dammar, isgrindar o. d.) samt
bildar på dessa öfverdrag med en tjocklek af upp
till 10 cm. eller mer. Tunga stenar, järnlinor
o. d. kunna af sådana öfverdrag lyftas upp till
vattenytan. I vissa fall kan, särskildt på grundt
vatten i ett rinnande vattendrag, inträffa, att
bottnen vid stark kyla och klar himmel på grund
af s. k. mörk strålning nattetid blir kallare än
vattnet. Därvid kan då å bottnen växa ut ett lager af
iskristaller, bildande s. k. bottensväll. I vattnet
kringdrifvande iskristaller bidraga till uppkomsten
af bottensväll. Denna lossnar vid varmare väderlek
och flyter upp till ytan, ofta medförande fasta,
infrusna föremål. Stundom kan anhopning af sväll
åstadkomma betydande uppdämning i vattendraget. För
vattenkraftanläggningar är svällen en stor olägenhet,
särskildt genom sin benägenhet att fastna vid
metalldelar. Ett effektivt medel häremot är att genom
dämning höja vattenytan ofvanför kraftstationen,
så att inga forsar eller fall finnas, hvari vattnet
kan blandas med den kalla luften. För att hindra,
att sväll skall täppa igen isgrindarna vid inlopp
till turbiner, har befunnits synnerligen verksamt att
på ett eller annat sätt hålla isgrindens järnstänger
vid en temperatur något öfver fryspunkten. Elektrisk
uppvärmning af isgrindar används för ändamålet
med mycket goda resultat vid Trollhättans
m. fl. statens kraftverk. Se Aug. Berggren, "Något
om isbildning i rinnande vatten och dess inverkan
på vattenkraftanläggningar" (i "Tekn. tidskr. -
Elektroteknik", 1917). Fmn.
Svällare, mus., en i orgeln befintlig
inrättning för åstadkommande af crescendo och
diminuendo. Registersvällaren är vanligen så inrättad,
att vid nedtrampning af en balanstramp orgelns
register efter hvarandra andragas, tills fullt verk
uppnås, samt att genom motsatt rörelse med trampan
registren successivt inskjutas, hvarmedelst kraftiga
crescendon och decrescendon kunna åstadkommas. Förr
regerades svällarna medelst en roterande rulle
(rullsvällare). För att vid en och samma registrering
åstadkomma växlingar i styrkegraden bygger man in
en del stämmor i ett s. k. crescendoskåp, hvars
väggar utgöras af taktegelsaktigt på hvarandra
liggande bräder, vridbara kring sina ändaxlar och
regerade medelst en trampa, så att de öppna och
sluta sig liksom en persienn och därvid låta ljudet
mer eller mindre fritt tränga ut (jalusisvällare). I
orgelharmonium består anordningen af en klaff,
som öppnas eller slutes, och regeras af spelarens
knä. E. F-t.
Svällbeta. Se Läder, sp. 169.
Svält, Hunger, fysiol., kallas ett tillstånd,
som inträder, då kroppens näringsbehof ej
tillfredsställes. Kroppens till omfånget viktigaste
näringsbehof kan betecknas som ett bränsle- eller
energibehof (se Ämnesomsättning) och uttryckes
i kalorier. Vid täckandet af detta behof kunna de
olika näringsämnena ägghvita, fett och kolhydrat
utbytas mot hvarandra i mängder, som bestämmas af
dessa ämnens fysiologiska förbränningsvärden. Men
kroppen har också behof af vissa kemiska substanser,
som ej kunna ersätta hvarandra. Man kan sålunda
ej fullständigt utesluta ägghvitan ur kosten och
ersätta den med fett eller kolhydrat. Det existerar
ett ägghvitebehof, och man kan likaledes tala om
ett fettbehof, ett kolhydratbehof, ett behof
af vissa mineralämnen - näringssalter - samt ett
behof af s. k. vitaminer (se d. o.). Uttrycket
svält afser vanligen energibehofvet. Absolut
svält, äfven kallad inanition (se d. o.),
motsvarar afstängning af all näringstillförsel. Om
födans kalorital ej täcker individens energibehof,
föreligger relativ svält, äfven kallad undernäring
l svältföda. Är kroppens energibehof täckt, men
någon eller några af de för kroppen nödvändiga
kemiska substanserna saknas eller endast i
otillräcklig mängd förefinnas i den tillförda födan,
föreligger partiell svält l. partiell hunger. Saknas
t. ex. ägghvita fullständigt i födan, talar man om
en fullständig ägghvitehunger. Är ägghvitemängden
otillräcklig, föreligger relativ ägghvitehunger. I
motsvarande betydelse användas uttrycken
fetthunger, kolhydrat-, salt- och vitaminhunger.
J. E. J-n.
Svältkonstnär. Se Inanition.
Svältkur, Hungerkur, Dietkur, med., var en förr
begagnad behandlingsmetod mot syfilis. Den
sjuke ställdes på en ytterst knapp diet och
hölls instängd i ett vanligen mycket varmt
rum. Svältkuren infördes till Sverige af assessor
K. G. Osbeck, läkare vid Stockholms stads och läns
kurhus från dess upprättande 1813. - Dietkurer
med mer eller mindre begränsad näringstillförsel
användas vid en del kroniska lidanden, i synnerhet
mag- och tarmsjukdomar äfvensom vid rubbningar
i ämnesomsättningen (se Diet, sp. 369-370).
O. T. S. (J. E. J-n.)
Svältlön, en lön, som sänker mottagaren och hans
familj under existensminimum (se d. o.). Jfr Pauperism
och Standard of life.
Svältorna, stenbundna kalmarker, bestående af låga
bergåsar och kala ljunghedar, uppkomna genom sköfling
af ännu för 200 år sedan befintliga stora ek- och
bokskogar inom Kullings och Gäsene härad i Älfsborgs
län, omkring järnvägslinjen Borås-Herrljunga. Genom
statens försorg ha sedan några årtionden tillbaka
på stora områden, företrädesvis inom kronoparkerna
Stora och Lilla Svältan, skogsplanteringar företagits
(se Skogsodling och fig. sp. 1076), och flerstädes
ha äfven af enskilda skogsplanteringar gjorts,
de senare i allmänhet för unga att ännu påverka
landskapets utseende.
Svälttullar, ett under striden mellan protektionister
och frihandlare inom det senare lägret (efter mönstret
af uttrycket "svältlöner") bildadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
