Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svindel - Svindjuren - Swindon - Svineborg - Svinefossen - Swinemünde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svindel. Se Yrsel.
Svindjuren, Suidæ, zool., en grupp af de
partåiga hof djuren (Artiodactyla). Benen äro
försedda med vanligen fyra tår, af hvilka de två
yttre äro kortare än de mellersta. Kroppen är
beklädd med borst. Nosen är förlängd till ett i
spetsen afstympadt, rörligt tryne, som stödjes
af ett oftast förbenadt broskstycke; med trynet
böka svinen i jorden för att uppsöka rötter
m. m. En jämförande undersökning af denna grupp
ådagalägger, att dessa djur jämte flodhästen (se
Flodhästsläktet) af samtliga partåiga hofdjur
fullkomligast bibehållit de ursprungliga karaktärer,
som utmärka denna ordnings geologiskt äldsta (eocena)
representanter. Sålunda äro tredje och fjärde
mellanhands- och mellanfotsbenen ej sammanvuxna
till ett s. k. kanonben, såsom förhållandet är hos
idisslarna; dock eger hos mysksvinet en partiell
sammanväxning rum. Mysksvinet har ock i det afseende
utvecklat sig längre än de öfriga, att den yttre
(femte) baktån är ofullständig. Hos detta svinsläkte
är magen tredelad. Genom dessa karaktärer närmar
sig sålunda mysksvinet till idisslarna. Svindjurens
kindtänder äro sällan så komplicerade som hos
dessa senare; kindtänderna äro knöliga och 5-7 å
hvardera sidan i båda käkarna; hos vårtsvinet äro dock
företrädesvis de bakre kindtänderna mycket förstorade
och komplicerade därigenom, att - liksom förhållandet
är hos flertalet idisslare - cement deltager i kronans
bildning och förstoring. Hos flertalet äro de öfre
hörntänderna (betarna) uppåt riktade och kunna uppnå
väldiga dimensioner. Ungarnas päls är hos nästan
alla släkten försedd med strimmor eller fläckar. -
Alla svindjur äro nattliga, sällskapliga, allätande
och uppsöka med förkärlek sumpiga och vattenrika
ställen. Endast mysksvinet tyckes i öfverensstämmelse
med de ofvan antydda egendomligheterna i sin
organisation (reduktion af tår, sammansatt magsäck)
föredraga torrare trakter och mera uteslutande lefva
af vegetabilisk föda.
De till svindjuren hörande släktena förekomma i båda
hemisfärerna. Gamla världens vilda svinsläkten äro
emellertid skiljaktiga från Amerikas.
Vildsvin (Sus scrofa ferus), fargalt.
1. Släktet Sus är försedt med 3 fram- och 6-7
kindtänder i hvarje käkhalfva; hörntänderna äro
utvecklade till starka betar. Kroppen är beklädd med
borst, hvilka på ryggens midt äro förlängda
och bilda ett slags man. Vildsvinet (Sus
scrofa ferus; se fig.), har långsträckt hufvud och
låg panna; bålen framtill hög och hoptryckt; borst
svarta med ljusare spetsar; svansen spiralvriden
med lång hårkvast vid spetsen. Det har vidsträckt
geografisk utbredning, enär det förekommer i en stor
del af Europa, Asien och norra Afrika. I Skandinavien
finnes det numera icke, men i forna tider förekom
det både i Danmark och Skåne, såsom många lämningar
i torf-mossarna bevisa. På Öland tyckes vildsvinet ha
funnits länge, till omkr. midten af 1600-talet eller
längre. 1723 lät konung Fredrik I från Tyskland dit
införa en uppsättning vildsvin; de blefvo dock snart
utrotade på grund af den skada de anställde. 1871
utplanterades på Skeppsta för 0. Dicksons räkning sex sådana djur, hvilka
dock nedskötos 1876. Helt säkert härstammar från
vildsvinet vår äldsta inhemska svinras, det
s. k. skogssvinet, som har litet, spetsigt hufvud,
uppstående Öron, bågformigt uppböjd rygg och
ganska långa ben (se fig. 13 å pl. II
till art. Svinraser). Enligt Piras undersökningar
uppträdde i Sverige svinet som husdjur under den yngre
stenåldern; högst sannolikt hade denna husdjursras
ej importerats, utan uppkommit som inhemsk svensk
stam. H. von Nathusius, hvilken gjort noggranna
undersökningar öfver svinraserna, har visat, att
alla bekanta raser kunna delas i två stora grupper,
af hvilka den ena härstammar från S. scrofa och den
andra, som i flera karaktärer, särskildt med afseende
på kraniet, afviker från den förra, härstammar från
en eller annan vild asiatisk art (Sus vittatus och
andra; se Svinraser). Den senare gruppen,
som Nathusius betecknar som S. indicus-gruppen,
är bl. a. representerad genom den kinesiska rasen.
Äfven den under namn af S. pliciceps stundom som egen
art uppförda formen, som utmärkes genom synnerligen
kort hufvud och djupt fårad och veckad ansikts-hud,
hör till sistnämnda grupp. - 2. Pensel-svinet.
Se Knölsvinsläktet. - 3. Hjortsvinet (se
d. o.). - 4. Mysksvinet
1. Bisamsvinet. Se Nafvelsvinen. - 5. Vårtsvinet
(Phacochoerus). Se Vårtsvin. - 6. Papuasvinet
(se d. o.). l-5. L~e.
Swindon [swi’ndn], stad i engelska grefsk. Wilts,
vid Great Western-järn vägen, delad i Old S. och
New S. 50,751 inv. (1911) på New S. Spannmåls- och
boskapsmarknader. Järnindustri. (J. F. N.)
Svineborg, batteri i fästningen Sundsborg (se d. o.).
L- W:son M.
Svinefossen, ett 8 m. högt vattenfall i
Aadals-elven, något n. om Hönefossen,
Buskerud amt, Norge. 1,400-1,500 hkr
rå naturkraft till ansenlig reglering.
K. V. H.
Swinemü´nde, kretsstad i preussiska reg.-omr. Stettin
(Pommern), på ön Usedom, vid Oders mynningsarm
Swine och vid Ducherow-S.-banan. 13,914
inv. (1910). Reformrealgymnasium. S. är Stettins
uthamn; det idkar sjöfart, skeppsbyggen, handel och
fiske. Hamnen, den bästa på Preussens östersjökust,
är starkt befäst med batterier mot inlopp och
redd samt slutna verk mot landsidan; den har två
vågbrytare om 1,600 och 1,000 m. längd och ett 65
m. högt fyrtorn. Med Rügen och Köpenhamn är liflig
ångbåtsförbindelse. Hafsbad (omkr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
