Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swinburne, Algernon Charles - Svinbådan - Svindal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvit och färglös, ögonen af klar, grönblå färg. Detta
ansikte påminde i ungdomen om de veka ynglingadrag,
som Botticelli eller Filippino älskade framtrolla på
duken. Men detta stora hufvud och denna tjocka hals
sutto på en fågelartadt liten kropp med små händer
och armar och en kvinnas starkt sluttande skuldror,
breda höfter och svaga ben. Han gick så rak, som
om han vore rädd, att hufvudet eljest skulle taga
öfverbalansen, var liten till växten och så lätt,
att man utan svårighet på händerna kunde lyfta
honom i vädret. Som ung dref han hufvudsakligen
två slags sport; antingen red han hela dagen på en
liten långhårig ponny eller störtade han sig på
hufvudet i hafvet och simmade. Disproportionen i
hans kroppsliga byggnad återfinnes i hans andliga
läggning. Han är en idealist af envist doktrinär
karaktär och på samma gång en veklig, men knappast
fysiskt kraftig och sund sensualist. Grunddraget
i hans väsen utgör hans revolutionära kynne. I
religiöst afseende var han panteist och ateist,
i politiskt röd republikan, svärmande för ett
abstrakt frihetsideal, i moraliskt afseende skarpt
angripande traditionellt engelskt borgerligt
uppfattningssätt. Men bak alla de våldsamma orden
dölja sig oklarhet i principerna, kvinnlig svaghet,
brist på manlig vilja och positivt mål. All denna
opposition leder ingenstädes hän. Hans erotiska poesi
hvilar säkerligen mest på inflytande från Baudeiaire;
föga själfupplefvadt torde ligga bakom den. -
Det var som kritiker S. först utöfvade ett större
inflytande. Detta beror säkerligen dels på det skarpt
oppositionella i hans diktning, som man hade svårt att
smälta i ett land som England, där tysk panteism och
därmed sammanhängande socialt åskådningssätt endast
droppvis inträngt, dels på hans böckers dyrhet,
som länge hindrade en vidsträcktare spridning. Som
kritiker intar S. en plats vid sidan om Ruskin och
de öfrige prerafaeliterna: han bidrog att skjuta en
bräsch i den engelskt borgerliga uppfattningen af
konsten. Hans skrifter om Charlotte Brontë och om
Blake äro högeligen berömda och utgöra nya insatser
i engelskt uppfattningssätt, liksom hans arbeten
om den dramatiska litteraturen under renässansen
mäktigt bidragit till att väcka nytt intresse
för studiet af den Elisabetska litteraturen. Som
kritiker eger han ett fint sinne för skönheten och
en medryckande lyrisk hänförelse, men trots verkligt
omfattande beläsenhet är denna knappast parad med
smak och säkert omdöme, öfverdrifter behärska ofta
framställningen. Hans tragedier äro läsdramer -
redan omfånget skulle ofta göra dem omöjliga att
uppföra. Karaktärsteckningen står icke synnerligen
högt; det är framför allt de lyriska elementen, som
förläna dem deras värde. S. är nämligen en af det
gångna århundradets mest framstående lyriker. Efter
Byron och Shelley har England knappast egt en
mera betydande skald. Han har lärt af dessa båda,
fast han om den förre i senare år uttalade sig med
djupaste ringaktning. Hans största fel är bristen på
koncentration, öfverdrifvet bruk af bilder och slöseri
med välklingande ord. Dock är hans betydelse redan i
tekniskt afseende mycket stor. Han gaf den engelska
metriken ett nytt skick. Före S. härskade ännu det
jambiska
versmåttet nästan enväldigt öfver den engelska
diktkonsten. Han gaf den större frihet och rikedom
genom att i versen inkasta andra versmått: koriamber,
daktyler, anapester. Därigenom åstadkom han helt
nya effekter. Efter grekiskt mönster förlänade
han versen en rent orkestral rikedom, satte den
i stånd att återge de rikaste melodier påminnande
om en Beethovens symfonier, i hvilka välljud och
disharmoni blanda sig till de rikaste tonmålningar,
återgifvande vindens sus i trädens kronor och hafvets
mångstämmiga dån. Ett typiskt exempel på hans metriska
insatser erbjuder hans "Tristram", där den gamla
"heroic couplet" befriats från antitesernas tvång
och den skarpa cesurens herravälde och glider fram
i dittills oanad melodisk rikedom. Dessa metriska
nyheter förena sig med en mästerlig språkbehandling,
en utsökt skönhetskänsla och en entusiasm, som
särskildt oemotståndligt utöfvat sin förtrollning
på ungdomen, hvilken i honom sett nedtramparen af
allt konventionellt och traditionellt i engelskt
samhällslif. Äfven i behandlingen af sina ämnen var
S. en nydanare. Hans otaliga sånger om hafvet intaga
till och med i engelsk diktning, eljest så rik på
utmärkta sådana, en hedersplats. Visserligen kan det
icke förnekas, att han i behandlingen af grekiska
ämnen inkastar föreställningar, som äro främmande för
antikt tankelif, men han är dock bland de förste, som
gett en ny bild af det gamla Grekland, en helt annan
bild än den, som lefver i Goethes eller Thorvaldsens
framställningar med deras kyliga harmoni. Vandrande
i Catullus’ och Martialis’ fotspår och begagnande de
nya upptäckterna om äldre grekisk kultur, upptäckte
S. antikens primitiva lidelser och skapade gestalter,
som erinra om de arkaistiska bilderna af gudar och
gudinnor. På samma sätt utmärkas hans återgifningar
af medeltidens lif af intimare lokalfärg, lånad
ej minst från studiet af Dante. Han står här
vid sidan af W. Morris och D. G. Rossetti. öfver
hufvud eger S. en fenomenal förmåga att anslå olika
tidsåldrars stilarter. Han skref bl. a. utmärkta
dikter på franska i plejadens stil. I Sverige har han
särskildt inverkat på Levertins lyrik. 1917 utgafs
S:s Posthumous poems. Se arbeten om S. af Rossetti
(1866), H. W. F. Wollaeger (1899), Th. Wratislaw
och G. F. Monkshood (1901), G. E. Woodberry (1905),
H. Svanberg (på svenska, 1909), E. Gosse (1917),
D. Leith, "The boyhood of A. C. S." (s. å.) samt
O. Elton, "Modern studies" (1907), Sarrazin, "Poètes
anglais", Stedman, "Victorian poets", och L. Kellner,
"Die englische literatur im zeitalter der königin
Viktoria" (1909). Bibliografi af T. J. Wise (1897) och
J. C. Thomson (1905). Svenska tolkningar af strödda
dikter finnas af Snoilsky, E. Fredin, K. A. Hagberg
samt Sigrid Elmblad, "Dikter af A. Ch. S." (1909).
J. M.
Svinbådan, grund utanför Höganäs, n. om Öresund,
utmärkt sedan 1866 af ett rödt fyrskepp med
blixtfyr (agaljus), som ger en kort röd blänk (af
0,5 sek.) hvar tredje sekund. Fyrskeppet är försedt
med ångmaskin och mistsiren.
Svindal, socken i Vaalers härad och pastorat,
rakt ö. om Moss och Vannsjö i nordvästra delen af
Smaalenenes anat, Norge. 106,43 kvkm. 882 inv. (1910).
K. V. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
