Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swinburne, Algernon Charles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom liksom för många andra fantasibegåfvade
naturer - eller vinna någon annan nämnvärd
utmärkelse; men han fördjupade sig ifrigt i
studiet af grekisk litteratur, som han omfattade
med passionerad kärlek. Platonsöfversättaren Jowett
öfvade då och senare ett välgörande inflytande på
honom. Efter en älskad systers död (1863), som
tyckes starkt ha upprört S., öfvergaf familjen
det gamla hemmet på Wight, och S. kastade sig in
i Londonlifvet. Här fortsatte han sitt umgänge
med de s. k. prerafaeliterna (se d. o.), hvilkas
bekantskap han gjort i Oxford och som i detta
ögonblick höllo på att omskapa den engelska konsten,
och upptogs i deras broderskap. Först W. Morris,
som i sina poesier mästerligt förstod att återge
medeltidens känslovärld, och sedan D. G. Rossetti
med sin manliga och kraftiga naturell öfvade stort
inflytande på den veke ynglingen. I moderns sällskap
vistades han några veckor i Italien, där han i
Florens sammanträffade med den gamle, landsflyktige
skalden Walter Savage Landor. 1860, året efter
det han lämnat universitetet, utgaf han två omogna
dramer i den elisabetska stilen, The queen mother och
Rosamond (han hade ännu tidigare öfvat sig med att
skrifva en komedi i Fletchers stil). Till denna tid
(1862) hör den enda kärlekshistorien i hans lif, hans
svärmeri för Jane Simon, hustru till en läkare. Det
besvarades icke, men hon glömdes aldrig af S.,
som hans dikt The triumph of time utvisar. Berömd
blef han först genom sin efter sofokleiskt mönster
skrifna lyriska tragedi Atalanta in Calydon (1865;
"Atalanta i Kalydon" öfv. af K. G. Ossian-Nilsson,
1912), kanske hans yppersta arbete, men knappast
grekiskt till sin anda: uppfattningen af gudarna är
modernt revolutionär. S. å. utkom äfven Chastelard,
fast tidigare skrifven. Den utgör första ledet i en
trilogi, hvars senare delar blefvo Bothwell (1874) och
Mary Stuart (1881). 1866 följde hans af Baudelaires
erotiska diktning och prerafaeliterna starkt påverkade
diktsamling Poems and ballads, som blef våldsamt
angripen och uppväckte en skandal, hvars make man ej
skådat i England, sedan Byron utgaf "Don Juan". Den
engelska litteraturen låg nämligen vid denna tid
i träde. Tennyson behärskade med sina älskliga
familjemålningar lyriken, R. Browning lästes icke,
Elizabeth Browning hade nyligen dött, prerafaeliterna
nästan ingenting publicerat. Midt i denna den
engelska lyrikens stiltje var det, som S. utslungade
sina hedniska, vällustfyllda och gudlösa vers, som
trampade all engelsk tradition och konventionalism
under fötterna. S. sköt här ofta öfver målet och var
onödigt våldsam, men man bör också betänka, att många
af dessa dikter tillhöra hans tidigaste. Dikternas
originalitet gjorde sig emellertid småningom gällande,
och i själfva verket intog S. med denna samling sin
ställning som en af den engelska lyrikens förnämsta
representanter. Han svarade på angreppen i Notes on
poems and reviews (1866) samt senare, mera indirekt i
Under the microscope (1872). 1867 sammanträffade S.,
som länge svärmat för Italiens frihet, med Mazzini,
och denne tog då det löftet af honom, att han därefter
ej skulle skrifva erotisk poesi, utan egna sitt lif
åt friheten. Han läste för
Mazzini den då redan fullbordade Song of Italy
samt påbörjade samlingen Songs before sunrise,
starkt påverkad af Mazzini och V. Hugo. Samlingen
utkom 1871 och gaf uttryck åt S:s radikalt
republikanska frihetsdrömmar, men väckte knappast
någon uppmärksamhet under det pågående fransk-tyska
kriget. 1875 utgåfvos de likaledes politiska sångerna
Songs of two nations (innehållande ofvannämnda
sång till Italien, ett ode öfver republikens
proklamerande i Frankrike, först tr. 1870,
samt "Dirae"). 1876 uppträdde han mot Gladstone
och ryssvännerna under Balkankriget i skriften
Notes of an english republiean on the muscovite
crusade. Emellertid hade hans hälsa försvagats,
icke minst på grund af alkoholmissbruk. Särskildt
sommaren 1879 var han djupt nere. Det var då, som
hans beundrare, kritikern Theodore Watts-Dunton,
tog hand om honom. Ända till sin död bodde S. sedan
under dennes öfverinseende på den af båda gemensamt
hyrda villan The pines i Putney. Watts inverkade
dock trots all välmening äfven ofördelaktigt på S.,
i det att han höll honom för strängt och påtryckte
honom sina personliga meningar. S:s angrepp på målaren
Whistler och på skalden Walt Whitman, för hvilka han
tidigare uttryckt stor beundran, måste tillskrifvas
Watts’ inflytande. Ungefär vid denna tid uppnådde
S. höjdpunkten i sitt skaldskap och gick knappast
tillbaka förrän de sista åren af sitt lif samt
fortsatte alltjämt att utge nya arbeten. Hans senare
diktsamlingar äro andra samlingen Poems and ballads
(1878), Songs of the springtides (1880), Studies
in song (s. å.), The modern heptalogia (s. å.),
en samling parodier, den episka dikten Tristram of
Lyonesse (1882), en modern bearbetning af den vackra
medeltidssagan, till hvilken The tale of Balen (1896)
ansluter sig som ett slags fortsättning, A century
of roundels (1883), A midsummer holiday (1884),
tredje samlingen Poems and ballads (1889), Astrophel
and other poems (1894) och A channel passage and
other poems (1904). Dessutom skref han under denna
tid tragedierna Erechtheus (1876), Marino Falieri
(1885), Locrine (1886), The sisters (1892), Rosamund,
queen oj the lombards (1899) och Duke of Guardia
(1908). Dessutom utöfvade S. en mycket betydande
verksamhet som kritiker i tidningar och tidskrifter,
som började 1862 med hans artiklar om V. Hugos "Les
misérables", Baudelaires "Fleurs du mal" och Byron
och sedan fortsattes med William Blake (1868), George
Chapman (1874), Essays and studies (1875), A note
ön Charlotte Brontë (1877), A study of Shakespeare
(1880), Miscellanies (1886), A study of V. Hugo
(s. å.) och The age of Shakespeare (1908). Slutligen
utgafs 1905 en obetydlig ungdomsroman, Love’s
cross-currents. Ett band Selections utkom 1887. En
samlad upplaga af poesierna och tragedierna föreligger
i The poems (6 bd, 1904) och The tragedies (5 bd,
1905-06). - S:s utseende var mycket egendomligt. Han
hade ett stort hufvud, som hvilade på en hals, tjock
och kraftig som en Vespasianus’ eller Caracallas
och som var betäckt med rika lockar af guldrödt hår,
hvilka föllo ned öfver och halft dolde pannan, som
eljest skulle behärskat hela ansiktet. Läpparna,
små och fylliga, utgjorde den minst tilldragande
delen af ansiktet. Hyn var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
