Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svinafvel - Svinafvelsföreningar - Svinbröd - Swinburne, Algernon Charles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
husdjur. Det lefver af både växt- och djurämnen, och
därigenom kan en mängd affall från kök, åkerbruk
och fabriker, utfodradt på detsamma, omsättas
till ett synnerligen värdefullt näringsmedel för
människor. Från det europeiska vildsvinet härstamma
de tama svin, som under årtusenden hållits i Europa
och som förgrenat sig i en mängd raser, som man
kallat landtraser och som utmärkas genom långt,
spetsigt hufvud, platt bröstkorg, hvälfd rygg,
höga och grofva ben samt tjock och med styf borst
rikligt försedd hud. Dithörande djur äro därjämte
mycket fruktsamma, men senvuxna. Från det indiska
vildsvinet härstamma däremot åtskilliga förträffliga
raser, som redan för längesedan utbildades i Kina
och i allmänhet utmärkas genom litet, kort hufvud,
bred kropp, rak rygg, fina och korta ben samt tunn
hud, sparsamt försedd med borst (jfr Svinraser,
fig. 16). Dithörande djur äro snabbvuxna och lätta
att göda, men icke synnerligt afvelsamma.
Under början af 1700-talet började man till Europa,
i synnerhet till England, införa kinesiska svin
till korsning med inhemska raser, och detta har
sedan allt som oftast upprepats. Det är afkomlingar
efter dessa s. k. kulturraser, som numera allmänt
underhållas såväl inom vårt land som i andra länder
i Europa. De vanliga benämningarna för olika kön
och åldrar hos svinen äro: farga1t, orne eller
endast galt för handjuren, modersugga, sugga eller
so för hondjuren samt gris och ungsvin för det
uppväxande släktet.
Antalet svin, som med fördel kan underhållas på en
gård, beror af tillgången på affall från kök, mejeri
eller fabriker eller på tillfälle att underhålla
svinen i bokskogar eller på betesmarker. Skola
kreaturen under sommaren taga sin föda ute i mark och
skog, bör man ej välja djur af de mest förbättrade
slagen, hvilka på grund af sitt korta hufvud och
sina låga ben ha svårt för att böka i marken och att
ströfva vidt omkring för att söka sin föda. Men om
däremot svinen skola födas hela året inomhus, bör
man anskaffa svin af någon af de mera förbättrade
raserna. Lämpliga raser för vårt land äro stora hvita
engelska rasen, äfven kallad stora Yorkshire, och
förädlad landtras, svensk, dansk eller tysk. (Om de
hit hänvisade Engelska svinraser, Normandiska svinet,
Romanska svin m. fl. svinraser se Svinraser.)
Sedan man bestämt sig för, hvilken ras man ämnar
underhålla på en gård, väljes handjuret helst af
ren ras. Hannen kan användas till afvel vid 8-10
månaders ålder samt bibehållas som afvelsdjur i 2-3
år, men ofta är han dessförinnan ofruktsam till följd
af tilltagande fetma. För att bibehållas afvelsam
bör han under hela åfet dagligen få röra sig i det
fria och ej hållas i för högt hull. Hondjuren kunna
äfvenledes användas till afvel vid 8-10 månaders ålder
och befruktas två gånger om året. Djur af de mera
förbättrade svinslagen lämna ett mindre antal grisar
än djur af de så kallade landtraserna. 9 á 10 grisar i
hvarje kull anses som ett godt medeltal. Dräktigheten
varar i medeltal 114 dagar. Några dagar före
grisningen befinnas jufret samt könsöppningen
ansvällda. Då grisningen är
nära förestående, insättes hondjuret i en rymlig
kätte. Grisarna tagas undan, allteftersom de födas,
och först när alla blifvit framfödda, läggas de
till modern för att dia. Man undanskaffar äfven
efterbörden, för att suggan icke genom att förtära
densamma skall få begär efter köttföda och sedermera
äta upp sina grisar. Är suggan i mycket högt hull,
händer ganska ofta under de första dagarna efter
grisningen, att hon, då hon lägger sig, klämmer ihjäl
en eller annan af sina ungar. Af grisarna behållas
ej flera, än honan har spenar. Man låter dem dia
i 6-8 veckors tid, men redan då de äro 2-3 veckor
gamla, ställer man till dem, uti en inhägnad, dit
ej modern kan komma in, litet söt mjölk eller annan
lättsmält föda. Efter afvänjandet utfodras grisarna
kraftigt, utan att dock hållas mycket feta, och det
bör dessutom beredas dem tillfälle att dagligen
eller åtminstone ett par gånger i veckan få röra
sig i det fria. Se vidare Svinraser och Svinskötsel.
C. A. L.*
Svinafvelsföreningar ha sedan början af 1900-talet
bildats i olika delar af landet, och deras antal
har starkt vuxit, sedan staten 1911 beviljat
understöd till sådana föreningars organisation
och premiering af medlemmarnas afvelsdjur. De ha
i allmänhet sammanslutit sig till länsföreningar,
som ha sin centrala sammanhållning i Svenska
svinafvelsföreningen, stiftad 1907, med säte i
Stockholm. Föreningarnas uppgift är att verka för
svinafvelns höjande dels genom upplysningsarbete
ang. svins afvel och utfodring, dels genom
anskaffning af goda afvelsdjur af lämpliga
stammar. Det senare sker dels genom inrättande af
afvelscentra för uppfödning af afvelsdjur, dels
genom premiering (se Svinpremiering). Särskildt
verkar svinafvelsföreningen, utom för ofvannämnda
mål, för utbyte af afvelsdjur mellan uppfödare,
svin- och fläskhandelns ordnande samt verksamma,
men för uppfödaren ej alltför betungande åtgärder
till svinsjukdomarnas hämmande. H. J. Dft.
Svinbröd, bot. ’Se Spiræa.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
